”Jag måste naturligtvis tala om det för pappa. Han blev mycket upprörd”, sade hon och smålog. ”Han var övertygad om att hon hade hittat på alltsammans för att kunna pressa oss på pengar. Min far är mycket känslig när det gäller pengar. Han tror, eller låtsas göra det, att han är mycket fattig och att han måste vara mycket försiktig med sina utlägg. Det händer ju ibland att äldre människor får sådana där fixa idéer. Men det är naturligtvis inte sant, han har en mycket stor inkomst och gör inte ens av med en fjärdedel av den — eller han gjorde det åtminstone inte förr innan skatterna blev så där höga.” Hon tystnade och så tillade hon: ”Jag talade om det för mina två andra bröder också. Alfred menade att om det inte rörde sig om ett skämt så var det så gott som säkert ett bedrägeri. Cedric var helt enkelt inte intresserad av det — han är ganska självupptagen. Vår tanke var att vi skulle ta emot Martine och att vi skulle be vår advokat, mr Wimborne, vara närvarande.”
”Vad ansåg mr Wimborne om saken?”
”Vi hade ännu inte hunnit tala med honom om den. Vi skulle just göra det när vi fick telegrammet från Martine.”
”Ni har inte försökt få tag på henne sedan dess?”
”Jo, jag skrev till hennes adress i London med Var god eftersänd på kuvertet, men jag har inte fått något svar på det brevet.”
”Ganska egendomlig historia … Hm …”
Han såg skarpt på henne.
”Vad tror ni själv om det här?”
”Jag vet inte vad jag ska tro.”
”Hur reagerade ni just då? Trodde ni att brevet var äkta — eller var ni av samma åsikt som er far och era bröder? Apropå det, vad ansåg er svåger om det?”
”Jo, Bryan trodde att brevet var äkta.”
”Och ni?”
”Jag … jag var inte säker på det.”
”Och hurdan var er inställning — alltså under förutsättning att flickan verkligen var er bror Edmunds änka?”
Emmas ansikte mjuknade.
”Jag var mycket fäst vid Edmund. Han var min älsklingsbror. Brevet verkade vara just ett sådant brev som en flicka som Martine skulle skriva under de omständigheterna. Det händelseförlopp som hon beskrev var fullt naturligt. Jag utgick från att hon när kriget var slut antingen hade gift om sig eller levde ihop med en man som hade tagit hand om henne och barnet. Sedan hade den mannen kanhända dött, eller övergett henne, och då hade hon inte haft något annat val än att vända sig till Edmunds familj — som han själv hade velat att hon skulle göra. På mig verkade brevet vara äkta och naturligt — men Harold påpekade förstås att om det var skrivet av en bedragerska skulle det vara skrivet av en kvinna som hade känt Martine och som visste precis hur det låg till och därför kunde skriva ett brev som på alla sätt verkade vara äkta. Jag måste erkänna att det låg något i det, men hur det nu var så …”
Hon tystnade.
”Ni ville att det skulle vara sant?” sade Craddock vänligt.
Hon såg tacksamt på honom.
”Ja, jag ville att det skulle vara sant. Jag skulle bli så glad om Edmund hade lämnat efter sig en son.”
Craddock nickade.
