Craddock höll med om att det inte föreföll troligt.
”Är det något mer ni vill göra här?”
Craddock svarade att det inte var det.
Bacon föreslog att han skulle följa med in till Brackhampton och dricka en kopp te — men kommissarie Craddock sade att han tänkte hälsa på en gammal bekant.
Tionde kapitlet
Miss Marple satt rak i ryggen mot en bakgrund av porslinshundar och suvenirer från Margate och log förtjust mot kommissarie Dermot Craddock.
”Jag tycker det är så roligt att ni har fått ta hand om det här fallet”, sade hon. ”Jag hoppades att det skulle bli ni.”
”När jag fick ert brev gick jag genast in till polisintendenten och visade det. Det slumpade sig så att han just hade talat med polisen i Brackhampton, som ville att vi skulle ta hand om utredningen. Polisintendenten blev mycket intresserad när jag berättade för honom om er. Min gudfar hade visst talat med honom om er.”
”Den käre sir Henry”, sade miss Marple ömt.
”Jag berättade för honom om den där historien i Little Paddocks. Vill ni höra vad han sa sen?”
”Ja, gärna. Om det inte är konfidentiellt.”
”Han sa: ’Eftersom den här historien verkar fullkomligt vansinnig, helt och hållet påhittad av ett par gamla damer, som sedan mot all förmodan visade sig ha rätt, och eftersom ni känner den ena av de gamla damerna, får ni åka dit och ta hand om utredningen.’ Och här är jag nu. Men i vilken ände ska vi egentligen börja, kära miss Marple? Som ni antagligen redan har förstått har jag inte kommit hit i egenskap av polisman. Jag har inte mina hejdukar med mig. Jag tänkte att ni och jag först skulle prata lite förtroligt med varann.”
Miss Marple log.
”Jag tvivlar på att någon som bara känner er i er egenskap av polisman skulle kunna ana att ni kan vara så mänsklig, och ni är stiligare än nånsin … rodna inte nu … Men tala nu om precis allt ni har fått veta.”
”Jag skulle tro att jag har fått veta alltsammans”, sade Craddock. ”Er vän, mrs McGillicuddys första uppgifter till polisen i St. Mary Mead, tågkonduktörens bekräftande av hennes uppgifter, och dessutom brevet till stationsinspektoren i Brackhampton. Jag kan lugnt säga att vederbörande — det vill säga järnvägspersonalen och polisen — har gjort allt vad på dem ankommer. Men det råder inget tvivel om att ni övertrumfade dem allihop med er enastående gissningsförmåga.”
”Det var inte någon gissning”, sade miss Marple. ”Och så hade jag ett kraftigt övertag. Jag kände Elspeth McGillicuddy. Det gjorde ingen av de andra. Det fanns ingenting som tydde på att hennes historia var riktig, och eftersom ingen kvinna hade anmälts saknad, så var det fullt naturligt att de trodde att det bara var ett påhitt av en gammal dam — gamla damer inbillar sig så mycket — men inte Elspeth McGillicuddy.”
”Nej, inte Elspeth McGillicuddy”, instämde kommissarien. ”Jag riktigt gläder mig åt att få träffa henne. Jag önskar att hon inte hade rest till Ceylon. Vi har förresten ordnat så att hon blir hörd där.”
”Mitt resonemang var egentligen inte alls mitt eget”, sade miss Marple. ”Jag hade hämtat det från Mark Twain. Pojken som hittade hästen. Han bara tänkte sig in i vart han skulle gå om han var en häst och så gick han dit och där var hästen.”
”Ni tänkte er in i vad ni skulle göra om ni var en brutal och kallblodig mördare?” sade Craddock och såg tankfullt på miss Marples spröda uppenbarelse. ”Er hjärna måste vara …”
”Som en slasktratt brukar min systerson Raymond säga”, instämde miss Marple och nickade ivrigt. ”Men jag brukar alltid säga till honom att slasktrattar är oumbärliga i ett hushåll och i själva verket mycket hygieniska.”
