De hittade ett par färgpytsar och penslar, de senare torra och styva.
”Ni skulle verkligen behöva lite terpentin”, sade Lucy.
Men de kunde inte hitta någon terpentin. Pojkarna föreslog att de skulle cykla och köpa terpentin, och Lucy uppmanade dem att göra det. Hon tänkte att om de målade numren till klockgolfen skulle de vara fullt sysselsatta en bra stund framåt.
Pojkarna gav sig i väg och lämnade henne ensam kvar.
”Det skulle verkligen inte skada om man tog och städade lite här”, hade Lucy sagt.
”Äh, bry er inte om att göra det”, sade Alexander. ”De brukar röja upp här om det ska användas till någonting, men det används så gott som aldrig vid den här tiden på året.”
”Ska jag hänga upp nyckeln på spiken utanför dörren igen? Är det där den brukar förvaras?”
”Ja. Det finns ingenting att stjäla här. Ingen skulle vilja ha de där gräsliga marmorsakerna och dessutom väger de ett ton.”
Lucy instämde med honom. Hon hade knappast några högre tankar om gamle mr Crackenthorpes konstsmak. Han tycktes ha haft en ofelbar instinkt att välja ut de fulaste verken från varje period.
Hon stod och såg sig omkring i ladan sedan pojkarna hade gett sig i väg. Hennes blick råkade stanna på sarkofagen och dröjde kvar där.
Den där sarkofagen …
Luften i ladan var lite unken som om det inte hade blivit vädrat där på länge. Hon gick bort till sarkofagen. Den hade ett massivt lock som slöt tätt till, Lucy såg fundersamt på det.
Sedan lämnade hon ladan, gick till köket, hittade en kraftig kofot, och återvände till ladan.
Det var ingen lätt uppgift, men Lucy bände och slet och gav sig inte.
Locket började långsamt höja sig.
Det gick upp så pass mycket att Lucy kunde se vad som fanns inuti …
Sjätte kapitlet
En liten stund senare gick Lucy, en smula blek om kinderna, ut ur ladan, låste dörren och hängde upp nyckeln på spiken.
Hon gick hastigt bort till stallet, tog ut sin bil och körde nerför bakre uppfartsvägen. Hon stannade vid postkontoret vid slutet av vägen. Hon gick in i telefonhytten, lade i pengar och slog ett nummer.
”Jag skulle vilja tala med miss Marple.”
”Hon ligger och vilar. Är det miss Eyelesbarrow?”
”Ja.”
”Jag tänker inte störa henne, så mycket hon vet det. Hon är en gammal dam och behöver få vila sig.”
”Ni måste störa henne. Det är mycket viktigt.”
”Jag tänker inte …”
”Var snäll och gör genast som jag säger.”
När Lucy var på det humöret kunde hennes röst låta hård som flinta. Florence gav med sig.
Efter en stund hördes miss Marples röst.
”Ja, Lucy?”
Lucy drog djupt efter andan.
”Ni hade alldeles rätt”, sade hon. ”Jag har hittat det.”
”Ett kvinnolik?”
”Ja. En kvinna klädd i päls. Hon ligger i en stensarkofag i ett slags kombination av lada och museum i närheten av huset. Vad vill ni att jag ska göra? Jag borde kanske ringa till polisen.”
”Ja, du måste tala om det för polisen. Genast.”
”Men vad ska jag säga om allt det andra? Om er? Det första de kommer att fråga mig om är varför jag kom på den idén att bända upp ett lock som är tungt som katten. Vill ni att jag ska hitta på en förklaring? Det vore en lätt sak.”
”Nej, vet du vad, jag tror det enda vi kan göra är att tala om hela sanningen.”
”Om er?”
”Om allting.”
Lucys bleka ansikte lystes plötsligt upp av ett leende.
”Det är ingen konst för mig att göra”, sade hon. ”Men det kanske blir svårare för dem att tro det.”
Hon ringde av, väntade ett ögonblick och ringde sedan till polisstationen.
”Jag har just hittat ett lik i en sarkofag i Långa ladan på Rutherford Hall.”
”Vad säger ni?”
