Harold talade hackigt och avslutade inte meningarna. Han lutade sig tillbaka i stolen med ett uttryck som om han utsattes för en mycket obehaglig lukt.
Kommissariens frågor gav inget resultat. Nej, han hade inte någon aning om vem kvinnan var eller kunde ha varit. Ja, han hade varit på Rutherford Hall under julen. Han hade inte haft tillfälle att komma förrän på julaftonen — men han hade stannat kvar över det följande veckoslutet.
”Ja, det var det det”, sade kommissarie Craddock och brydde sig inte om att ansätta honom med fler frågor. Han var redan på det klara med att Harold Crackenthorpe inte skulle vara honom till någon hjälp.
Han lät kalla in Alfred, som kom in i rummet med en nonchalant min som verkade en smula överdriven.
Craddock såg på Alfred Crackenthorpe med en vag känsla av igenkännande. Hade han inte träffat den mannen någonstans förut? Eller hade han sett hans foto i tidningen? Det fanns något misskrediterande knutet till det minnet. Han frågade Alfred vad han hade för yrke och fick ett ganska oklart besked.
”Jag är inom försäkringsbranschen för tillfället. Ända till helt nyligen har jag varit sysselsatt med att introducera en ny typ av bandspelare på marknaden. En revolutionerande nyhet. Jag lyckades faktiskt riktigt bra med det.”
Kommissarie Craddock såg vänligt uppskattande ut — och ingen kunde ha anat sig till att han noterade den ytliga elegansen i Alfreds kostym och gissade fullkomligt rätt på det låga pris den hade betingat. Cedrics kläder hade varit olämpliga, nästan trådslitna, men de hade ursprungligen varit välskurna och av prima material. Över Alfreds kostym fanns det en billig elegans som talade sitt eget språk. Craddock övergick älskvärt till sina rutinfrågor. Alfred föreföll vara mycket intresserad — till och med en smula road.
”Det ligger kanske något i det där om att kvinnan kan ha varit anställd här en gång. Men inte som kammarjungfru. Jag tror knappast att min syster har haft någon sådan. Och nu för tiden är det väl inte någon som har det. Men det finns förstås en hel del utländska hembiträden i omlopp. Vi har haft polskor — och ett par temperamentsfulla tyskor. Men eftersom Emma inte alls kände igen kvinnan så tror jag inte att er teori håller, kommissarien. Emma har mycket bra minne för ansikten. Nej, om kvinnan kom från London … Apropå det, vad är det som får er att tro att hon kom från London?”
Han ställde frågan liksom i förbigående, men hans blick var vaksam och intresserad.
Kommissarie Craddock log och skakade på huvudet.
Alfred såg stint på honom.
”Jaså, vill ni inte tala om det? Hittade ni kanske en returbiljett i kappfickan?”
”Det kan hända, mr Crackenthorpe.”
”Nåja, om vi utgår från att hon kom från London har kanske den karl som hon kom hit för att träffa tyckt att Långa ladan skulle vara ett lämpligt ställe för att mörda henne i lugn och ro. Han tycks vara hemmastadd här. Om jag var ni skulle jag ge mig ut att söka efter honom, kommissarien.”
”Vi håller på”, sade kommissarie Craddock i lugn och övertygande ton.
Han tackade Alfred och lät honom gå.
”Jag har för mig att jag har sett den där karlen någonstans förut”, sade han till Bacon.
Kommissarie Bacon avgav sin dom.
”En slipad karl”, sade han. ”Ibland är han så slipad att han lurar sig själv.”
”Ni är kanske inte intresserad av att tala med mig”, sade Bryan Eastley ursäktande och stannade tveksamt vid dörren. ”Jag hör inte direkt till familjen …”
”Få se nu, är inte ni mr Bryan Eastley, gift med miss Edith Crackenthorpe som dog för fem år sedan?”
”Jo, det stämmer.”
”Det var mycket vänligt av er att komma hit, mr Eastley, särskilt om ni tror att ni vet något som kan vara till hjälp för oss.”
