Hon tystnade. Lucy såg spänt på henne.
”Det är ett mycket skickligt planerat brott, ser ni”, sade miss Marple eftertänksamt, ”och jag tror också att det var mycket omsorgsfullt planerat. Det är något så anonymt med ett tåg. Om han hade mördat henne i hennes bostad skulle någon kanske ha sett när han kom eller gick. Eller om han hade tagit henne med ut någonstans på landet skulle någon nog ha lagt märke till bilen och bilnumret och fabrikatet. Men ett tåg är fullt av främmande människor som stiger av och på. I en vagn utan korridor, där han var ensam med henne, var det en ganska enkel sak — särskilt om man tänker på att han visste precis vad han sedan skulle ta sig till. Han kände till — måste ha känt till — allt om Rutherford Hall — dess geografiska läge, menar jag, och att det ligger liksom isolerat mitt i en stad — en ö omgiven av järnvägsspår.”
”Det är just vad det är”, sade Lucy. ”Det är en anakronism, en kvarleva från det förflutna. Runt omkring lever man ett jäktigt stadsliv, men det berörs inte det minsta av det. Leverantörerna kommer med sina varor på morgonen, men det är också allt.”
”Då kan vi alltså utgå från att mördaren, precis som du sa, kom till Rutherford Hall på kvällen. Det var redan mörkt när kroppen kastades av och det var knappast troligt att någon skulle hitta den förrän nästa dag.”
”Nej, knappast.”
”Men på vilket sätt tog sig mördaren dit? Med bil? Och vilken väg?”
Lucy tänkte efter.
”Det finns en dålig biväg längs en fabriksmur. Han kom nog den vägen, svängde in under viadukten och fortsatte längs den bakre uppfartsvägen. Sedan kan han ha klättrat över stängslet och följt banvallen tills han träffade på kroppen och sen burit den tillbaka till bilen.”
”Och sedan”, fortsatte miss Marple, ”körde han den till något ställe som han hade valt ut på förhand. För han hade tänkt ut alltsammans i förväg, ser du. Och jag tror som sagt inte att han forslade bort den från Rutherford Hall, eller i varje fall inte särskilt långt därifrån. Det troligaste är väl att han grävde ner den någonstans?” Hon såg frågande på Lucy.
”Jag antar det”, sade Lucy fundersamt. ”Men det var nog inte så enkelt som det låter.”
Det höll miss Marple med om.
”Han kunde inte gräva ner den i parken. Det hade varit alldeles för arbetsamt och man skulle lätt ha lagt märke till det. Men kanske någonstans där jorden redan var uppgrävd?”
”Kanske i köksträdgården, men den ligger alldeles för nära trädgårdsmästarens stuga. Han är visserligen både gammal och döv — men det skulle ändå vara alltför riskabelt.”
”Har de någon hund?”
”Nej.”
”Kanske i ett skjul eller i ett uthus?”
”Det skulle ha varit enklare och fortare gjort … Det finns en massa gamla byggnader som står oanvända. Förfallna svinstior, selkammare, snickarbodar som ingen nånsin går in i. Eller han slängde den kanske i något buskage.”
Miss Marple nickade.
”Ja, det låter mycket mer troligt.”
Det knackade på dörren och den barska Florence kom in med en bricka.
”Så trevligt att ni har fått besök”, sade hon till miss Marple. ”Jag har bakat mina specialscones som ni brukar tycka så mycket om.
”Florence bakar de godaste kakor som jag har smakat”, sade miss Marple.
Den smickrade Florence förvred sina drag till ett fullkomligt oväntat leende och gick sedan ut ur rummet.
”Jag tycker inte vi ska tala mer om mord medan vi dricker te”, sade miss Marple. ”Det är ett sådant otrevligt samtalsämne.”
När de hade druckit sitt te reste Lucy sig.
”Jag måste åka tillbaka nu”, sade hon. ”Som jag redan har sagt så kan ingen av dem som bor på Rutherford Hall vara den person vi söker. Där bor bara en gammal man och en medelålders kvinna, och så en gammal döv trädgårdsmästare.”
”Jag sa inte att han direkt bodde där”, sade miss Marple. ”Jag menar bara att han måste känna till Rutherford Hall mycket väl. Men vi kan tala mer om det när du har hittat liket.”
”Ni tycks vara fullt övertygad om att jag kommer att hitta det”, sade Lucy. ”Jag känner mig inte alls lika optimistisk.”
”Du kommer säkert att hitta det, min kära Lucy. Du är en sådan energisk person.”
”I vissa avseenden, men jag har ingen erfarenhet av att leta rätt på lik.”
”Jag tror det räcker med lite vanligt sunt förnuft”, sade miss Marple uppmuntrande.
Lucy såg på henne, och sedan skrattade hon. Miss Marple log mot henne.
Lucy gick systematiskt till verket följande eftermiddag.
Hon snokade omkring i uthusen, stack med en käpp i nässlorna som växte i de gamla svinstiorna, och stod just och kikade in i pannrummet under växthuset när hon hörde en torr hostning bakom sig. Hon vände sig om och såg att Hillman, trädgårdsmästaren, stod och tittade ogillande på henne.
”Akta er så att ni inte ramlar ner där”, sade han varnande. ”Trappan är inte mycket att lita på, och nyss var ni uppe på loftet och golvet där är inte heller att lita på.”
Lucy lyckades dölja sin förlägenhet.
”Ni tycker nog att jag är väldigt nyfiken”, sade hon glatt. ”Men jag gick och funderade på om man inte skulle kunna göra någonting åt växthuset — odla champinjoner som man sedan kunde sälja, eller någonting åt det hållet. Det har visst fått stå och förfalla alldeles.”
”Det är herrns fel. Han vill inte kosta på något. Jag borde ha två karlar och en pojke till hjälp för att kunna hålla snyggt här, men han vill inte alls höra på det örat. Det var knappt jag kunde förmå honom att skaffa en motorgräsklippare. Han ville jag skulle klippa hela gräsplanen för hand.”
”Men om man skulle kunna tjäna pengar på det om man bara reparerade lite?”
”Man kan inte tjäna pengar på ett sånt här ställe — det är alldeles för förfallet. Och för resten så skulle han inte bry sig om det heller. Det enda han tänker på är att spara pengar. Han vet mycket väl vad som kommer att hända när han är borta — ungherrarna kommer att sälja rubb och stubb så fort de kan. Dom väntar bara på att han ska dö. Jag har hört sägas att dom kommer att få ärva en massa när han är död.”
”Han är förstås mycket rik?” sade Lucy.
”Det är dom som äger Crackenthorpes kexfabrik. Det var gamle gubben, mr Crackenthorpes far, som startade den. Det var en klipsk karl det. Skapade sig en förmögenhet och byggde det här stället. Hård som flinta, påstås det, och aldrig att han glömde en oförrätt. Men han var åtminstone frikostig. Han var inte snål som den här. Det påstås att han var besviken på sina två söner. Han lät dem få studera och uppfostrade dem till fina herrar — Oxford och allt det där. Men de var alldeles för fina av sig för att vilja syssla med affärer. Den yngste gifte sig med en skådespelerska och körde sen ihjäl sig i fyllan och villan. Den äldste, han som bor här nu, tyckte fadern aldrig särskilt mycket om. Han var utomlands för det mesta, köpte en massa hednabilder och skickade hem dem. När han var ung såg han inte på slantarna så noga — det började han med först i medelåldern. Nej, han och hans far drog bestämt aldrig jämnt.”