Hon är mycket angelägen att få veta vem kvinnan är, tänkte Craddock. Jag undrar om hon har varit det hela tiden? Bacon sade ingenting som kunde tyda på det — och han är inte lätt att lura …
”Vi vet ingenting om henne”, sade han. ”Det är därför vi hoppades att någon av er skulle kunna hjälpa oss. Är ni verkligen säker på att ni inte kan det? Också om ni inte känner igen henne så kanske ni kan placera henne på något sätt?”
Han tyckte, men det var kanske bara som han inbillade sig, att hon tvekade en smula innan hon svarade:
”Jag har absolut ingen aning om vem hon kan vara.”
Kommissarie Craddocks sätt förändrades nästan omärkligt. Hans röst fick en hårdare klang.
”När mr Wimborne talade om för er att kvinnan var utlänning, varför tog ni då för givet att hon var fransyska?”
Emma såg inte det minsta besvärad ut Hon höjde bara en aning på ögonbrynen.
”Gjorde jag? Jo, det kanske jag gjorde. Jag vet inte riktigt varför — fast man har kanske alltid lätt att tänka sig att utlänningar är fransmän, ända tills man kommer underfund med deras rätta nationalitet. Men är inte de flesta utlänningar här i landet fransmän?”
”Det vet jag inte om jag kan hålla med om, miss Crackenthorpe. Inte nu för tiden. Det finns så många nationaliteter representerade här, italienare, tyskar, österrikare, alla de skandinaviska länderna …”
”Ja, det har ni förstås rätt i.”
”Ni hade inte någon speciell anledning att tro att kvinnan var fransyska?”
Hon gjorde sig ingen brådska med att förneka det. Hon bara tänkte efter en liten stund och sedan skakade hon nästan beklagande på huvudet.
”Nej, det tror jag faktiskt inte”, sade hon.
Hennes blick mötte lugnt hans, utan att vika undan. Craddock sneglade på kommissarie Bacon. Denne lutade sig framåt och höll upp en liten puderdosa av emalj.
”Känner ni igen den här, miss Crackenthorpe?”
Hon tog den och granskade den.
”Nej, den är i varje fall inte min.”
”Ni vet inte alls vems den är?”
”Nej.”
”Då tror jag inte att vi behöver besvära er mer — åtminstone inte för tillfället.”
”Tack.”
Hon smålog mot dem, reste sig och gick ut ur rummet. Craddock kanske misstog sig igen, men han hade faktiskt en känsla av att hon gick ganska hastigt, som om hon kände sig lättad.
”Tror ni att hon vet något?” frågade Bacon.
”På ett visst stadium tror man alltid att alla vet mer än de har lust att tala om”, sade kommissarie Craddock modfälld.
”Det gör de för det mesta också”, sade Bacon ur djupet av sin erfarenhet. ”Fast det har ofta inte något att göra med det aktuella fallet. Det kan vara någon liten familjeskandal eller någon oförarglig fadäs som folk är rädda ska komma ut.”
”Jo, jag vet. Men som sagt …”
Men kommissarie Craddock hann aldrig tala färdigt, ty dörren slängdes upp och gamla mr Crackenthorpe kom instultande med alla tecken på upprördhet.
”Nu går skammen verkligen på torra land”, sade han. ”Har det gått så långt att när Scotland Yard kommer hit så visar dom inte vanlig anständig hövlighet och ber att få tala med familjens överhuvud först! Vem är det egentligen som är herre här i huset? Kan ni svara på det? Vem är herre i huset?”
”Det är naturligtvis ni, mr Crackenthorpe”, sade Craddock lugnande och reste sig. ”Men vi hade den uppfattningen att ni redan hade sagt allt ni visste till kommissarie Bacon, och med tanke på att er hälsa inte är den bästa ville vi försöka undvika att besvära er mer. Doktor Quimper sa …”
”Kanske det — kanske det. Jag är inte särskilt kry … Men vad doktor Quimper beträffar så är han en riktig gammal käring — en duktig läkare, förstår sig utmärkt på mitt fall — men han vill helst att jag ska vara inlindad i bomull. Han tycks få dille så fort det gäller mat. Som i julas när jag fick ett litet anfall, då tjatade han om vad jag hade ätit, och när jag hade ätit det, och vem som hade lagat maten, och vem som hade serverat den. Tjat, tjat, tjat! Men även om min hälsa är skral så är jag tillräckligt frisk för att kunna hjälpa er så långt det står i min förmåga. Ett mord i mitt eget hus — eller i varje fall i min egen lada! Det är för resten en intressant byggnad. Elizabethansk. Stadsarkitekten påstår att den inte är det — men han vet inte vad han talar om. Inte en dag senare än 1580 — men det var inte det vi talade om. Vad är det ni vill få veta? Vad har ni för teori att gå efter?”