”Men det gör jag inte. Jag önskar jag gjorde det. Hela historien verkar förbaskat egendomlig, tycker ni inte det? Att komma hit mitt i vintern för att träffa en karl i den där dragiga gamla ladan. Det skulle jag aldrig kunna tänka mig att göra.”
”Ja, det är verkligen mycket egendomligt”, instämde kommissarie Craddock.
”Är det sant att hon var utlänning? Jag har hört sägas det.”
”Får det förhållandet er att tänka på något särskilt?” Kommissarien såg spänt på honom, men Bryan såg bara älskvärt oförstående ut.
”Nej, det gör det faktiskt inte.”
”Hon var kanske fransyska”, sade kommissarie Bacon med dov misstro.
Bryan blev genast lite mer livaktig. Det kom en intresserad glimt i hans blå ögon och han drog i sin stora ljusa mustasch.
”Verkligen? Från det glada Paris?” Han skakade på huvudet. ”Men blir det inte ännu otroligare på det sättet? Att de höll till i ladan, menar jag. För ni har väl inte haft att göra med någon sarkofagmördare tidigare? Någon som lider av en fix idé — eller av ett komplex? Som inbillar sig att han är Caligula eller något åt det hållet?”
Kommissarie Craddock brydde sig inte ens om att tillbakavisa den spekulationen. I stället sade han liksom i förbigående:
”Ni känner inte till om det är någon i familjen som har några franska förbindelser eller — eller — bekantskaper?”
Bryan sade att Crackenthorpes inte var särskilt muntra av sig.
”Harold är ståndsmässigt gift”, sade han. ”Med en kvinna som ser ut som en fisk och är dotter till en utfattig pär. Jag tror inte att Alfred bryr sig särskilt mycket om kvinnor — han ägnar sig mest åt skumma affärer som för det mesta går åt pipan. Cedric har säkert fått en del spanska senoritor att äta ur handen på sig på Ibiza. Kvinnor faller lätt för Cedric. Han rakar sig inte alltid och ser ut som om han aldrig tvättade sig. Jag förstår inte varför kvinnor är så svaga för det, men det är de tydligen — men jag är bestämt inte till vidare stor hjälp för er?”
Han log mot dem.
”Det vore kanske bäst om ni pratade lite med Alexander. Han och James Stoddart-West är ute och letar efter indicier. Det skulle inte förvåna mig om de kom på någonting.”
Kommissarie Craddock sade att han hoppades att de skulle göra det. Sedan tackade han Bryan Eastley och sade att han skulle vilja tala med miss Emma Crackenthorpe.
Kommissarie Craddock såg med större uppmärksamhet än tidigare på Emma Crackenthorpe. Han kunde fortfarande inte bli klok på det uttryck som han hade lagt märke till i hennes ansikte strax före lunchen.
En stillsam kvinna. Inte dum. Inte heller särskilt intelligent. En sådan där lugn behaglig kvinna som män har så lätt för att nonchalera, och som behärskar konsten att förvandla ett hus till ett hem och förläna det en atmosfär av rofylld harmoni. Sådan var Emma Crackenthorpe, tänkte han.
Sådana kvinnor var ofta underskattade. Bakom sitt lugna yttre ägde de en ovanlig karaktärsstyrka, de var en faktor att räkna med. Lösningen på mysteriet med den döda kvinnan i sarkofagen fanns kanske förborgad hos Emma.
Medan Craddock tänkte på allt detta passade han på att ställa en del mindre betydelsefulla frågor.
”Ni har kanske redan talat om det mesta av det ni vet för kommissarie Bacon”, sade han. ”Så jag tänker inte besvära er med så många frågor.”
”Ni kan fråga mig om precis vad ni vill.”
”Som mr Wimborne redan har sagt er har vi kommit fram till den slutsatsen att den döda kvinnan inte var härifrån trakten. Det kanske är en lättnad för er — mr Wimborne tycktes vara av den uppfattningen — men det gör det lite svårare för oss att få henne identifierad.”
”Men hade hon ingenting med sig — en handväska eller några papper?”
Craddock skakade på huvudet.
”Nej, ingen handväska och ingenting i fickorna.”
”Vet ni inte alls vad hon heter — eller var hon kommer ifrån — ingenting alls?”