Lucy upprepade det hon hade sagt och för att förekomma polisens nästa fråga uppgav hon sitt namn.
Hon körde tillbaka, ställde in bilen och gick in i huset.
Hon stannade i hallen ett ögonblick och funderade lite.
Sedan nickade hon kort och beslutsamt och gick till biblioteket, där miss Crackenthorpe satt och hjälpte sin far att lösa korsordet i Times.
”Kan jag få tala med er ett ögonblick, miss Crackenthorpe?”
Emma tittade upp med ett uttryck av oro. Lucy förstod att oron enbart gällde hushållet. Duktiga hembiträden brukar uttrycka sin önskan att omedelbart få sluta i sådana ordalag.
”Ut med språket, flicka lilla”, sade mr Crackenthorpe irriterat.
”Jag skulle helst vilja tala med er ensam”, sade Lucy till Emma.
”Prata inte smörja”, sade mr Crackenthorpe. ”Säg rent ut vad ni har på hjärtat.”
”Ett ögonblick, pappa.” Emma reste sig och gick mot dörren.
”Det är ingenting viktigt. Hon kan säga det senare”, sade den gamle mannen ilsket.
”Jag måste tyvärr säga det nu genast”, sade Lucy.
”Vilken näbbgädda”, sade mr Crackenthorpe.
Emma gick ut i hallen, Lucy följde efter henne och stängde dörren efter dem.
”Nåå, vad var det frågan om?” sade Emma. ”Om ni tycker att det blir för mycket arbete nu när pojkarna är här så kan jag hjälpa till och …”
”Det är inte alls frågan om det”, sade Lucy. ”Jag ville inte tala om det i er fars närvaro eftersom han är sjuk och kanske skulle få en chock. Det är nämligen så, förstår ni, att jag just har upptäckt liket av en mördad kvinna i den stora sarkofagen i Långa ladan.”
Emma Crackenthorpe såg bestört på henne.
”I sarkofagen? En mördad kvinna? Det kan inte vara möjligt!”
”Det är tyvärr alldeles sant. Jag har redan ringt till polisen. De kommer när som helst.”
Emmas kinder färgades av en lätt rodnad.
”Ni borde ha talat om det för mig först — innan ni anmälde det till polisen.”
”Jag ber så mycket om ursäkt”, sade Lucy.
”Jag hörde inte att ni ringde …” Emma sneglade mot telefonen på hallbordet.
”Jag ringde från posten en bit neråt vägen.”
”Varför det då? Varför ringde ni inte härifrån?”
Lucy tänkte snabbt efter.
”Jag var rädd för att pojkarna skulle höra det, om jag ringde härifrån.”
”Jag förstår … Jaa … jaså … Då kommer de alltså … polisen, menar jag.”
”De är redan här nu”, sade Lucy när hon hörde en bil gnisslande bromsa in utanför dörren och att det ringde på dörrklockan.
”Jag beklagar att jag var tvungen att be er om det här”, sade kommissarie Bacon.
Han tog Emma Crackenthorpe under armen och ledde henne ut ur ladan. Emma var mycket blek, hon såg ut att må illa, men hon gick mycket rak i ryggen.
”Jag är alldeles säker på att jag aldrig förr har sett den där kvinnan.”
”Tack så mycket, miss Crackenthorpe. Det var allt jag ville veta. Ni borde kanske lägga er och vila en stund?”
”Jag måste gå till min far. Jag ringde till doktor Quimper så snart jag fick höra om det här och doktorn är hos honom nu.”
Doktor Quimper kom ut från biblioteket när de gick genom hallen. Det var en lång gemytlig man med ett nonchalant, cyniskt sätt som hans patienter fann mycket stimulerande.
Han och kommissarien nickade åt varandra.
”Miss Crackenthorpe har fullgjort ett otrevligt uppdrag på ett beundransvärt sätt”, sade Bacon.
”Duktigt gjort, Emma”, sade läkaren och klappade henne på axeln. ”Du har den rätta tågan. Det har jag alltid vetat. Din far mår bra. Du kan gå in och prata lite med honom, och sen ska du gå ut i matsalen och ta dig ett glas konjak. Det är läkarorder.”