”Det är ännu lite för tidigt att uppställa några teorier, mr Crackenthorpe. Vi försöker fortfarande få reda på vem kvinnan var.”
”Sa ni inte att hon var utlänning?”
”Vi tror det.”
”Utländsk spion?”
”Det skulle jag knappast tro.”
”Tro och tro! De människorna finns överallt. Nästlar sig in överallt! Jag begriper inte varför inrikesministeriet släpper in dem. De spionerar på våra industriella hemligheter. Det var just det hon gjorde.”
”I Brackhampton?”
”Det finns fullt av fabriker. Det finns en alldeles utanför tomten här.”
Craddock såg frågande på Bacon, som svarade:
”Lådfabrik.”
”Hur kan ni veta att det verkligen är det de tillverkar? Man ska inte tro allt vad folk säger. Men om hon nu inte var spion, vad tror ni då att hon var? Tror ni att hon hade något ihop med någon av mina högt älskade söner? Det skulle i så fall vara Alfred. Inte Harold, han är alldeles för försiktig. Och Cedric anser sig för fin att bo här i landet. Nåja, då säger vi att det var något av Alfreds fruntimmer. Och någon rubbad person följde efter henne hit i tro att det var honom hon skulle träffa och tog livet av henne. Vad säger ni om det?”
Kommissarie Craddock sade diplomatiskt att det naturligtvis var en tänkbar teori. Men mr Alfred Crackenthorpe hade inte känt igen henne, tillade han.
”Bah! Han vågade inte tala om det. Alfred har alltid varit ett kräk. Och han har alltid varit en stor lögnare! Han ljuger så han blir blå i ansiktet. Ingen av mina söner har någon tåga i sig. Det är bara en samling asgamar som väntar på att jag ska dö, det är det enda de sysslar med här i livet.” Han skrockade. ”Men då får de allt vänta! Jag tänker inte dö för att göra dem till viljes. Ja, då kan jag kanske inte hjälpa er mer … Jag är trött. Jag måste lägga mig och vila.”
Han stultade ut igen.
”Något av Alfreds fruntimmer?” sade Bacon undrande. ”Jag tror för min del att gubben bara hittade på det.” Han satt tyst en stund, sedan tillade han: ”Enligt min åsikt är det inget större fel på Alfred — han är kanske inte Guds bästa barn — men han har ingenting att göra med det här fallet. Apropå det, så är jag inte fullt lika säker på den där flygaren.”
”Bryan Eastley?”
”Ja. Jag har stött på hans typ ett par gånger förut. De är vad man kan kalla för rotlösa existenser — de har alltför tidigt fått pröva på ett farofyllt liv och vant sig vid att se döden i vitögat. Nu tycker de att livet är händelselöst. Händelselöst och otillfredsställande. Vi har på sätt och vis behandlat dem mycket illa. Fast jag begriper inte hur vi ska kunna göra någonting åt det nu. Men där står de bara, med bara ett förflutet och ingen framtid, så att säga. Och de drar sig inte för att ta risker — vanliga människor är försiktiga av instinkt, inte så mycket av moraliska skäl som av förnuftsskäl. Men de där gossarna är inte rädda av sig, de vet inte vad det vill säga att vara försiktig. Om Eastley hade en historia med en kvinna och ville göra sig kvitt henne …” Han tystnade och slog ut med handen i en avfärdande åtbörd. ”Men varför skulle han vilja göra sig av med henne? Och om man tar livet av en kvinna, varför ska man då lägga henne i sin svärfars sarkofag? Nej, jag tror för min del att ingen i familjen har haft att göra med mordet. För i så fall skulle de inte ha gjort sig så stort besvär med att placera liket på sin egen kökstrappa, så att säga.”