”Du får ringa återbud”, sade Harold vresigt. ”Vi har mycket kvar att tala om. Vi vill inte ha hit några främmande människor.”
”Hon kan dricka te ute i köket eller någon annanstans tillsammans med flickan”, sade Alfred.
”Nej, det kan inte komma ifråga”, sade Emma bestämt. ”Det skulle vara mycket oartigt.”
”Äsch, låt henne komma”, sade Cedric. ”Vi kan pumpa henne lite ifråga om hennes underbara Lucy. Jag skulle gärna vilja veta mer om den flickan. Jag vet inte riktigt om man kan lita på henne. Hon är alldeles för klipsk.”
”Hon har mycket goda förbindelser och referenser”, sade Harold. ”Jag har låtit ta reda på det. Jag tyckte jag var tvungen till det eftersom hon snokade omkring och hittade liket.”
”Om vi bara visste vem den där fördömda kvinnan var”, sade Alfred.
”Jag måste verkligen säga, Emma, att du bar dig ovanligt enfaldigt åt när du sa till polisen att den döda kvinnan kunde vara Edmunds franska fästmö”, tillade Harold surt. ”Det får dem naturligtvis att tro att hon kom hit och att det var någon av oss som tog livet av henne.”
”Nu ska du inte överdriva, Harold.”
”Harold har alldeles rätt”, sade Alfred. ”Jag begriper verkligen inte vad det tog åt dig. Jag har en känsla av att jag inte kan ta ett steg utan att det är en deckare som skuggar mig.”
”Jag sa åt henne att inte göra det”, sade Cedric. ”Men Quimper uppmuntrade henne.”
”Det hade han ingenting att göra med”, sade Harold ilsket. ”Han kan hålla sig till sina piller och pulver och allmänna sjukförsäkringen.”
”Sluta gräla nu”, sade Emma trött. ”Jag är faktiskt glad åt att den gamla damen, vad hon nu heter, kommer hit på te. Det är bara bra för oss att ha främmande så att vi inte får tillfälle att älta samma sak om och om igen. Nej, nu måste jag snygga till mig lite.”
Hon lämnade rummet.
”På tal om Lucy Eyelesbarrow”, sade Harold. ”Cedric har alldeles rätt i att det är konstigt att hon snokade omkring i ladan och öppnade sarkofagen — det är ju ett jobb för en atlet. Vi borde kanske vidta vissa åtgärder. Jag tyckte hon verkade ganska arrogant vid lunchen …”
”Låt mig ta hand om henne”, sade Alfred. ”Jag ska snart ta reda på om hon har något särskilt i kikarn.”
”Varför öppnade hon sarkofagen, menar jag?”
”Hon kanske inte alls heter Lucy Eyelesbarrow”, föreslog Cedric.
”Men vad skulle det tjäna till …” Harold såg verkligt orolig ut ”Tusan också!”
De såg bekymrade på varandra.
”Och så ska den där odrägliga gamla tanten komma hit på te just nu när vi måste få tid att tänka.”
”Vi får diskutera det här grundligt i kväll”, sade Alfred. ”Tills dess kan vi alltid pumpa tanten på allt hon vet om Lucy.”
Lucy hade följaktligen åkt och hämtat miss Marple och nu satt hon framför brasan och log mot Alfred när han bjöd henne på sandwiches, ett leende fyllt av den uppskattning hon alltid visade män som såg bra ut.
”Tack så mycket … Får jag lov att fråga …? Aha, ägg och sardiner, ja det kommer att smaka gott. Jag är tyvärr alltid ganska glupsk vid tedags. Ni förstår, när man blir äldre så … Men på kvällen äter jag naturligtvis bara någonting lätt … Jag måste vara försiktig.” Hon vände sig åter till värdinnan. ”Så vackert hem ni har. Och så många vackra saker. De där bronsfigurerna påminner mig om något som min far köpte — på Parisutställningen. Jaså, gjorde er farfar det också? Går de inte i den klassiska stilen? Mycket trevliga. Det måtte vara roligt för er att ha alla era bröder hemma? Det är så många familjer som är splittrade — Indien, fast det är väl slut med det nu — och Afrika — västkusten, det är ett förfärligt klimat där.”
