Den åsikten, eller i varje fall själva kärnan i den, kläddes i ord av Harold Crackenthorpe:
”Apropå det — hrm — miss — hrm — hrm — Eyelesbarrow, vad var anledningen till att ni tittade i den där sarkofagen?”
Lucy hade bara väntat på att någon av de andra skulle fråga henne om det. Hon hade vetat på förhand att det var det första som polisen skulle fråga henne om: det som förvånade henne var att ingen annan tycktes ha kommit att tänka på det förrän nu.
Cedric, Emma, Harold och mr Wimborne såg allesammans på henne.
Hon hade naturligtvis förberett sitt svar, hur pass tillfredsställande det nu än kunde tyckas vara.
”Jag vet verkligen inte”, sade hon tveksamt. ”Jag tyckte att det behövde städas i ladan. Och så kände jag” — hon tvekade — ”en mycket egendomlig och otrevlig lukt och …”
Precis som hon hade förutsett reagerade de andra omedelbart inför det olustiga i den detaljen …
”Ja ja, naturligtvis”, muttrade mr Wimborne. ”Omkring tre veckor, sa polisläkaren. Jag tycker för min del att vi allesammans måste se till att våra tankar inte kretsar kring denna händelse.” Han log uppmuntrande mot Emma, som hade blivit mycket blek. ”Glöm inte att denna stackars kvinna inte har någonting att göra med någon av oss.”
”Men hur kan ni vara så säker på det?” sade Cedric.
Lucy Eyelesbarrow såg intresserat på honom. Hon hade redan undrat en del över den ganska förbluffande olikheten mellan de tre bröderna. Cedric var en stor kraftig karl med väderbitet fårat ansikte, mörkt okammat hår och ett trevligt sätt. Han hade kommit orakad från flygfältet, och även om han hade hunnit raka sig före den rättsliga undersökningen var han fortfarande klädd i samma kläder som han hade rest i och som tycktes vara de enda han hade; gamla grå flanellbyxor och en fläckig och ganska sliten blazer. Han såg ut som en personifikation av Bohemen och tycktes vara stolt över det.
Hans bror Harold var däremot den perfekta representanten för en verklig gentleman från City och direktören för ett stort bolag. Han var lång med ledigt rak hållning, mörkt hår som började tunnas ur vid tinningarna, liten mörk mustasch, och var oklanderligt klädd i en välskuren kostym och pärlgrå slips. Han såg ut att vara det han var, en klipsk och framgångsrik affärsman.
Nu tog han till orda och sade i kylig ton:
”Det tycker jag var en synnerligen olämplig anmärkning, Cedric.”
”Det kan jag inte förstå. Hon var ju i ladan. Vad kom hon dit för?”
Mr Wimborne harklade sig.
”Det gällde kanske ett — hrm — sammanträffande. Om jag har förstått rätt var det allmänt känt i trakten att nyckeln hängde utanför på en spik”, sade han.
Hans tonfall uttryckte indignation över ett sådant slarv. Det märktes så tydligt att Emma såg sig föranledd att säga:
”Vi började med det under kriget. För luftskyddspersonalen. Det fanns ett litet fotogenkök där och de brukade koka choklad åt sig. Och eftersom det inte fanns någonting där som någon kunde anse vara värt att stjäla lät vi nyckeln hänga kvar på spiken. Det var praktiskt för husmodersföreningens medlemmar. Om vi hade haft den inne i huset skulle det ha varit mycket besvärligare — till exempel om ingen var hemma för att lämna ut den till dem när de ville komma in där. Eftersom vi bara hade tillfällig daghjälp och inget fast hembiträde …”
Hennes röst dog bort. Hon hade sagt det mekaniskt, gett en likgiltigt mångordig förklaring, som om hon hade tankarna på annat håll.
Cedric kastade en hastigt förvånad blick på henne.
”Hur kan du fråga någonting sådant, Cedric”, sade Harold irriterat.