”Kan ni gå ännu längre, identifiera er med mördaren och tala om för mig var han finns just nu?”
Miss Marple suckade.
”Jag önskar jag kunde det. Jag har inte en aning om det — inte den minsta aning. Men det måste vara någon som har bott på, eller känner till allt om Rutherford Hall.”
”Det håller jag med om. Men det öppnar många möjligheter. En hel rad hjälpfruar har arbetat där. Och så har vi husmodersföreningen — och före den luftskyddsföreningen. De känner alla till Långa ladan och sarkofagen och var nyckeln brukar hänga. Vem som helst som bor i närheten kan ha använt sig av den för sina syften.”
”Ja, naturligtvis. Jag förstår fullkomligt era svårigheter.”
”Vi kommer aldrig någon vart förrän vi har lyckats identifiera den döda”, sade Craddock.
”Och det blir kanske också svårt?”
”Ja, men vi måste ju lyckas med det förr eller senare. Vi håller på att gå igenom alla anmälningar om kvinnor i den åldern och med det utseendet som har försvunnit. Vi har ännu inte kommit på någon som motsvarar signalementet. Enligt rättsläkarens rapport är hon omkring trettiofem år, fullt frisk, antagligen gift, har haft minst ett barn. Pälsen är av billig kvalitet och köpt i en affär i London. Det har sålts hundratals sådana pälsar under de sista tre månaderna, omkring sextio procent av dem till blonda kvinnor. Ingen expedit kan känna igen fotot av den döda kvinnan, eller kan tänkas göra det om pälsen köptes strax före jul. Hennes andra kläder tycks huvudsakligen vara av utländsk tillverkning, de flesta köpta i Paris. Det finns inga engelska tvättmärken på dem. Vi har satt oss i förbindelse med Parispolisen och de håller på med en undersökning åt oss. Förr eller senare kommer naturligtvis någon som saknar en släkting eller inneboende att göra en anmälan. Det är enbart en tidsfråga.”
”Var inte puderdosan till någon hjälp?”
”Nej, tyvärr inte. Det är en ganska billig typ som säljs i massor vid Rue de Rivoli. Apropå det, ni borde genast ha överlämnat den till polisen — eller rättare sagt miss Eyelesbarrow borde ha gjort det.”
Miss Marple skakade på huvudet.
”Men just då var det inte alls tal om att det hade begåtts något brott”, påpekade hon. ”Om en ung dam som håller på och övar sig i golf hittar en gammal och tämligen värdelös puderdosa i gräset så rusar hon väl inte raka vägen till polisen med den?” Miss Marple tystnade, och så tillade hon i bestämd ton: ”Jag tyckte det var mycket klokare att vänta tills vi hade hittat liket.”
Kommissarie Craddock såg förtjust ut.
”Ni tycks inte ha tvivlat det minsta på att ni skulle hitta det?”
”Jag var övertygad om att vi skulle hitta det. Lucy Eyelesbarrow är en synnerligen effektiv och intelligent person.”
”Det vill jag lova! Hon är så förbaskat effektiv att jag känner mig livrädd för henne. Ingen karl kommer att våga gifta sig med den flickan.”
”Nej, vet ni vad, det kan jag inte hålla med er om … Fast det måste naturligtvis vara en alldeles speciell typ av man.” Miss Marple satt en stund och grubblade över det. ”Hur går det för henne på Rutherford Hall?”
”Såvitt jag begriper är de fullkomligt beroende av henne. De äter ur handen på henne — bokstavligen, skulle man kunna säga. Apropå det så vet de ingenting om hennes samband med er. Vi har hållit det hemligt.”
”Nu har hon inte längre något samband med mig. Hon har gjort det jag bad henne göra.”
”Så hon skulle kunna säga upp sig och ge sig i väg därifrån om hon ville?”