”Ja?”
Quimper såg på henne. Det fanns ett ömt uttryck i hans ögon.
”Jag skulle för min del tala om det för dem”, sade han. ”Annars kommer du bara att gå och oroa dig i onödan, om jag känner dig rätt.”
Emma rodnade en smula.
”Det är kanske bara fånigt av mig.”
”Gör precis som du själv tycker är bäst — och strunta i vad dina syskon säger”, sade Quimper. ”Du kan alltid räkna med mitt stöd.”
Tolfte kapitlet
”Hallå hon där! Just du! Kom hit!”
Lucy vred på huvudet och såg till sin förvåning att gubben Crackenthorpe vinkade ivrigt åt henne från en dörröppning.
”Vill ni tala med mig, mr Crackenthorpe?”
”Prata inte så mycket utan kom hit.”
Lucy gjorde som hon blev tillsagd. Gamle mr Crackenthorpe tog henne i armen och drog in henne innanför dörren och stängde den.
”Det är någonting som jag vill visa dig”, sade han.
Lucy såg sig omkring. De befann sig i ett litet rum som tydligen en gång varit avsett som arbetsrum, men som av allt att döma inte använts till det på mycket länge. Det låg travar med dammiga dokument på skrivbordet och det hängde spindelväv uppe i takhörnen. Luften kändes fuktig och instängd.
”Vill ni att jag ska städa här?” frågade hon.
Gamle mr Crackenthorpe skakade energiskt på huvudet. ”Absolut inte! Jag brukar ha det här rummet låst. Emma skulle nog gärna vilja snoka omkring här, men det får hon inte. Det här är mitt rum. Titta på de här stenarna. Det är geologiska prov.”
Lucy såg på de tolv, femton stenar som han pekade på. En del var slipade och en del oslipade.
”Så vackra de är”, sade hon vänligt. ”Mycket intressant.”
”Det har du alldeles rätt i. De är intressanta. Du är en intelligent flicka. Jag visar dem inte för vem som helst. Nu ska jag visa dig en del andra saker.”
”Det är mycket vänligt av er, men jag måste nog fortsätta med det jag höll på med. Nu när det är sex personer i maten …”
”De äter mig ur huset … Det är det enda de gör varje gång de kommer hit. Åter. Och inte erbjuder de sig att betala för maten heller. De blodsugarna! De väntar bara på att jag ska dö. Men jag tänker inte dö än på ett tag — jag tänker inte dö bara för att göra dem till viljes. Jag är starkare än vad till och med Emma vet om.”
”Det är jag säker på att ni är.”
”Jag är inte så gammal heller. Hon tror att jag är en gammal gubbe och behandlar mig som en sån. Du tycker väl inte att jag är gammal?”
”Absolut inte”, sade Lucy.
”Du är en förnuftig flicka. Ta nu och titta på det här.”
Han pekade på en stor urblekt plansch på väggen. Lucy såg att det var ett stamträd, på en del ställen var texten så finstilt att man måste ha förstoringsglas för att kunna läsa namnen. Men förfädernas namn var skrivna med stora tydliga bokstäver och med kronor över namnen.
”Jag är av kunglig härstamning”, sade mr Crackenthorpe. ”Det här är min mors stamträd — inte min fars. Han var en plebej! En uppkomling! Jag har inte den minsta likhet med honom. Jag rör mig på ett högre plan. Jag brås på min mor. Jag har ett medfött sinne för konst och klassisk skulptur — han begrep sig inte ett skvatt på sånt, den gamla dumbommen. Jag minns ingenting av min mor — hon dog när jag var två år. Den sista i sin släkt. Hon var utfattig när hon gifte sig med min far. Men titta här — Edvard Bekännaren — Ethelred den ovillige — det vimlar av dem. Och det var innan normanderna kom. Innan normanderna — det var väl inte illa?”
”Nej, det var det verkligen inte.”
”Nu ska jag visa dig något annat.” Han gick före henne fram till ett stort åbäkigt ekskåp. Lucy var smärtsamt medveten om hans hårda grepp om hennes arm. Man kunde sannerligen inte beskylla mr Crackenthorpe för att vara svag och orkeslös. ”Titta här! Det kommer från Lushington — från min mors föräldrahem. Det är elizabethanskt. Det behövs fyra karlar för att flytta det. Vet du vad jag har i det? Vill du att jag ska visa dig det?”
”Ja, mycket gärna”, sade Lucy artigt.