”Två av mina bröder bor i London.”
”Så trevligt för er.”
”Men min bror Cedric är målare och bor på Ibiza, en av Balearerna.”
”Målare är bestämt mycket förtjusta i öar?” sade miss Marple. ”Chopin — men det var visst Mallorca? Och så var han förstås musiker. Det var Gauguin jag tänkte på. Ett sorgligt liv — förspillt, på något sätt. Själv är jag inte särskilt förtjust i målningar av infödingskvinnor — och även om jag vet att det är många som beundrar honom så har jag aldrig varit särskilt svag för den där smutsbruna färgen. Man känner sig så nedstämd när man ser hans tavlor.”
Hon gav Cedric en smått ogillande blick.
”Berätta lite för oss om hurdan Lucy var som barn, miss Marple”, sade Cedric.
Hon log förtjust mot honom.
”Lucy var alltid så duktig”, sade hon. ”Jo, det var du, lilla vän — och låt mig få tala färdigt. Hon var mycket slängd i räkning. Jag minns när slaktaren tog för mycket betalt för en bit innanlår …”
Miss Marple gav sig in på en detaljerad redogörelse för Lucys barndom och övergick sedan till att berätta om sina egna erfarenheter av livet i en liten by.
Hon avbröts i sin minneskavalkad av att Bryan kom in i rummet tillsammans med pojkarna, som var ganska våta och smutsiga efter att med liv och själ ha ägnat sig åt att söka efter ledtrådar. Teet bars in och samtidigt anlände doktor Quimper, som såg sig frågande omkring sedan han blivit föreställd för den gamla damen.
”Jag hoppas din far inte känner sig krasslig, Emma?”
”Nej, inte alls — han kände sig bara lite trött nu på eftermiddan …”
”Han kanske ville slippa besök”, sade miss Marple med ett skälmskt leende. ”Jag minns så väl hur det var med min egen käre far. ’Ska det komma en massa gamla tanter hit?’ brukade han säga till mor. ’Då ska jag be att få mitt te i biblioteket.’ Han var sannerligen inte vidare artig”, tillade hon.
”Men ni får absolut inte tro …”, började Emma säga, men Cedric avbröt henne.
”Han dricker alltid te i biblioteket när hans kära söner kommer på besök. Det är väl bara logiskt med tanke på hans psyke, eller hur, doktorn?”
Doktor Quimper, som högg in på sandwicharna och sockerkakan med den strålande aptit som är typisk för den som oftast måste slänga i sig maten, sade:
”Psykologi är nog bra om man låter psykologerna sköta den. Det tokiga är att alla är amatörpsykologer nuförtiden. Mina patienter talar om för mig exakt vilka komplex och neuroser de lider av, utan att ge mig en chans att tala om det för dem. Ja tack, Emma, jag dricker gärna en kopp till. Jag har inte haft tid att äta lunch i dag.”
”Jag har alltid tyckt att en läkares liv är så ädelt och självuppoffrande”, sade miss Marple.
”I så fall känner ni inte många läkare”, sade doktor Quimper. ”Man brukar skälla dem för att vara kvackare och gud ska veta att många av dem är det. Men vi får åtminstone betalt nuförtiden, det ser staten till. Man behöver inte längre skicka räkningar som man vet aldrig kommer att bli betalda. Det tokiga är att alla ens patienter är fast beslutna att mjölka ’staten’ på så mycket pengar de nånsin kan, och följden är att om lilla Jenny hostar två gånger om natten, eller lilla Tommy ätit ett par äppelkart, så måste den stackars läkaren komma dit mitt i natten. Ja ja! En härlig kaka, Emma. Du kan verkligen baka, du!”
”Det är inte jag som har gjort den. Det är miss Eyelesbarrow.”
”Du bakar minst lika bra”, sade Quimper lojalt.
”Ska du komma med och hälsa på pappa?”
Hon reste sig och läkaren följde med henne ut. Miss Marple såg efter dem när de lämnade rummet.
”Miss Crackenthorpe tycks vara mycket fäst vid sin far”, sade hon.
”För min del begriper jag inte hur hon står ut med gubben”, sade den frispråkige Cedric.