”Försök inte slingra er nu. Han är snål utav bara fan och enligt min åsikt är han inte riktigt klok. Han avskyr oss allesammans — utom kanske Emma. Och det är farfars testamente som ligger bakom det.”
Lucy såg frågande på honom.
”Det var min farfar som tjänade ihop pengarna. På sin kexfabrik. Men sen fick pappa för sig att hans själsliv inte mådde bra av att syssla med kex. Han reste omkring i Italien och i Balkanländerna och Grekland och spelade rollen av konstälskare. Min farfar blev förbannad. Han förstod att pappa inte dög till affärsman och inte heller till att bedöma konst (och han hade alldeles rätt i båda fallen) så han placerade alla sina pengar i en fond till förmån för sina barnbarn. Pappa fick avkastningen så han kunde leva bekymmersfritt i hela sitt liv, men han kunde inte komma åt kapitalet. Vet ni vad han gjorde? Han slutade att göra av med pengar. Han slog sig ner här och började spara. Vid det här laget har han nog samlat ihop en nästan lika stor förmögenhet som den min farfar efterlämnade. Och än så länge har ingen av oss, varken Harold eller jag eller Alfred eller Emma fått ett dyft av farfars pengar. Jag är en luspank målare. Harold slog sig på affärer och är nu en betydande man i City — han är den ende av oss som har sinne för affärer, fast på sista tiden har jag hört sägas att han sitter illa till. Alfred, — tja, inom familjen brukar vi kalla Alfred för Smarta Alf …”
”Varför det?”
”Vad ni är nyfiken! Jo, därför att Alfred är familjens svarta får. Ännu så länge har han visserligen inte suttit i fängelse, men det har flera gånger hängt på ett hår. Han arbetade vid livsmedelskommissionen under kriget, men slutade där helt plötsligt under lite tvivelaktiga omständigheter. Och sedan gjorde han en del skumma affärer med fruktkonserver — och så var det visst någon ljusskygg historia med ägg. Det rörde sig inte om några större summor — bara lite vanligt småfiffel, ni vet.”
”Är det inte lite obetänksamt att tala om allt det för någon som ni inte känner närmare?”
”Varför det? Är ni polisspion?”
”Vem vet.”
”Det tror jag inte. Ni gick och slavade långt innan polisen började bli intresserad av oss. Jag tror snarare …”
Han tystnade när hans syster Emma kom ut genom grinden till köksträdgården.
”Hej, Emma. Varför ser du så bekymrad ut?”
”Jag måste få tala med dig, Cedric.”
”Det är nog bäst att jag går in”, sade Lucy taktfullt.
”Nej, gå inte”, sade Cedric. ”Ni är nästan som barn i huset efter det här mordet.”
”Jag har en massa att göra”, sade Lucy. ”Jag gick bara ut för att hämta lite persilja.”
Hon drog sig hastigt tillbaka till köksträdgården. Cedric följde henne med blicken.
”Snygg flicka det där”, sade han. ”Vem är hon egentligen?”
”Jo, hon är faktiskt ganska känd”, sade Emma. ”Hon har specialiserat sig på att ta jobb som hembiträde. Men nu ska vi inte tala om Lucy Eyelesbarrow. Cedric, jag är så orolig.
Polisen tycks tro att den döda kvinnan var utlänning. Kanske fransyska, Cedric, du tror väl inte att det kan vara — Martine!”
Cedric stirrade på henne som om han inte riktigt fattade vad hon menade.
”Martine? Men vad i all sin dar — jaså, är det Martine du menar?”
”Ja, tror du …”
”Om man tänker närmare på det var det ändå bra konstigt att hon skickade det där telegrammet. Det måste ha varit vid ungefär samma tid … Tror du att hon trots allt kan ha åkt hit och …”
”Du pratar. Varför skulle Martine komma hit och gå in i Långa ladan? Av vilken anledning? Det tycker jag verkar fullkomligt otroligt.”
”Tycker du inte att jag borde tala om det för kommissarie Bacon — eller för den andre?”
