Emma log tacksamt mot honom och gick in i biblioteket.
”Den kvinnan är en pärla”, sade läkaren och såg efter henne. ”Det är verkligen synd att hon aldrig har gift sig. Det är straffet för att hon är den enda kvinnan i en familj som annars bara består av män. Den andra systern klarade sig, hon gifte sig när hon bara var sjutton år. Emma ser egentligen mycket bra ut. Hon skulle ha blivit en utmärkt maka och mor.”
”Hon är kanske alltför fäst vid sin far”, sade kommissarie Bacon.
”Jag tvivlar på att hon är särskilt fäst vid honom — men i likhet med en hel del andra kvinnor tänker hon först och främst på att familjens manfolk ska trivas. Hon har märkt att fadern trivs med att behandlas som en invalid, och därför gör hon det också. Det är samma sak med hennes bröder. Cedric inbillar sig att han är en bra målare, och den där vad han nu heter — jo, Harold — vet att hon litar helt och fullt på hans omdöme — och hon låter Alfred chockera henne med sina historier om alla de fina kupper han har gjort. Jo, det är en mycket intelligent kvinna — absolut ingen dumbom. Var det något särskilt ni ville att jag skulle göra? Vill ni att jag ska ta mig en titt på liket nu när Johnstone är klar med sin undersökning (Johnstone var polisläkaren) för att se om det är någon av mina patienter som har blivit felbehandlad?”
”Ja, jag skulle vilja att ni tittade på det. Vi har inte lyckats identifiera henne. Gamle mr Crackenthorpe orkar väl inte med det?”
”Orkar? Jo, var så säker. Han skulle aldrig förlåta oss om vi inte lät honom ta sig en titt på henne. Han vill ingenting hellre. Han har inte varit med om någonting så spännande på minst femton år — och dessutom skulle det inte kosta honom någonting.”
”Då är det alltså inget större fel på honom?”
”Han är sjuttiotvå år”, sade läkaren. ”Det är det enda felet med honom. Han har en del reumatiska besvär — men vem har inte det? Han kallar det för arthritis. Han får hjärtklappning efter maten — och det är inte att undra på eftersom han knappt unnar sig själv maten. Men han kan alltid göra det han har lust att göra. Jag har många patienter som är på det sättet. De som verkligen är sjuka vill inte för sitt liv erkänna det. Men kom nu så går vi och tittar på liket. Det ser väl inte vidare trevligt ut?”
”Johnstone påstår att hon har varit död mellan två och tre veckor.”
”Då är det nog ganska otrevligt.”
Läkaren gick fram till sarkofagen och såg med ohöljd nyfikenhet ner i den. Som yrkesman var han fullkomligt oberörd av det han såg.
”Jag har aldrig sett henne förut. Det är ingen av mina patienter. Jag kan inte ens minnas att jag har sett henne i Brackhampton. Hon måtte ha sett riktigt bra ut en gång — hm — någon har tydligen haft något otalt med henne.”
De gick ut igen i friska luften. Doktor Quimper kastade en blick upp mot huset.
”Hittades hon i — vad är det de kallar den — Långa ladan — i en sarkofag? Fantastiskt! Vem var det som hittade henne?”
”Miss Lucy Eyelesbarrow.”
”Jaså, det nya hembiträdet? Vad hade hon för anledning att titta i en sarkofag?”
”Det är just vad jag tänker fråga henne om”, sade kommissarie Bacon. ”Men för att återgå till mr Crackenthorpe. Vill ni …”
”Jag ska gå och hämta honom.”
En stund senare kom mr Crackenthorpe, inlindad i halsdukar, hastigt gående i sällskap med läkaren.
”Det är skandalöst”, sade han i upprörd ton. ”Helt enkelt otroligt! Jag tog med mig den där sarkofagen från Florens år — få se nu — det måste ha varit år 1908 — eller möjligen 1909.”
”Ta det lugnt nu”, förmanade läkaren. ”Det kommer inte att bli vidare trevligt.”
”Hur sjuk jag än är måste jag väl i alla fall göra min plikt, inte sant?”
