”Ja.”
”Men hon är kvar där. Varför?”
”Hon har inte sagt något till mig om orsaken. Det är en mycket intelligent ung kvinna. Jag misstänker att hon har blivit intresserad.”
”Av problemet? Eller av familjen?”
”Det kan tänkas att det är ganska svårt att skilja de två sakerna åt.”
Craddock såg skarpt på henne.
”Har ni något särskilt i kikaren?”
”Nej, visst inte — inte alls, kära ni.”
”Jag tror att ni har det.”
Miss Marple skakade på huvudet.
Dermot Craddock suckade. ”Då återstår det bara för mig att ’fullfölja utredningen’, som det heter. En polismans tillvaro är sannerligen trist.”
”Ni kommer säkert att lyckas med det.”
”Har ni något uppslag att ge mig? Någon mer inspirerad gissning?”
”Jag satt just och tänkte på turnerande teatersällskap”, sade miss Marple lite svävande. ”De åker från stad till stad och har kanske inte så fasta familjeband. Om en sådan ung kvinna försvann är det tänkbart att ingen skulle göra något större väsen av att hon saknas.”
”Ja, det ligger kanske något i det. Vi ska ha det i särskild åtanke.” Sedan tillade han: ”Vad är det ni ler åt?”
”Jag satt just och tänkte på vilken min Elspeth McGillicuddy kommer att sätta upp när hon får veta att vi har hittat liket”, sade miss Marple.
”Det må jag säga!” sade mrs McGillicuddy.
Hon saknade ord för att uttrycka vad hon kände. Hon såg på den artige och trevlige unge mannen som hade sökt upp henne med skriftliga fullmakter och sedan på det fotografi som han hade gett henne.
”Det är mycket riktigt hon”, sade hon. ”Ja, det är hon. Stackarn. Men jag är mycket glad för att ni har hittat hennes lik. Ingen trodde ett enda ord av det jag sa! Varken polisen eller de vid järnvägen eller någon annan. Det känns så retsamt att inte bli trodd. I varje fall kan ingen säga att jag inte gjorde allt som kunde begäras av mig.”
Den unge mannen betygade älskvärt sin uppskattning av hennes insats.
”Var sa ni att liket hittades?”
”I en lada som hör till ett ställe som heter Rutherford Hall, alldeles utanför Brackhampton.”
”Har aldrig hört talas om det Men hur kom det egentligen dit?”
De unge mannen svarade inte på den frågan.
”Det var förstås Jane Marple som hittade det. Jane kan man alltid lita på.”
”Liket hittades av en miss Lucy Eyelesbarrow”, sade den unge mannen efter en titt i sina papper.
”Henne har jag inte heller hört talas om”, sade mrs McGillicuddy. ”Jag tror fortfarande att Jane Marple hade något att göra med det.”
”Ni är alltså säker på att kvinnan på fotografiet är identisk med den kvinna ni såg på ett tåg, mrs McGullicuddy?”
”Och som blev strypt av en man. Ja, det är jag.”
”Kan ni beskriva hur mannen såg ut?”
”Han var lång”, sade mrs McGillicuddy.
”Jaa?”
”Och mörk.”
”Jaa?”
”Det är det enda jag kan säga”, sade mrs McGillicuddy. ”Han stod med ryggen åt mig. Jag såg inte hans ansikte.”
”Skulle ni kunna känna igen honom om ni fick se honom?”
”Givetvis inte. Han stod med ryggen åt mig. Jag såg aldrig hans ansikte.”
”Ni har ingen uppfattning om hur gammal han kan ha varit?”
Mrs McGillicuddy tänkte efter.
”Nej, inte direkt. Jag vet inte, menar jag … Jag är nästan säker på att han inte var särskilt ung. Hans axlar verkade stadgade, om ni förstår vad jag menar.” Den unge mannen nickade. ”Trettio och uppåt, närmare än så kan jag inte komma. Och jag såg inte främst på honom utan på henne … hon stod där med hans händer runt halsen och var blå i ansiktet … Till och med nu händer det ibland att jag drömmer om det …”
”Det måste ha varit en mycket obehaglig upplevelse”, sade den unge mannen deltagande.
