”Pojkarna har inte kommit hem än”, sade han och satte sig på kanten av köksbordet. ”De cyklar ju och det dröjer nog minst tjugo minuter till innan de kommer.”
Lucy smålog.
”De hade tydligen gett sig katten på att inte gå miste om det.”
”Det är ganska naturligt. Det är ju den första rättsliga undersökning de varit med om och det är ju så att säga en familjeangelägenhet.”
”Vill ni vara snäll och flytta er från bordet, mr Eastley? Jag måste ställa långpannan där.”
Bryan gjorde som han blivit tillsagd.
”Den är ju brännhet. Vad tänker ni lägga i den?”
”Yorkshirepudding.”
”Gamla kära Yorkshire. Gammaldags engelsk rostbiff — är det dagens meny?”
”Ja.”
”En riktig begravningsmiddag, alltså. Det luktar gott.” Han vädrade uppskattande. ”Hindrar jag er om jag står här och pratar?”
”Om ni kom hit för att hjälpa mig så vill jag också att ni ska göra det.” Hon tog ut en annan långpanna ur ugnen. ”Ta och vänd på alla de här potatisarna så att de blir bruna också på den andra sidan …”
Bryan tog glatt itu med det.
”Har alla de här legat och puttrat medan vi var på den rättsliga undersökningen? Tänk om de hade bränt vid.”
”Det är knappast troligt. Det finns en termostat på ugnen.”
”Är det ett slags elektrisk hjärna? Är det det?”
Lucy kastade en hastig blick åt hans håll.
”Ja, det är det. Ställ nu in pannan i ugnen. Ta den här grytlappen. Ställ den på understa hyllan — jag vill ha den översta till Yorkshirepuddingen.”
Bryan gjorde som han blivit tillsagd, men rätt vad det var skrek han till.
”Brände ni er?”
”Bara lite. Men det gör ingenting. Det kan vara riskabelt att laga mat.”
”Ni brukar väl aldrig laga er mat själv?”
”Jo, det gör jag faktiskt — och ganska ofta. Men inte sådana här saker. Jag kan koka ägg — om jag inte glömmer att se på klockan. Och jag kan steka ägg och bacon. Och jag kan grilla en biff och öppna en burk soppa. Jag har en sån där liten elektrisk grej hemma hos mig.”
”Bor ni i London?”
”Ja, tyvärr”, sade han med en suck.
Han såg på medan Lucy sköt in långpannan med Yorkshirepuddingen.
”Det här var riktigt trivsamt”, sade han glatt.
Lucy fick nu tillfälle att ta sig en närmare titt på honom.
”Vilket då — köket?”
”Ja. Det påminner mig om köket hemma — när jag var en liten grabb.”
Lucy lade märke till att Bryan Eastley verkade vilsekommen på något sätt. När hon såg närmare på honom märkte hon att han var äldre än hon först hade trott. Han måste vara uppåt fyrtio. Det var svårt att tänka sig honom som Alexanders far. Han påminde henne om de många unga piloter som hon hade lärt känna under kriget när hon hade befunnit sig i den aktningsvärda åldern av fjorton år. Hon hade fortsatt att leva och vuxit upp i efterkrigsvärlden — men hon hade en känsla av att Bryan inte hade fortsatt att leva, att livet hade gått förbi honom. Och det han närmast sade gav bekräftelse på det. Han hade satt sig på köksbordet igen.
”Det är en svår värld vi lever i, eller tycker ni inte det?” sade han. ”Det är svårt att orientera sig i den. Man har ju aldrig fått lära sig det.”
Lucy mindes något som Emma hade sagt.
”Var ni inte stridsflygare under kriget?” sade hon. ”Ni fick en tapperhetsmedalj.”
”Det är sånt som gör att man kommer in på fel spår. Man får en medalj och så försöker folk göra det så lätt för en som möjligt. Ger en ett jobb och allt det där. Det är mycket hyggligt av dem. Men det är alltid administrationsuppgifter, och det passar man helt enkelt inte till. Man sitter vid ett skrivbord och blir insnärjd i en massa siffror. Jag har haft en del egna uppslag som jag försökt mig på att genomföra. Men man måste ha någon bakom sig. Man kan inte få gubbarna att satsa de pengar som behövs. Om jag bara hade ett litet kapital …”
Han satt och funderade.
