När Craddock artigt besvarade den andres avskedsord lades en papperslapp framför honom på skrivbordet. På den stod det:
Miss Emma Crackenthorpe.
Vill tala med kriminalkommissarie Craddock.
Rutherford Hall-fallet.
Han lade på luren och sade till konstapeln:
”Be miss Crackenthorpe komma in.”
Medan han väntade på henne lutade han sig tillbaka i stolen och funderade.
Då hade han alltså inte misstagit sig — Emma Crackenthorpe visste något — kanske inte mycket, men ändå något. Och hon hade beslutat sig för att tala om det för honom.
Han reste sig när Emma Crackenthorpe visades in i rummet, hälsade på henne, sköt fram en stol åt henne och bjöd henne på en cigarrett, som hon tackade nej till. Sedan uppstod en liten tystnad. Han förstod att hon försökte komma på de rätta orden.
Han lutade sig framåt.
”Har ni kommit hit för att tala om något för mig, miss Crackenthorpe? Kan jag hjälpa er på något sätt? Ni har bestämt varit bekymrad för något? Kanske bara en obetydlig sak som ni inte är säker på har att göra med fallet, men som å andra sidan kanske har något samband med det. Ni har kommit för att tala om det för mig, inte sant? Det har kanske att göra med den döda kvinnans identitet. Tror ni att ni vet vem hon var?”
”Nej nej, det är inte direkt det. Jag tror egentligen inte att det har någon större betydelse. Men …”
”Men det finns ändå något i det som oroar er. Det är bäst att ni talar om det för mig — för vi kan kanske lugna er på den punkten.”
Emma satt tyst en liten stund och sedan sade hon:
”Ni har träffat tre av mina bröder. Jag hade en bror till, Edmund, som stupade i kriget. Strax innan han stupade skrev han till mig från Frankrike.”
Hon öppnade sin handväska och tog upp ett skrynkligt och urblekt brev. Hon läste upp det för honom:
”Jag hoppas att det här inte kommer som en chock för dig, Emmie, men jag tänker gifta mig — med en fransyska. Det har blivit bestämt i all hast — men jag är övertygad om att du kommer att tycka om Martine — och ta hand om henne om det skulle hända mig något. Jag skall skriva mer utförligt i mitt nästa brev — och då är jag en gift man. Du talar väl om det så skonsamt som möjligt för den gamle? Han blir väl heltokig när han får veta det.”
Kommissarie Craddock sträckte fram handen. Emma tvekade, sedan gav hon honom brevet.
”Två dagar efter det jag fått brevet fick vi ett telegram som meddelade att Edmund saknades, antagligen hade stupat”, fortsatte hon hastigt. ”Senare fick vi definitivt besked om att han hade stupat. Det var strax före Dunkerque — och allting var mycket förvirrat just då. Såvitt jag kunnat se står det ingenting i hans militära papper om att han var gift — men det var som sagt en mycket förvirrad tid. Jag hörde aldrig av flickan på något sätt. Efter kriget försökte jag göra en del efterforskningar, men det enda jag visste om henne var vad hon hette i förnamn, och den delen av Frankrike hade varit ockuperad av tyskarna och det var svårt att få fram några besked om henne om man inte visste vad hon hette i efternamn och en del andra detaljer. Till slut tog jag för givet att giftermålet aldrig hade blivit av och att flickan antagligen hade gift sig med någon annan innan kriget var slut, eller att kanske hon också hade blivit dödad.”
Kommissarie Craddock nickade. Emma fortsatte:
”Så ni förstår kanske att jag blev mycket överraskad när jag för en månad sedan fick ett brev som var undertecknat Martine Crackenthorpe.”
”Har ni det med er?”
Emma tog upp brevet ur handväskan och gav honom det. Craddock läste det med spänt intresse. Det var skrivet med lutande fransk handstil — en driven handstil.
”Kära Mademoiselle!
Jag hoppas att detta brev inte kommer som en chock för er. Jag vet inte ens om er bror Edmund har talat om för er att vi var gifta. Han sade att han skulle göra det. Han stupade bara några dagar efter det vi hade gift oss och samtidigt ockuperade tyskarna vår by. När kriget tog slut beslöt jag mig för att inte skriva till er eller över huvud taget sätta mig i förbindelse med er, trots att Edmund hade bett mig att göra det. Men vid det laget hade jag skapat mig en ny tillvaro, och det var inte nödvändigt för mig. Men nu ligger allting annorlunda till. Det är för min sons skull som jag skriver det här brevet. Han är nämligen er brors son, och jag kan inte längre ge honom den uppfostran han bör ha. Jag kommer till England i början på nästa vecka. Ni skulle inte vilja meddela mig om jag kan komma och hälsa på er? Ni kan nå mig med brev under adress Elvers Crescent 126, nr. 10. Jag hoppas, som sagt, att detta brev inte kommer som en obehaglig överraskning för er.
Er tillgivna
Craddock satt tyst en liten stund. Sedan läste han brevet på nytt innan han lämnade det tillbaka till henne.
”Vad gjorde ni sedan ni fått det här brevet, miss Crackenthorpe?”
”Min svåger, Bryan Eastley, råkade vara på besök hemma hos oss just då och jag talade med honom om det. Sedan ringde jag till min bror Harold i London och frågade honom till råds. Harold var ganska skeptiskt inställd till hela historien och han rådde mig att vara mycket försiktig. Han sa att vi måste ställa oss avvaktande till kvinnans uppgifter.”
Emma satt tyst ett ögonblick, och sedan fortsatte hon:
”Det var naturligtvis alldeles riktigt påpekat och jag höll med honom om det. Men om flickan — kvinnan — verkligen var den Martine som Edmund hade skrivit till mig om tyckte jag att vi måste ta emot henne. Jag skrev till den adress hon uppgett i brevet och inbjöd henne att komma till Rutherford Hall och hälsa på oss. Några dagar senare fick jag ett telegram från London: Måste tyvärr omedelbart återvända till Frankrike. Sedan har hon inte hört av sig på något sätt.”
”När hände allt det där?”
Emma tänkte efter ett ögonblick.
”Det var strax före jul. Jag minns det därför att jag tänkte föreslå henne att vara hos oss över julen — men min far ville inte alls höra talas om det — så jag föreslog att hon skulle komma på lördan efter jul när mina syskon fortfarande var kvar. Jag har för mig att telegrammet om att hon skulle åka tillbaka till Frankrike kom några dagar före jul.”
”Och ni tror att den kvinna vars lik hittades i sarkofagen kan vara denna Martine?”
”Nej, det gör jag naturligtvis inte. Men när ni sa att hon antagligen var utlänning — ja, jag kunde inte undgå att undra … om det kanske …”
”Ni har gjort alldeles rätt som talat om det här för mig”, skyndade sig Craddock att säga när hon avbröt sig. ”Det finns ingen anledning tro annat än att kvinnan som skrev till er verkligen åkte tillbaka till Frankrike och befinner sig i högönsklig välmåga. Fast å andra sidan finns det ett visst samband mellan de uppgivna tidpunkterna, som ni själv genast kom underfund med. Som ni hörde vid den rättsliga undersökningen ansåg polisläkaren att kvinnan måste ha dött för omkring tre eller fyra veckor sedan. Men nu ska ni inte vara orolig för den saken, miss Crackenthorpe, utan låta oss ta hand om den.” Han tillade i lätt ton: ”Ni rådfrågade mr Harold Crackenthorpe. Men hur var det med er far och era andra bröder?”