”Tala om vad då?”
”Ja, om Martine. Om hennes brev.”
”Nu ska du inte trassla till det genom att dra fram en massa ovidkommande saker som inte har ett dyft att göra med det här. Dessutom har jag aldrig trott på det hon skrev.”
”Jag gjorde det.”
”Du har alltid haft alldeles för lätt att tro på allt möjligt. Jag skulle vilja råda dig att ta det lugnt och hålla tyst med det. Det är polisens jobb att identifiera det där märkvärdiga liket. Och jag är övertygad om att Harold kommer att säga detsamma.”
”Det tvivlar jag inte på. Och Alfred också. Men jag är orolig, Cedric, verkligt orolig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.”
”Du behöver inte göra någonting alls”, sade Cedric bestämt. ”Säg inte ett dugg om det Jag har alltid haft som motto att man aldrig ska göra sig bekymmer i onödan.”
Emma Crackenthorpe suckade. Hon gick långsamt tillbaka till huset. Hon kände sig illa till mods.
När hon kom på uppfartsvägen kom doktor Quimper ut ur huset och öppnade dörren på sin Austin. Han hejdade sig när han fick syn på henne, och sedan gick han fram mot henne.
”Din far mår alldeles utmärkt, Emma”, sade han. ”Han trivs med mord. Det har gett honom ett nytt intresse för livet. Jag bör tydligen rekommendera mord åt fler av mina patienter.”
Emma log mekaniskt. Doktor Quimper lade alltid snabbt märke till folks reaktion.
”Är det något särskilt på tok?” frågade han.
Emma såg på honom. Hon hade lärt sig att lita på att hans vänliga intresse var uppriktigt menat. Han var inte enbart husläkare utan också en vän som hon kunde ty sig till. Hon lät inte lura sig av hans avsiktliga bryskhet — hon visste att han bara menade väl.
”Jo, jag är lite bekymrad”, medgav hon.
”Har du lust att tala om det för mig? Du ska förstås inte göra det om du inte vill.”
”Det vill jag gärna göra. En del känner du redan till. Det är bara det att jag inte vet vad jag ska ta mig till.”
”Jag har alltid fått ett intryck av att du har ett mycket gott omdöme. Vad är det som bekymrar dig?”
”Minns du — eller det gör du kanske inte — vad jag en gång berättade för dig om min bror — han som stupade i kriget?”
”Om att han hade gift sig — eller tänkte gifta sig med en fransyska? Är det det du menar?”
”Ja. Han stupade nästan omedelbart efter det jag fick hans brev. Vi hörde aldrig av henne på något sätt. Det enda vi kände till om henne var hennes förnamn. Vi räknade hela tiden med att hon skulle skriva eller komma hit, men det gjorde hon inte. Vi har inte hört av henne på något sätt — tills för omkring en månad sedan, strax före jul.”
”Jag minns det. Fick ni inte ett brev från henne?”
”Jo. Hon skrev att hon var i England och ville komma och hälsa på oss. Vi gjorde upp om att hon skulle komma hit, men så i sista stund fick vi ett telegram från henne om att hon oväntat måste resa tillbaka till Frankrike.”
”Jaa?”
”Polisen tror att den mördade kvinnan var — fransyska.”
”Jaså, verkligen? Jag tycker att hon snarare såg engelsk ut, men sånt kan man aldrig vara säker på. Du är alltså orolig för att den döda kvinnan kan vara din brors fästmö?”
”Ja.”
”Jag har verkligen svårt att tro det”, sade doktor Quimper, och sedan tillade han: ”Men hur som helst så förstår jag precis hur du känner det.”
”Jag har grubblat på om jag kanske borde tala om alltsammans för polisen. Cedric och de andra säger att det är alldeles onödigt. Vad tycker du?”
”Hm.” Doktor Quimper bet sig i läppen. Han stod och funderade en stund. Sedan sade han nästan motvilligt: ”Det är naturligtvis mycket enklare om du inte säger något. Jag förstår mycket väl dina bröders inställning. Men …”