”Som ni sa så ger brevet intryck av att vara fullt äkta. Det som får en att undra är det som sedan hände — Martine Crackenthorpes plötsliga avresa till Paris och att ni inte har hört av henne sedan dess. Ni hade svarat vänligt på hennes brev och var beredd att ta emot henne. Men om hon nu absolut måste åka tillbaka till Frankrike, varför skrev hon inte igen? Detta är alltså under förutsättning att hon inte var någon bedragare. Om hon var en bedragare skulle det naturligtvis vara lättare att förklara. Jag tänkte att ni kanske hade rådfrågat mr Wimborne och att han kanske hade satt i gång med vissa undersökningar som skrämt kvinnan på flykten. Men ni sa att ni inte hade talat med honom om det. Det är fortfarande tänkbart att någon av era bröder kan ha gjort någonting liknande. Det är möjligt att denna Martine kanske har haft en bakgrund som inte tålde att synas i sömmarna. Hon hade kanske trott att hon bara skulle få att göra med Edmunds tillgivna syster, inte med hårdhudade misstrogna affärsmän. Hon hade kanske hoppats att ni skulle ge henne pengar för barnets skull (fast det är knappast ett litet barn nu utan en pojke på femton eller sexton år) utan att komma med alltför många frågor. Men i stället kom hon underfund med att det inte skulle gå riktigt så enkelt till. Såvitt jag förstår skulle det ha fört med sig ganska allvarliga juridiska konsekvenser. Om Edmund Crackenthorpe efterlämnade en son, född inom äktenskapet, skulle han väl ha rätt att dela arvet efter er farfar?”
Emma nickade.
”Dessutom skulle han, enligt de uppgifter jag har fått, så småningom ärva Rutherford Hall och ägorna runt omkring — och det bör vara mycket värdefull tomtmark vid det här laget.”
Emma såg ganska häpen ut.
”Ja, det hade jag faktiskt inte tänkt på.”
”Men det finns säkert ingen anledning att vara orolig”, sade kommissarie Craddock. ”Ni gjorde alldeles rätt i att komma hit och tala om det för mig. Jag ska låta göra en undersökning, men det är knappast troligt att det finns något samband mellan den kvinna som skrev brevet (och som antagligen var en bedragerska som försökte lura er på pengar) och den kvinna vars lik hittades i sarkofagen.”
Emma reste sig med en suck av lättnad.
”Jag är glad för att jag har talat om det för er. Ni har varit mycket vänlig.”
Craddock följde henne till dörren.
Sedan ringde han efter kriminalöverkonstapel Wetherall.
”Jag har ett uppdrag åt dig, Bob. Du ska åka till Elvers Crescent 126, numro tio. Ta med dig foton av kvinnan från Rutherford Hall. Försök ta reda på så mycket som möjligt om en kvinna som påstår sig heta Crackenthorpe — mrs Martine Crackenthorpe, och som antingen bodde där eller hade sin post ställd dit mellan ungefär den femtonde december och slutet av december.”
”Ja, kommissarien.”
Craddock tog genast itu med en del andra arbetsuppgifter som låg och väntade på hans skrivbord. På eftermiddagen sökte han upp en teateragent som han kände sedan gammalt. Hans förfrågningar ledde inte till något resultat.
När han senare på dagen kom tillbaka till sitt tjänsterum låg det ett telegram från Paris på hans skrivbord.
Det signalement ni lämnat kan passa in på Anna Stravinska vid Maritskijbaletten. Föreslår att ni kommer hit. Dessin, Parispolisen.
Craddock suckade djupt av lättnad och såg genast mindre bekymrad ut.
Äntligen ett spår på Martine Crackenthorpe, tänkte han.
Han beslöt sig för att ta nattåget till Paris.
Trettonde kapitlet
”Det var mycket vänligt av er att bjuda hit mig på te”, sade miss Marple till Emma Crackenthorpe.
Miss Marple såg påfallande virrig och osäker ut — hon utgjorde en bild av en rar vimsig gammal dam. Hon log strålande när hon såg sig omkring — mot Harold Crackenthorpe i sin välskurna mörka kostym, mot Alfred som bjöd henne på sandwiches med ett charmerande leende, mot Cedric som stod vid den öppna spisen klädd i en luggsliten tweedjacka och såg bistert på den övriga familjen.
”Vi är mycket glada åt att ha er här”, sade Emma artigt.
Det märktes inga spår av den scen som hade utspelats efter lunchen samma dag när Emma plötsligt hade sagt:
”Men herregud, jag har ju glömt tala om att jag bad miss Eyelesbarrow bjuda hit sin gamla faster på te i dag.”