Lucy mottog dessa upplysningar med artigt intresserad min. Den gamle mannen lutade sig mot väggen och beredde sig på att fortsätta sin utläggning. Han tyckte mycket bättre om att prata än att arbeta.
”Gamle herrn dog före kriget. Han hade ett förskräckligt humör. Han tålde inte att bli motsagd.”
”Flyttade mr Crackenthorpe hit sedan fadern var död?”
”Ja, han och hans familj. Barnen var nästan vuxna då.”
”Men … Jaså, ni menar första världskriget?”
”Nej, det gör jag inte. Han dog 1928.”
Lucy antog att 1928 var detsamma som ”före kriget”, även om hon själv knappast skulle ha uppfattat det så.
”Nej, nu vill ni väl fortsätta med ert arbete”, sade hon. ”Låt inte mig hindra er längre.”
”Det är inte mycket man kan göra vid den här tiden på dan”, sade gubben Hillman utan större entusiasm. ”Ljuset är för dåligt.”
Lucy gick tillbaka till huset, och stannade på vägen för att närmare undersöka ett risigt snår som såg lovande ut.
När hon kom in i hallen stod Emma Crackenthorpe där och läste ett brev. Brevbäraren hade just lämnat eftermiddagsposten.
”Min systerson kommer i morgon — tillsammans med en skolkamrat. Det är Alexanders rum som ligger ovanför verandan. James Stoddart-West kan få rummet bredvid. De kan använda badrummet mitt emot i korridoren.”
”Ja, miss Crackenthorpe. Jag ska se till att rummen är i ordning.”
”De kommer i morgon före lunch.” Hon tvekade. ”De är säkert mycket hungriga.”
”Det tror jag det”, sade Lucy. ”Tror ni det blir bra med rostbiff? Och äppelkaka?”
”Alexander är mycket förtjust i äppelkaka.”
De två pojkarna anlände på förmiddagen nästa dag. De var båda välkammade, såg misstänkt dygdiga ut och uppträdde mycket belevat. Alexander Eastley hade blont hår och blå ögon, Stoddart-West var mörk och hade glasögon.
Under lunchen diskuterade de allvarligt olika sportevenemang, när de inte talade om science fiction. De betedde sig som ett par gamla professorer som diskuterade paleolitiska företeelser. I jämförelse med dem kände Lucy sig riktigt ung.
Rostbiffen försvann i ett nafs och varenda smula av äppelkakan gick åt.
”Ni två kommer att äta mig ur huset”, muttrade mr Crackenthorpe.
Alexander gav honom en förebrående blick.
”Vi kan äta bröd och ost om du inte har råd med kött, morfar.”
”Råd? Visst har jag råd med det. Men jag kan inte med slöseri.”
”Vi har inte slösat bort något, farbror”, sade Stoddart-West och såg ner på sin tallrik som gav ett klart vittnesbörd om den saken.
”Ni äter båda två dubbelt så mycket som jag gör.”
”Vi måste tänka på att bygga upp kroppen”, förklarade Alexander. ”Vi behöver en massa protein.”
När de två pojkarna reste sig från bordet hörde Lucy att Alexander sade ursäktande till sin vän:
”Du ska inte bry dig om vad morfar säger. Han håller diet eller vad det nu är och det gör att han blir lite konstig. Och så är han väldigt snål. Det är något slags komplex hos honom.”
”Jag hade en moster som jämt inbillade sig att hon skulle bli ruinerad”, sade Stoddart-West förstående. ”I själva verket hade hon massor med pengar. Doktorn sa att det var patologiskt. Var har du fotbollen nånstans, Alex?” tillade han.
Efter det Lucy hade dukat av och diskat gick hon ut. Hon hörde pojkarna ropa på avstånd ute på gårdsplanen. Själv gick hon åt motsatt håll, nerför stora uppfartsvägen och sneddade sedan bort till några rhododendronsnår. Hon sökte noggrant igenom dem, förde undan bladen och kikade in. Hon gick systematiskt från snår till snår och höll just på att krafsa inne i ett av dem med en golfklubba när ljudet av Alexander Eastleys artiga röst fick henne att spritta till.
”Letar ni efter något, miss Eyelesbarrow?”
