”Hon ligger och vilar”, svarade en barsk kvinnoröst. ”Och jag tänker inte störa henne. Hon behöver få vila — hon är en gammal dam. Vem kan jag hälsa ifrån?”
”Miss Eyelesbarrow. Ni behöver inte alls störa henne. Säg bara att jag är här och allt går bra och att jag ringer igen när jag har något nytt att berätta.”
Hon lade på luren och gick tillbaka till Rutherford Hall.
Femte kapitlet
”Har ni något emot om jag tränar lite golf ute i parken?” frågade Lucy.
”Nej, visst inte. Tycker ni om att spela golf?”
”Jag är inte särskilt styv, men jag vill gärna försöka hålla mig i form. Det ger en mycket behagligare motion än att promenera.”
”Det finns ingenstans där man kan promenera utanför egendomen”, brummade mr Crackenthorpe. ”Det är bara trottoarer och uschla små trälådor till hus. De vill åt min mark så att de kan bygga ännu fler. Men det blir ingenting av med den saken förrän jag är död. Och jag tänker inte dö för att vara någon till lags. Så mycket ni vet det! Inte någon!”
”Såja, pappa”, sade Emma Crackenthorpe lugnande.
”Jag vet nog vad de tänker — och vad de väntar på. Allihop. Cedric, och den där sluga räven Harold med all sin skenhelighet Och vad Alfred beträffar förvånar det mig att han inte har försökt ta livet av mig. Jag är inte så säker på att han inte försökte det i julas. Det där anfallet jag fick var verkligen mycket mystiskt. Det satte myror i huvudet på Quimper. Han kom med en massa närgångna frågor.”
”Vem som helst kan råka ut för magbesvär lite då och då, pappa.”
”Ja ja, säg du bara rent ut att jag åt för mycket. Det är ju det du menar. Men varför åt jag för mycket? Därför att det var för mycket mat på bordet, alldeles på tok för mycket. Rena slöseriet. Och det påminner mig om en sak — ni, min unga dam. Ni tog in fem potatisar till lunchen — och stora potatisar. Två potatisar räcker mer än väl. Så i fortsättningen ska ni aldrig ta in mer än fyra. Den som blev över i dag var bortkastad.”
”Den var inte alls bortkastad, mr Crackenthorpe. Jag tänker lägga den i en spansk omelett i kväll.”
”Äh!” När Lucy gick ut ur rummet med kaffebrickan hörde hon honom säga: ”Hon är kvick i huvudet, den där flickan, ger alltid svar på tal. Hon lagar god mat — och hon ser riktigt söt ut.”
Lucy Eyelesbarrow plockade ut en lätt järnklubba bland den uppsättning golfklubbor som hon hade varit förtänksam nog att ta med sig, och gick sedan ut i parken och klättrade över stängslet.
Hon började spela en serie bollar. Efter ungefär fem minuter hamnade bollen på sidan av banvallen. Lucy gick upp på banvallen och började söka efter den. Hon såg sig om mot huset. Det låg en god bit bort och ingen tycktes vara det minsta intresserad av vad hon hade för sig. Hon fortsatte att leta efter bollen. Då och då spelade hon en boll från banvallen ner i gräset. Under eftermiddagens lopp sökte hon igenom ungefär en tredjedel av banvallen. Ingenting. Hon spelade bollen tillbaka mot huset.
Men nästa dag kom hon på någonting. En hagtornsbuske som växte ungefär halvvägs upp på banvallen hade blivit knäckt. Det låg kvistar utströdda runt omkring. Lucy undersökte själva busken. En avriven bit av en päls satt spetsad på en av taggarna. Den hade nästan samma färg som träet, en ljust brunaktig färg. Lucy såg på den en stund, sedan tog hon upp en sax ur fickan och klippte den försiktigt mitt itu. Den bit som hon hade klippt av lade hon i ett kuvert som hon hade i fickan. Sedan fortsatte hon nerför slänten för att se om hon kunde hitta något mer. Hon granskade noga det sträva gräset på fältet. Hon tyckte hon kunde urskilja ett slags spår som om någon hade gått genom det höga gräset. Men det var mycket svagt — inte alls så tydligt som det spår hon själv hade lämnat. Det måste ha åstadkommits för någon tid sedan och det var alldeles för otydligt för att hon skulle kunna avgöra om det inte bara var inbillning från hennes sida.
