”Ja.”
”Vad heter den gamla damen?”
”Miss Jane Marple. Hon bor för tillfället i Madison Road 4.”
Kommissarien antecknade det.
”Väntar ni er verkligen att jag ska tro på det?”
”Nej, kanske inte förrän ni har talat med miss Marple och fått det bekräftat”, sade Lucy stillsamt.
”Jag ska tala med henne. Hon måste vara rubbad.”
Lucy brydde sig inte om att påpeka att den som visar sig ha rätt i en sak inte nödvändigtvis behöver vara rubbad. I stället sade hon:
”Vad tänker ni säga till miss Crackenthorpe? Om mig, menar jag?”
”Varför frågar ni det?”
”Ja, vad miss Marple beträffar har jag slutfört mitt uppdrag, jag har hittat det lik som hon ville att jag skulle söka rätt på. Men jag är fortfarande anställd hos miss Crackenthorpe, och det finns två utsvultna pojkar i huset och efter all den här uppståndelsen dröjer det kanske inte länge förrän en del av de andra familjemedlemmarna kommer hit. Hon behöver någon som hjälper henne i hushållet. Om ni talar om för henne att jag tog den här platsen bara för att leta efter lik kommer hon säkert att kasta ut mig. I annat fall kan jag fortsätta mitt arbete och göra nytta.”
Kommissarien såg stint på henne.
”Jag tänker inte säga något till någon för närvarande”, sade han. ”Jag har ännu inte kontrollerat era uppgifter. Ni kan mycket väl ha hittat på alltsammans.”
Lucy reste sig.
”Tack. Då går jag tillbaka till köket och fortsätter med det jag höll på med.”
Sjunde kapitlet
”Tycker ni inte det är bäst att vi kopplar in Scotland Yard på det här, Bacon?”
Polismästaren såg frågande på kommissarie Bacon. Kommissarien var en stor kraftig karl — han såg ut som om han var utled på allt vad människor heter.
”Kvinnan var inte härifrån trakten”, sade han. ”Att döma av hennes underkläder finns det anledning misstänka att hon var utlänning. Fast det kan man naturligtvis ännu inte vara riktigt säker på”, tillade han hastigt. ”Vi väntar med att lägga fram det till efter den rättsliga undersökningen.”
Polismästaren nickade.
”Den blir förstås bara en ren formsak?”
”Ja. Jag har talat med undersökningsdomaren.”
”Och när blir den av?”
”I morgon. Jag hörde att familjen Crackenthorpes övriga medlemmar kommer hit till den. Det finns en liten möjlighet att någon av dem kan identifiera henne. De kommer hit allesammans.”
Han tittade på en lista som han höll i handen.
”Harold Crackenthorpe, han är något slags affärsman — och en ganska betydande person, såvitt jag förstår. Alfred — ja, vad han sysslar med vet jag inte riktigt. Cedric — det är han som bor utomlands. Målare!” Kommissarien sade det i en ton som tydligt angav hans skeptiska inställning till sådana personer. Polismästaren smålog i mustaschen.
”Det finns väl ingen anledning att tro att någon i familjen Crackenthorpe har att göra med mordet på något sätt?” frågade han.
”Nej, inte på annat sätt än att liket hittades på deras tomt”, sade kommissarie Bacon. ”Och så finns det naturligtvis en möjlighet att konstnären i familjen kan identifiera henne. Men det jag inte kan bli riktigt klok på är allt svamlet om tåget.”
”Javisst ja. Har ni talat med den gamla damen … ähm …” (han såg på anteckningsblocket på sitt skrivbord) ”miss Marple?”
”Jaa. Och hon är fullkomligt tvärsäker på sina uppgifter. Jag kan inte åta mig att avgöra om hon har en skruv lös eller inte, men hon håller fast vid sin historia — om vad hennes väninna såg och allt det andra. Men vad den saken beträffar så tror jag för min del att det bara är fantasifoster — sånt där som gamla tanter brukar hitta på, till exempel att det kommer ett flygande tefat genom deras trädgård och att det dräller av ryska spioner på stadsbiblioteket. Men det finns inget tvivel om att hon har gett den unga kvinnan i uppdrag att söka efter ett lik — vilket flickan också mycket riktigt gjorde.”