”Ja, en golfboll”, sade Lucy hastigt. ”Rättare sagt flera golfbollar. Jag brukar träna golf på eftermiddagarna och jag har slagit bort en massa bollar. Jag tänkte att jag skulle leta rätt på åtminstone en del av dem i dag.”
”Vi kan hjälpa er att leta”, sade Alexander tjänstvilligt.
”Tack, det var snällt av er, men jag trodde att ni höll på och spelade fotboll.”
”Man kan inte spela fotboll hur länge som helst”, sade Stoddart-West. ”Man blir alldeles för varm. Brukar ni ofta spela golf?”
”Jag tycker det är mycket roligt, men jag får inte så ofta tillfälle till det.”
”Nej, jag förstår det. Ni lagar ju maten här, eller hur?”
”Jo.”
”Hade ni lagat lunchen vi åt?”
”Ja. Smakade den bra?”
”Den var fantastiskt god”, sade Alexander. ”Vi får alltid så tråkig mat i skolan. Jag gillar biff som är skär och saftig inuti. Och äppelkakan var också väldigt smaskig.”
”Ni måste tala om vad ni tycker bäst om.”
”Kan vi få äppelmaräng någon dag? Det är min älsklingsrätt.”
”Javisst.”
Alexander suckade belåtet.
”Det finns ett klockgolfspel under trappan”, sade han. ”Vi skulle kunna ställa upp det på gräsmattan och putta lite. Vad säger du om det, Studders?”
Uppmuntrade av Lucy gav de sig i väg för att hämta klockgolfspelet. När hon en stund senare återvände till huset höll de på att ställa upp det på gräsmattan och diskuterade ivrigt placeringen av de olika numren.
”Vi vill inte ha det i klockform”, sade Stoddart-West. ”Det är alldeles för småbarnsaktigt. Vi ska göra en bana av det, med långa hål och korta hål. Det är synd att numren är så rostiga. Man kan knappt se dem.”
”De behöver bättras på med lite vit målarfärg”, sade Lucy. ”Ni kan skaffa färg i morgon och måla dem.”
”Det var en bra idé”, sade Alexander och sken upp. ”Men jag tror faktiskt att det finns en del gamla färgpytsar i Långa ladan, som målarna lämnade kvar där förra sommaren. Ska vi gå och titta efter?”
”Vad är Långa ladan?” frågade Lucy.
Alexander pekade på en lång stenbyggnad en liten bit från huset och i närheten av bakre uppfartsvägen.
”Den är ganska gammal”, sade han. ”Morfar kallar den för Gistna ladan och påstår att den är elizabethansk, men det är bara skryt. Den hörde till bondgården som låg här förr i tiden. Min morfarsfar rev den och byggde det här gräsliga huset i stället.
Morfar har det mesta av sina samlingar i ladan”, tillade han. ”Sånt som han skickade hem när han bodde utomlands i yngre dar. Det mesta av det är ganska förfärligt. Långa ladan används ibland till whistturneringar och sånt där. Husmodersföreningens basarer. Och Konservativa partiets vårmarknad. Kom så går vi dit och tittar.”
Lucy hade ingenting emot att göra dem sällskap.
Dörren till ladan var av massiv ek och spikbeslagen.
Alexander sträckte upp handen och tog ner en nyckel som hängde på en spik under murgrönan till höger alldeles ovanför dörren. Han vred om den i låset och sköt upp dörren, och så gick de in i ladan.
Redan vid första anblicken kände Lucy det som om hon hade kommit in i ett ovanligt smaklöst museum. Två romerska kejsarbyster i marmor stirrade på henne med kupiga ögonglober, vidare fanns det en kolossal sarkofag från en dekadent grekisk-romersk period, och en fånigt leende Venus som stod på en piedestal och krampaktigt höll tag i sina nerglidande slöjor. Förutom dessa konstverk fanns det ett par bord på bockar, tre, fyra stolar som var travade på varandra, och en del annat smått och gott som en rostig gräsklippare, två hinkar, en kratta, ett par malätna bilsäten och en grönmålad trädgårdssoffa av järn som hade tappat ett ben.
”Jag tyckte jag såg målarpytsarna här nånstans”, sade Alexander svävande. Han gick bort till ett hörn och drog undan ett trasigt draperi som skärmade av det.