Men det visade sig att även en mycket kort visit i Långa ladan var i mesta laget för mr Crackenthorpe. Han fick mycket bråttom ut i friska luften.
”Jag har aldrig sett den där kvinnan förut”, sade han. ”Vad är meningen med det här? Det är ju rena skandalen! Det var inte i Florens — nu minns jag det — det var i Neapel. Ett mycket fint exemplar. Och så går en enfaldig kvinna och lägger sig i den och blir mördad!”
Han tryckte handen mot vänstra sidan av sin överrock.
”Det är för mycket för mig … Mitt hjärta … Var är Emma? Doktorn …”
Doktor Quimper tog honom under armen.
”Det finns ingenting att oroa sig för”, sade han. ”Nu ska vi dricka ett litet glas konjak så blir allting bra igen.”
De gick tillsammans bort mot huset.
”Kommissarien. Vänta ett tag, kommissarien.”
Kommissarie Bacon vände sig om. Två pojkar kom andfått cyklande fram till honom. De såg förväntansfullt på honom.
”Snälla kommissarien, kan vi inte få titta på liket?”
”Nej”, sade kommissarie Bacon.
”Äh, snälla kommissarien. Vi kanske känner igen henne. Äh, var lite hygglig nu, kommissarien. Hon har ju ändå blivit mördad i vår egen lada. Och det händer ju inte precis varje dag. Var lite hygglig nu, kommissarien.”
”Vad är ni för ena?”
”Jag heter Alexander Eastley, och det här är min kompis James Stoddart-West.”
”Har ni sett till en blond kvinna klädd i en ljus gråverkspäls här i närheten?”
”Jag minns faktiskt inte så noga”, sade Alexander listigt. ”Om jag bara fick titta på henne så …”
”Släpp in dem, Sanders”, sade kommissarie Bacon till den konstapel som stod vakt vid dörren till ladan. ”Man är bara ung en gång!”
”Bussigt, kommissarien”, sade pojkarna i mun på varandra.
Bacon började gå upp mot huset.
Och nu ska vi tala lite med miss Lucy Eyelesbarrow, sade han bistert för sig själv.
Sedan Lucy hade visat polisen till Långa ladan och i korthet redogjort för omständigheterna kring upptäckten av liket, hade hon hållit sig diskret i bakgrunden, men för den skull inbillade hon sig inte att polisen var färdig med henne.
Hon hade just gjort i ordning potatis för att flottyrkoka den till middagen när hon fick besked om att kommissarie Bacon ville tala med henne. Hon ställde undan den stora bunke med kallt vatten och salt som den färdigskurna potatisen låg i och följde efter den konstapel som hade kommit för att hämta henne. Hon satte sig i en stol mittemot kommissarien och väntade lugnt på att han skulle börja fråga ut henne.
Hon talade om vad hon hette och var hon bodde i London, och tillade sedan självmant:
”Jag ska också lämna er namn och adress på mina tidigare arbetsgivare, ifall ni vill veta allt om mig.”
Det var mycket förnämliga namn. En amiral, en universitetsrektor och en hovdam. Kommissarie Bacon kunde inte undgå att bli imponerad.
”Ni gick alltså in i Långa ladan för att söka efter en färgpyts, miss Eyelesbarrow. Stämmer det? Och sedan ni hittat färgpytsen hämtade ni en kofot, bände upp locket på sarkofagen och upptäckte liket. Vad sökte ni egentligen efter i sarkofagen?”
”Jag sökte efter ett lik”, sade Lucy.
”Ni sökte efter ett lik — och ni hittade det! Tycker ni inte att det låter mycket egendomligt?”
”Jo, men det är också en mycket egendomlig historia. Jag skulle kanske kunna få förklara mig lite närmare.”
”Det tycker jag absolut att ni ska göra.”
Lucy redogjorde i detalj för allt som hade hänt innan hon gjorde sin sensationella upptäckt.
Kommissarien kommenterade hennes uppgifter med en stämma som skälvde av indignation.
”Ni fick alltså i uppdrag av en gammal dam att ta anställning här och söka överallt i huset och parken efter ett lik! Stämmer det?”