Han slog igen sin anteckningsbok och sade:
”När åker ni tillbaka till England?”
”Först om tre veckor. För det är väl inte nödvändigt att jag åker tidigare?”
”Nej, inte alls”, skyndade han sig att försäkra henne. ”Det finns för tillfället ingen anledning till det. Men, det förstås, om vi gör ett anhållande så …”
Ett par dagar senare fick mrs McGillicuddy ett brev från miss Marple. Det var skrivet med en spretig och svårtydbar stil och det vimlade av understrykningar. Mrs McGillicuddy var sedan gammalt van vid den och hade ingen svårighet att tyda den. Miss Marple gav sin vän en utförlig redogörelse för det som hade hänt och mrs McGillicuddy sög begärligt i sig varje ord.
Hon och Jane hade minsann satt dem på plats!
Elfte kapitlet
”Jag kan helt enkelt inte bli klok på er”, sade Cedric Crackenthorpe.
Han satte sig försiktigt på den halvt nedrasade muren till en lång svinstia och såg stint på Lucy Eyelesbarrow.
”Vad är det ni inte kan bli klok på?”
”På varför ni är här.”
”Jag förtjänar mitt levebröd.”
”Som piga?” sade han föraktfullt.
”Ni är efter er tid”, sade Lucy. ”Piga, sa ni! Jag är hembiträde, jag är en utbildad hemhjälp, eller uppfyllandet av en bön, huvudsakligen det senare.”
”Ni kan väl ändå inte gilla att syssla med det ni gör — laga mat och bädda sängar och städa och greja och sticka ner armarna till armbågarna i flottigt vatten.”
Lucy skrattade.
”Kanske inte detaljerna, men att laga mat tillfredsställer mina skapande instinkter, och det finns en sida hos mig som direkt sjuder av att röja upp i all röran.”
”Jag lever i en ständig röra”, sade Cedric. ”Jag trivs med det”, tillade han trotsigt.
”Ni ser sån ut.”
”Min villa på Ibiza innehåller bara det allra nödvändigaste. Tre tallrikar, två koppar med fat, en säng, ett bord och ett par stolar. Det finns damm överallt och färgfläckar och stenskärvor — jag målar inte bara, jag skulpterar också — och ingen får röra en enda pryl. Jag ser noga till att ingen kvinna kommer i närheten av det.”
”Inte i någon egenskap?”
”Vad menar ni med det?”
”Jag tänkte på att en man med er konstnärliga läggning kanske också har något slags kärleksliv.”
”Mitt kärleksliv, som ni kallar det, är något som bara angår mig”, sade Cedric värdigt. ”Men jag vill inte ha en kvinna i huset som jämt ska städa och lägga sig i allting.”
”Jag skulle gärna vilja försöka städa upp hemma hos er”, sade Lucy. ”Det skulle vara riktigt spännande.”
”Det kommer ni aldrig att få tillfälle till.”
”Nej, kanske inte det.”
Några tegelstenar rasade ner i svinstian. Cedric vred på huvudet och såg ner på nässlorna som frodades i den.
”Kära gamla Madge”, sade han. ”Jag minns henne så väl. Det var en förtjusande sugga och hon ynglade av sig så fort hon hann. Jag minns att hon fick sjutton kultingar i sista kullen. Vi brukade gå hit på eftermiddagarna när det var vackert väder och klia Madge på ryggen med en käpp. Det var det bästa hon visste.”
”Varför har hela det här stället fått förfalla på det här sättet? Det kan inte enbart ha berott på kriget.”
”Ni skulle förstås vilja städa upp här också? Ni tycks aldrig kunna hålla fingrarna i styr. Nu begriper jag hur det kommer sig att just ni var den som upptäckte liket Ni kunde inte ens låta en grekisk-romersk sarkofag få vara i fred.” Han satt tyst ett ögonblick och sedan tillade han: ”Nej, det beror inte bara på kriget. Det är min fars fel. Apropå det, vad har ni fått för uppfattning av honom?”
”Jag har knappast hunnit skaffa mig någon uppfattning om honom.”