”Är du nyfiken, va? Alla kvinnor är nyfikna.” Han tog upp en nyckel ur fickan och låste upp dörren till nedre skåpet. Ur det tog han fram ett kassaskrin som såg förvånansvärt nytt ut. Han låste upp det också.
”Titta här ett tag. Vet du vad det här är för något?”
Han tog upp en liten rulle inslagen i papper och drog undan papperet i ena änden. Guldmynt rullade ut i hans hand.
”Titta på de här, min unga dam. Titta på dem, ta i dem, håll i dem. Vet du vad det är? Nej, det gör du säkert inte! Du är alldeles för ung för det. Sovereigns — det är just vad det är. Prima guldsovereigns. Det vi använde oss av innan det blev modernt med de där smutsiga papperslapparna. De är värda åtskilligt mer än alla pappersbitarna. Jag lade undan dem för länge sedan. Jag har också en del andra saker i det här skrinet. Det finns mycket undanstoppat här inne för framtida bruk. Emma vet inte om det — ingen vet något om det. Det är vår lilla hemlighet, förstår du. Vet du varför jag talar om det för dig och visar det för dig?”
”Nej, varför?”
”Därför att jag inte vill att du ska tro att jag är en gammal sjuk man som har spelat ut sin roll. Än finns det mycket liv kvar i gubben. Min hustru dog för många år sedan. Hon kom alltid med invändningar mot allt jag gjorde. Tyckte inte om de namn som jag gav barnen — hederliga angelsaxiska namn — hon hade inget intresse för familjens anor. Fast jag fäste mig aldrig vid vad hon sa — och hon var en stackars viljelös varelse och gav alltid vika. Men du har den rätta tågan i dig — och söt är du också. Jag ska ge dig ett gott råd. Kasta inte bort dig på en ung man. Unga män är dumbommar! Du måste tänka på din framtid. Du ska vänta …” Hans fingrar trycktes in i Lucys arm. Han sade tätt intill hennes öra: ”Jag säger inte mer än det. Vänta. De där tjockskallarna tror att jag kommer att dö snart. Det kommer jag inte. Det skulle inte förvåna om jag överlevde dem allesammans. Och sen får vi se! Ja, sen får vi se. Harold har inga barn. Cedric och Alfred är ogifta. Emma — Emma kommer säkert inte att gifta sig. Hon är lite förtjust i Quimper — men det skulle aldrig falla Quimper in att gifta sig med Emma. Och så är det förstås Alexander. Alexander, ja … Jag tycker faktiskt bra om Alexander … Ja, det är lite förargligt, men jag tycker bra om Alexander.”
Han tystnade och rynkade pannan, sedan fortsatte han:
”Nå, vad säger du om det, flicka lilla? Vad säger du om det, va?”
”Miss Eyelesbarrow …”
Emmas röst hördes svagt genom den låsta dörren till rummet. Lucy grep tillfället i flykten.
”Miss Crackenthorpe ropade på mig. Jag måste gå nu. Tack för att ni visade mig alltsammans …”
”Glöm inte att det stannar oss emellan …”
”Nej, det ska jag inte göra”, sade Lucy och skyndade sig ut i hallen. Hon var inte riktigt säker på om hon alldeles nyss hade mottagit ett slags frieri eller inte.
Dermot Craddock satt vid skrivbordet i sitt tjänsterum på Scotland Yard. Han satt i en bekväm ställning på tvären i sin stol och talade i telefon och stödde armbågarna mot bordet. Han talade franska, ett språk som han behärskade tämligen hyggligt.
”Som ni förstår var det bara ett uppslag”, sade han.
”Men det är trots allt ett uppslag”, sade rösten i andra änden av tråden, på polisprefekturen i Paris. ”Jag har redan satt i gång med undersökningar i de kretsarna. Min agent rapporterar att han har ett par tre lovande spår att följa. Såvida de inte har familj eller älskare försvinner den sortens kvinnor lätt ur sikte och det är ingen som bryr sig om vart de har tagit vägen. De kan ha gett sig ut på en turné, eller de kan ha hittat en ny karl — det är vederbörandes ensak och ingen lägger sig i det. Men det är tyvärr inte så lätt att känna igen henne efter det fotografi som ni skickade mig. Man blir inte vackrare av att bli strypt. Men den saken kan ju inte hjälpas. Jag ska nu gå igenom de sista rapporterna från mina agenter i det här fallet De har kanske någonting nytt att komma med. Au revoir, mon cher.”