”Utlänning?” sade Emma Crackenthorpe hastigt ”Var hon fransyska?”
Mr Wimborne hade haft för avsikt att lugna henne, men nu såg han bestört ut Dermot Craddock såg hastigt från honom till Emma.
Han undrade varför hon genast hade dragit den slutsatsen att den mördade kvinnan var fransyska, och varför den tanken oroade henne så mycket.
Nionde kapitlet
De enda som verkligen gjorde rättvisa åt Lucys utmärkta lunch var de två pojkarna och Cedric Crackenthorpe, som verkade fullkomligt oberörd av de omständigheter som hade gjort det nödvändigt för honom att återvända till England. Han tycktes i själva verket betrakta det hela som ett ganska gott men makabert skämt.
Lucy märkte att hans bror Harold tog mycket illa vid sig av den inställningen. Harold tycktes ta mordet som ett slags personlig förolämpning mot familjen Crackenthorpe, och han kände sig så förorättad att han knappt rörde vid maten. Emma verkade bekymrad och nedstämd och åt inte heller mycket. Alfred tycktes försjunken i sina egna tankar och sade inte många ord. Han såg ganska bra ut med sitt magra mörka ansikte och ögonen som satt lite för tätt ihop.
Efter lunchen kom de två poliskommissarierna tillbaka och frågade artigt om de kunde få tala några ord med mr Cedric Crackenthorpe.
Kommissarie Craddock var mycket vänlig och älskvärd.
”Var så god och sitt, mr Crackenthorpe. Jag hörde att ni just har kommit hem från Balearerna. Bor ni där?”
”Jag har gjort det de sista sex åren. På Ibiza. Jag trivs bättre där än i det här urtrista landet.”
”Ni får förstås betydligt mer sol där än vi här hemma”, sade kommissarie Craddock älskvärt. ”Ni var ju hemma för inte så länge sedan — i julas, närmare bestämt. Vad föranledde er att komma hem så snart?”
Cedric log.
”Jag fick ett telegram från Emma — min syster. Vi har aldrig haft ett mord på egendomen förut. Jag ville inte gå miste om det evenemanget och därför åkte jag hem.”
”Är ni intresserad av kriminologi?”
”Nja, vi behöver inte använda oss av en så pretentiös term. Jag tycker helt enkelt om mord — problemet, och allt det där. Eftersom vi hade fått ett mordproblem i familjen så tyckte jag att jag inte kunde missa ett sånt enastående tillfälle. Dessutom tänkte jag att stackars gamla Em kunde behöva få lite hjälp — med att klara av gubben och polisen och allt det andra.”
”Jag förstår. Det vädjade till era jaktinstinkter och samtidigt till er familjekänsla. Jag är övertygad om att er syster känner sig mycket tacksam mot er — trots att hennes två andra bröder också har kommit hit för att vara hos henne.”
”Men inte för att muntra upp henne och lugna henne”, sade Cedric. ”Harold är väldigt illa berörd. Det passar sig inte för en Citymagnat att bli inblandad i ett mord på ett tvivelaktigt fruntimmer.”
Craddock höjde en aning på ögonbrynen.
”Var hon — ett tvivelaktigt fruntimmer?”
”Tja, den saken vet ni förstås bäst. Jag tyckte det verkade troligt med tanke på omständigheterna.”
”Jag trodde att ni kanske hade gissat er till vem hon var?”
”Såja, kommissarien, ni vet redan — eller er kollega kan tala om det för er, att jag inte har kunnat identifiera henne.”
”Jag sa gissa, mr Crackenthorpe. Ni har kanske aldrig sett kvinnan förut — men ni har kanske kunnat gissa er till vem hon var — eller vem hon kan ha varit?”
Cedric skakade på huvudet.
”Nu är ni inne på alldeles fel spår. Jag har inte den minsta aning om vem hon var. Såvitt jag förstår menar ni att hon kan ha kommit till Långa ladan för att träffa någon av oss? Men ingen av oss bor här. De enda som fanns här i huset var en kvinna och en gammal man. Ni tror väl ändå inte på fullt allvar att hon kom hit för att ha en träff med gubben far?”