”Vad är det för konstigt med det? Även om en främmande ung kvinna har blivit mördad i ladan på Rutherford Hall (det låter som en viktoriansk melodram) och även om Emma fick en chock när hon fick veta det — för Emma har alltid varit mycket känslig — så förstår jag ändå inte varför hon ska vara bekymrad nu. Man vänjer sig ju för tusan vid allting.”
”En del människor har lite svårare att vänja sig vid mord än vad du tycks ha”, sade Harold syrligt. ”Det är kanske mycket vanligt med mord på Mallorca och …”
”Ibiza, inte Mallorca.”
”Det kommer på ett ut.”
”Det gör det inte alls — det är en helt annan ö.”
”Det jag menar är att även om mord kanske är vardagsmat för dig som lever bland hetlevrade latinare, så ser vi betydligt allvarligare på sådana saker här i England”, fortsatte Harold. Han tillade med ökad irritation: ”Och så en sak till, Cedric. Att infinna sig klädd på det sättet vid en offentlig rättslig undersökning …”
”Vad är det för fel på mina kläder? De är bekväma.”
”De är olämpliga.”
”Det är faktiskt de enda kläder jag har med mig. Jag packade inte min garderobskoffert innan jag huvudstupa gav mig i väg hem för att hjälpa er att klara upp den här historien. Jag är målare och målare vill vara bekvämt klädda.”
”Jaså, du försöker fortfarande måla?”
”Hör du du, Harold, när du säger att jag försöker måla …”
Mr Wimborne harklade sig myndigt.
”Den här diskussionen är ofruktbar”, sade han förebrående. ”Jag hoppas, min kära Emma, att du talar om för mig om jag kan vara till någon mer hjälp innan jag återvänder till London.”
Hans tillrättavisning gjorde verkan.
”Det var mycket vänligt av dig att komma hit”, sade Emma Crackenthorpe hastigt.
”För all del, ingen orsak. Någon måste ju vara med vid den rättsliga undersökningen för att bevaka familjens intressen. Jag har bett kommissarien att komma till Rutherford Hall så att jag kan få ett samtal med honom. Jag är övertygad om att den här situationen, hur pinsam den än har varit, snart kommer att bli uppklarad. Enligt min mening råder det inget tvivel om vad som har ägt rum. Som Emma sa nyss kände alla i trakten till att nyckeln till Långa ladan hängde utanför dörren. Det förefaller högst sannolikt att ladan vintertid användes som mötesplats för unga par från trakten. Det har kommit till ett uppträde och någon ung man har förlorat behärskningen. Efteråt blev han förfärad över det han hade gjort och då råkade han få syn på sarkofagen och insåg att den skulle vara ett utmärkt gömställe.”
Ja, det låter mycket troligt, tänkte Lucy. Det är precis vad man skulle kunna tro.
”Ett par från trakten, sa ni — men ingen här har ju kunnat identifiera kvinnan”, sade Cedric.
”Det är för tidigt än. Det kommer säkert inte att dröja länge förrän vi har fått henne identifierad. Fast det är naturligtvis möjligt att mannen i fråga var härifrån, men att kvinnan kom från någon annan plats, kanske från en annan del av Brackhampton. Brackhampton är en stor stad — den har vuxit kolossalt på de sista tjugo åren.”
”Om jag var en flicka som skulle träffa en ung man, skulle jag inte finna mig i att han tog mig med till en iskall lada långt bortom all ära och redlighet”, sade Cedric. ”Jag skulle vilja sitta och kela med honom på en biograf, eller vad säger ni, miss Eyelesbarrow?”
”Behöver vi gå in på alla de där detaljerna?” frågade Harold otåligt.
Samtidigt som han sade det stannade bilen framför Rutherford Hall och de steg ur.
Åttonde kapitlet
När mr Wimborne kom in i biblioteket blinkade han till när hans klipska gammalmansögon snuddade vid kommissarie Bacon, som han hade träffat tidigare, och riktades mot den ljushårige, stilige man som stod bakom denne.