”Ni kände väl aldrig Edie? Min fru. Nej, naturligtvis inte. Hon var inte alls lik de andra. För det första var hon yngre. Hon var flyglotta. Hon brukade alltid säga att hennes far hade en skruv lös. Och det har han också. Snål som tusan med pengar. Och ändå kan han inte ta dem med sig i graven. De kommer att delas upp när han dör. Alexander får naturligtvis Edies andel. Fast han kan inte röra kapitalet förrän han är tjugoett år.”
”Ni skulle inte vilja flytta er från bordet igen? Jag skulle vilja lägga upp maten och göra i ordning såsen.”
Just då kom Alexander och Stoddart-West instormande med röda kinder och åtskilligt andfådda.
”Hej, Bryan”, sade Alexander vänligt till sin far. ”Jaså är det här du håller till. Men titta vilken smaskig stek. Får vi Yorkshirepudding?”
”Ja.”
”Den Yorkshirepudding vi får i skolan är hemsk — alldeles lös och sladdrig.”
”Flytta på er”, sade Lucy. ”Jag tänker göra i ordning såsen.”
”Gör massor av sås. Kan vi få två såssnipor fulla?”
”Ja.”
”Vajert”, sade Stoddart-West.
”Jag tycker inte om när den är för ljus”, sade Alexander oroligt.
”Det kommer den inte att vara.”
”Hon lagar mat världsbra”, sade Alexander till fadern.
Lucy fick ett ögonblick ett intryck av att deras roller var ombytta. Alexander talade som en snäll far till sin minderårige pojke.
”Kan jag hjälpa er med något, miss Eyelesbarrow?” frågade Stoddart-West artigt.
”Ja, det kan ni. James kan slå på gong-gongen. Alexander, vill du bära in brickan i matsalen? Och vill ni ta in steken, mr Eastley. Jag tar in potatisen och Yorkshirepuddingen.”
”Det är en kille från Scotland Yard här”, sade Alexander. ”Tror ni att han ska äta lunch med oss?”
”Det bestämmer din moster.”
”Moster Emma har nog ingenting emot det … Hon är så gästfri. Men morbror Harold skulle nog inte gilla det. Han tycks ha tagit illa vid sig av mordet.” Alexander gick ut genom dörren med brickan och tillade över axeln: ”Mr Wimborne är just nu inne i biblioteket med killen från Scotland Yard. Men han stannar inte till lunch. Han sa att han måste åka tillbaka till London. Kom nu, Stodders. Jaså, han har redan gått.”
Just då började gong-gongen ljuda. Stoddart-West var en mästare på området. Han lade in all sin kraft i slagen, och det var omöjligt att göra sig hörd i oväsendet.
Bryan bar in steken, Lucy följde efter med grönsakerna — återvände till köket och hämtade såssniporna.
Mr Wimborne stod i hallen och drog på sig handskarna — och samtidigt kom Emma hastigt nerför trappan.
”Är ni säker på att ni inte vill äta lunch med oss, mr Wimborne? Den är färdig.”
”Nej. Jag har ett viktigt sammanträffande i London. Det finns restaurangvagn på tåget.”
”Det var mycket snällt av er att komma hit”, sade Emma tacksamt.
De två polismännen kom ut från biblioteket.
Mr Wimborne tog Emmas hand i sin.
”Det finns ingenting att oroa sig över”, sade han. ”Det här är kriminalkommissarie Craddock från New Scotland Yard som har kommit hit för att ta hand om utredningen. Han kommer tillbaka kvart över två för att fråga er om sådant som han kanske kan ha nytta av. Men, som sagt, det finns ingenting att oroa sig över.” Han såg på Craddock. ”Får jag tala om för miss Crackenthorpe vad ni berättade för mig?”
”Ja, naturligtvis.”
”Kommissarie Craddock talade nyss om för mig att mordet så gott som säkert inte kan ha begåtts av någon härifrån trakten. Den mördade kvinnan tycks ha kommit från London och var antagligen utlänning.”