”Och hittade det till på köpet”, påpekade polismästaren. ”Ja, det är verkligen en mycket egendomlig historia. Marple, miss Jane Marple — namnet förefaller mig bekant på något sätt … Hur som helst så tänker jag vända mig till Scotland Yard. Jag tror ni har rätt i att vi bör överlämna det här fallet till dem — fast vi väntar naturligtvis med att offentliggöra det. Tills vidare tycker jag vi ska säga så lite som möjligt till pressen.”
Den rättsliga undersökningen var en ren formsak. Ingen anmälde sig för att identifiera den döda kvinnan. Lucy inkallades för att vittna om hur hon hade hittat liket och rättsläkaren uppgav som dödsorsak att kvinnan hade blivit strypt. Därefter ajournerades förhandlingarna.
När familjen Crackenthorpe lämnade den lokal där den rättsliga undersökningen hade ägt rum möttes de av kyla och bitande blåst. De var allt som allt fem stycken, Emma, Cedric, Harold, Alfred och Bryan Eastley, änkling efter dottern Edith. Dessutom ingick i sällskapet mr Wimborne, chef för den advokatfirma som skötte familjen Crackenthorpes juridiska angelägenheter. Han hade kommit resande från London enbart för att övervara den rättsliga undersökningen. De stod allesammans en liten stund på trottoaren och huttrade. En mängd nyfikna hade samlats utanför; alla de pikanta detaljerna kring ”Liket i sarkofagen” hade skildrats utförligt både i Londontidningarna och i ortstidningarna.
”Där kommer dom …” viskade man till varandra.
”Här kan vi inte stanna”, sade Emma i skarp ton.
Den stora Daimler som de hade hyrt stannade vid trottoarkanten. Emma steg in i den och vinkade åt Lucy att följa efter. Mr Wimborne, Cedric och Harold steg också in i bilen. ”Alfred kan åka med mig i min lilla kärra”, sade Bryan Eastley. Chauffören stängde bildörren och Daimlern satte sig i rörelse.
”Vänta ett tag!” ropade Emma. ”Där kommer pojkarna!”
Pojkarna hade, trots energiska protester, fått stanna kvar på Rutherford Hall, men nu dök de plötsligt upp och log över hela ansiktet.
”Vi cyklade hit”, sade Stoddart-West. ”Konstapeln var hygglig nog att släppa in oss bakvägen. Jag hoppas ni inte är arg på oss, miss Crackenthorpe”, tillade han artigt.
”Hon är inte det minsta arg”, svarade Cedric i sin systers ställe. ”Man är bara ung en gång. Det här är väl första gången ni är med om en rättslig undersökning?”
”Det var ju ingenting att vara med om”, sade Alexander. ”Det var ju över på ett litet kick.”
”Vi kan inte stanna här och prata i all evighet”, sade Harold retligt. ”Det kommer ju bara mer folk hela tiden. Och en massa fotografer.”
Han gav chauffören tecken att köra därifrån.
”Över på ett litet kick!” sade Cedric. ”Det tror de ja, de unga valparna. Det har inte mer än börjat än.”
”Det är verkligen en mycket fatal historia. Mycket fatal”, sade Harold. ”Jag tar för givet …”
Han såg på mr Wimborne, som pressade samman sina tunna läppar och skakade på huvudet med ett uttryck av avsmak.
”Jag hoppas att den här beklagliga historien snart kommer att vara ur världen”, sade han med eftertryck. ”Polisen arbetar mycket effektivt. Men Harold har fullkomligt rätt i att det är en mycket fatal historia.”
Han såg på Lucy medan han sade det, och det fanns ett tydligt ogillande i hans blick. ”Om inte den här unga kvinnan hade snokat omkring där hon inte hade någonting att göra skulle detta aldrig ha inträffat”, tycktes hans blick säga.