”Vår uppfattning är — och kommissarie Bacon delar den — att kvinnan vid något tillfälle kan ha haft något samband med det här huset. Det kan mycket väl ha varit för en hel del år sedan. Tänk lite bakåt i tiden, mr Crackenthorpe.”
Cedric satt och tänkte efter en liten stund, sedan skakade han på huvudet.
”Vi har som så många andra haft utländska hembiträden lite då och då, men jag kan inte komma på någon som passar in. Det är bäst ni frågar de andra — de bör känna till det bättre än jag.”
”Vi ska göra det.”
Craddock lutade sig tillbaka i stolen och fortsatte:
”Som ni hörde vid den rättsliga undersökningen kan rättsläkaren inte fastställa tidpunkten för kvinnans död med någon större exakthet. Hon hade varit död i mer än två men mindre än fyra veckor — det vill säga att det skulle ha hänt ungefär vid jultiden. Ni sa tidigare att ni kom hem till julen. När kom ni till England och när åkte ni tillbaka?”
Cedric tänkte efter.
”Få se nu … jag flög. Kom hit på lördan före jul — det var bestämt den tjugoförsta.”
”Flög ni direkt från Mallorca?”
”Ja. Gav mig i väg fem på morgonen och kom hit vid tolvtiden.”
”Och när återvände ni?”
”Jag flög tillbaka fredan efter, den tjugosjunde.”
”Tack så mycket.”
Cedric log brett.
”Så tråkigt nog befann jag mig här vid tidpunkten för mordet. Men uppriktigt sagt, kommissarien, att strypa unga kvinnor hör inte till de julnöjen som jag uppskattar mest.”
”Jag hoppas inte det, mr Crackenthorpe.”
Kommissarie Bacon såg enbart ogillande ut.
”Tycker inte ni också att en sådan handling tyder på en stötande brist på respekt för julens evangelium?”
Cedric riktade frågan till kommissarie Bacon, som bara grymtade något.
”Tack så mycket då, mr Crackenthorpe”, sade kommissarie Craddock artigt. ”Det var allt.”
”Vad har ni för uppfattning om honom?” frågade Craddock när Cedric stängt dörren efter sig.
Bacon grymtade igen.
”Nog är han självbelåten så det räcker”, sade han. ”Jag har inte mycket till övers för den där typen. Såna där målare är lösa existenser och det är inte att förvåna sig över att de umgås med lösaktiga kvinnor.”
Craddock log.
”Jag tycker inte heller om hans sätt att klä sig”, fortsatte Bacon. ”Det är upprörande att infinna sig vid en rättslig undersökning klädd på det sättet. Det var då de smutsigaste byxor jag har sett på mycket länge. Och såg ni hans slips? Det verkade som om den var gjord av färgade snören. Jag tror för min del att han hör till den typen som skulle kunna strypa en kvinna utan att ha några betänkligheter.”
”Nåja, han ströp i alla fall inte den här — om han inte gav sig i väg från Mallorca förrän den tjugoförsta. Och det är något som vi lätt kan kontrollera.”
Bacon såg skarpt på honom.
”Jag märker att ni vill vänta med att tala om vilken dag mordet begicks.”
”Ja, det behåller vi för oss själva så länge. I början av en utredning vill jag helst ha ett och annat kort på hand.”
Bacon nickade gillande.
”Så att man kan komma med en liten överraskning i rätta ögonblicket”, sade han. ”Det är den enda rätta taktiken.”
”Och nu ska vi höra vad den korrekte gentlemannen från City har att säga om den här saken”, sade Craddock.
Den tillknäppte Harold Crackenthorpe hade mycket lite att säga om den. Det var mycket obehagligt — en mycket fatal historia. Han fruktade att tidningarna … En del journalister hade visst redan bett om intervjuer … Och allt sådant där … Synnerligen beklagligt.