Hon började söka metodiskt i gräset invid banvallen alldeles nedanför den knäckta hagtornsbusken. Efter en stund gav hennes sökande resultat. Hon hittade en puderdosa, en liten billig emaljerad sak. Hon lindade in den i sin näsduk och stoppade den i fickan. Sedan fortsatte hon att söka men hon hittade ingenting mer.
Nästa dag på eftermiddagen satte hon sig i sin bil och åkte för att hälsa på sin sjuka faster. ”Ni behöver inte göra er någon brådska. Det räcker om ni kommer tillbaka strax före middan”, sade Emma Crackenthorpe vänligt.
”Tack, men jag är nog tillbaka senast klockan sex.”
Madison Road 4 visade sig vara ett litet tråkigt hus vid en liten tråkig gata. Spetsgardinerna för fönstren var skinande vita, yttertrappan var nyskurad och dörrhandtaget av mässing var putsat så att det blänkte om det. Dörren öppnades av en lång och barsk svartklädd kvinna med stålgrått hår samlat i en knut i nacken.
Hon glodde misstänksamt på Lucy när hon visade henne in till miss Marple.
Miss Marple bodde i vardagsrummet åt baksidan, som vette ut mot en liten prydlig trädgårdstäppa. Rummet var påfallande rent med en massa mattor och spetsdukar, en mängd prydnadssaker av porslin, ett ganska klumpigt möblemang och två ormbunkar i krukor. Miss Marple satt i en stor länstol framför brasan och virkade ivrigt.
Lucy stängde dörren efter sig. Hon satte sig i stolen mitt emot miss Marple.
”Jaha!” sade hon. ”Det ser ut som om ni hade rätt.”
Hon tog fram sina fynd och berättade hur hon hade hittat dem.
Miss Marple rodnade lätt av triumf.
”Man borde kanske inte tycka så, men det år ganska tillfredsställande att uppställa en teori och få bevis för att den är riktig.”
Hon kände på den lilla pälsbiten. ”Elspeth sa att kvinnan hade på sig en ljus päls. Puderdosan låg antagligen i pälsfickan och föll ut när kroppen rullade nerför banvallen. Den verkar inte vara särskilt ovanlig, men den kanske kan vara till någon nytta ändå. Ni tog väl inte hela pälsbiten?”
”Nej, jag lämnade kvar halva biten på hagtornsbusken.”
Miss Marple nickade gillande.
”Utmärkt. Ni är mycket intelligent, min vän. Polisen vill kunna övertyga sig om att det stämmer.”
”Tänker ni visa de här sakerna för polisen?”
”Nja — inte riktigt ännu …” Miss Marple tvekade lite: ”Det vore nog bättre om vi fick tag på liket först. Tror inte ni också det?”
”Jo, men är inte det att ta det i bakvänd ordning?” sade Lucy. ”Om era misstankar stämmer, menar jag. Mördaren slängde ut kroppen från tåget, sedan steg han antagligen av i Brackhampton och vid något tillfälle — förmodligen samma kväll — begav han sig dit och forslade bort kroppen. Men sedan då? Han kan ju ha gömt undan den var som helst.”
”Inte var som helst”, sade miss Marple. ”Jag tror inte att ni har dragit den logiska slutsatsen av ert resonemang, min kära miss Eyelesbarrow.”
”Säg Lucy bara. Varför inte var som helst?”
”Därför att i så fall skulle det ha varit mycket enklare för honom att döda kvinnan på en enslig plats och sedan forsla bort kroppen. Ni har inte tänkt på att …”
”Menar ni — menar ni att det är fråga om ett överlagt mord?” avbröt Lucy henne.
”Jag trodde inte det till en början”, sade miss Marple. ”Och det var kanske inte så konstigt. Det verkade som om de hade grälat och att mannen förlorat behärskningen och strypt kvinnan och sedan ställts inför problemet vad han skulle göra av sitt offer — ett problem som han bara hade några minuter på sig att lösa. Men det blir lite för slumpartat om man tänker sig att han dödade kvinnan i ett utbrott av ilska, och sedan tittade ut genom fönstret och upptäckte att tåget just befann sig i en kurva där det var en enkel sak för honom att vräka ut kroppen och dit han kunde vara säker på att hitta tillbaka senare för att forsla bort den! Om det bara hade berott på en slump att han slängde ut henne just där skulle han sedan inte ha brytt sig om att göra något mer, och man skulle för länge sedan ha hittat kroppen.”