”Hon har det mycket bra här och pappa håller mycket av henne”, sade Harold snabbt.
”Det är inget fel på Emma”, sade Cedric. ”Det är bara det att hon är född till gammal ungmö.”
”Tror ni verkligen det?” sade miss Marple med en glimt i ögonvrån.
”Min bror menade inte någonting nedsättande med det uttrycket, miss Marple”, skyndade sig Harold att försäkra.
”Åh, jag tog inte åt mig”, sade miss Marple. ”Jag bara undrade om han hade rätt. Jag tror för min del inte att miss Crackenthorpe kommer att bli en gammal ungmö. Hon hör till den typ som mycket väl kan komma att gifta sig ganska sent — och bli mycket lycklig.”
”Det är knappast troligt om hon stannar kvar här”, sade Cedric. ”Här träffar hon aldrig någon som hon kan gifta sig med.”
Miss Marple såg ännu okynnigare ut.
”Det finns ju alltid präster — och läkare.”
Hon såg spjuveraktigt på dem.
Det var tydligt att ingen av dem hade tänkt på den möjligheten tidigare och de verkade inte särskilt tilltalade av den.
Miss Marple reste sig och samtidigt som hon gjorde det tappade hon en del små ylleschalar och sin handväska.
De tre bröderna skyndade sig att plocka upp det.
”Tack, snälla ni”, sade miss Marple förtjust. ”Jo, som jag redan sagt var det mycket vänligt av er att be mig komma hit. Jag har försökt föreställa mig hur det såg ut här — för att veta lite om den miljö där min kära Lucy arbetar.”
”En mycket fridfull hemmiljö — bortsett från ett och annat mord”, sade Cedric.
”Cedric!” Harold lät upprörd.
Miss Marple log mot Cedric.
”Vet ni vem ni påminner mig om? Unge Thomas Eade, sonen till vår bankdirektör. Han försöker alltid chockera folk. Det passade sig naturligtvis inte i bankkretsar, så han gav sig i väg till Västindien … Han kom hem när fadern dog och ärvde en massa pengar. Mycket trevligt för honom. Han har alltid begripit sig bättre på att göra av med pengar än att tjäna dem.”
Lucy skjutsade miss Marple hem. När hon körde tillbaka kom någon plötsligt uppdykande ur mörkret och ställde sig i strålkastarskenet just som hon svängde in på bakre uppfartsvägen. Lucy såg att det var Alfred Crackenthorpe.
”Fint”, sade han när han klev in i bilen. ”Brr, så kallt det är! Jag hade trott att jag skulle få en uppiggande promenad, men det är alldeles för kallt för att promenera. Kom den gamla damen välbehållen hem?”
”Ja. Hon tyckte att hon hade haft det mycket trevligt här.”
”Det märktes på henne. Gamla damer tycks trivas bara de får träffa folk, hur tråkiga de än är. Och gud ska veta att Rutherford Hall är ett trist ställe. Jag står inte ut med att vara här mer än två dagar i sträck. Hur kan ni vara kvar här, Lucy? Ni har väl ingenting emot att jag kallar er Lucy?”
”Nej, inte alls. Jag tycker inte det är tråkigt här. Fast jag ska förstås inte stanna här så länge.”
”Jag har gett akt på er — ni är en mycket intelligent flicka. Alldeles för intelligent för att kasta bort er på att laga mat och städa.”
”Tack, men jag föredrar att laga mat och städa framför att sitta på kontor.”
”Det skulle jag också göra. Men det finns ju annat man kan göra. Ni skulle kunna jobba som freelance.”
”Det är just vad jag gör.”
”Inte på det här sättet. Jag menar att ni ska arbeta på egen hand och använda er av er intelligens …”
”På vad sätt då?”
”Till exempel för att kringgå alla de idiotiska lagar och förordningar som klavbinder oss på alla sätt nuförtiden. Det finns alltid ett sätt att kringgå dem bara man är klyftig nog att komma på det. Och ni är intelligent. Tycker ni inte att den tanken låter lockande?”
”Kanske det.”
Lucy körde in bilen på stallbacken.
”Vad säger ni om det?”
”Jag måste veta mer om det först.”
”Jag skulle uppriktigt sagt kunna ha användning för er. Ni har just de egenskaper som är ovärderliga på det området — ni inger förtroende.”
”Vill ni att jag ska hjälpa er att göra luftaffärer?”
”Ingenting riskabelt. Bara ett litet kringgående av lagen — ingenting mer.” Hans hand gled sakta uppför hennes arm.
”Du är förbaskat tjusig, Lucy. Jag skulle gärna vilja ha dig till kompanjon.”
”Jag känner mig mycket smickrad.”
”Menar du att du inte är med på det? Tänk på saken. Tänk på hur roligt det skulle vara att dra alla perukstockarna vid näsan. Det tråkiga är att man måste ha en del kapital.”
”Jag har tyvärr inget.”
”Åh, jag menade inte alls på det sättet. Jag kommer snart att få en hel del pengar. Min vördade fader kan inte leva hur länge som helst, den gamla knölen. När han dör får jag ärva en hel del kontanter. Vad säger du om det, Lucy?”
”Vad har du tänkt dig för villkor?”
”Vi kan gifta oss om du så vill. Kvinnor tycks alltid vilja göra det, hur självständiga och intelligenta de än är. Dessutom kan en gift kvinna inte tvingas att vittna mot sin man.”
”Det låter inte riktigt lika smickrande.”
”Såja, Lucy. Förstår du inte att jag har gått och kärat ner mig i dig?”
Lucy kände sig märkvärdigt nog en smula fascinerad. Det fanns någonting förledande hos Alfred, kanske det enbart berodde på en rent animalisk utstrålning. Hon skrattade och gjorde sig fri från hans arm som låg runt hennes midja.
”Jag har inte tid att sitta här och hångla. Jag måste tänka på middan.”
”Det har du rätt i, Lucy, särskilt när man lagar så god mat som du. Vad får vi till middag?”
”Det får du se då. Du är lika glupsk som pojkarna.”
De gick in i huset och Lucy skyndade ut i köket. Hon blev en smula förvånad när Harold Crackenthorpe kom och avbröt henne i hennes matlagningsbestyr.
”Kan jag få tala med er ett ögonblick, miss Eyelesbarrow?”
”Går det inte lika bra lite senare, mr Crackenthorpe? Jag är lite försenad med middan.”
”Jovisst, visst. Efter middan då?”
”Ja, det går bra.”
Middagen serverades punktligt och blev vederbörligen uppskattad. När Lucy hade diskat färdigt och kom ut i hallen satt Harold Crackenthorpe och väntade på henne där.
”Jaa, mr Crackenthorpe?”
”Ska vi kanske gå in här?” Han öppnade dörren till vardagsrummet och gick före henne in. Han stängde dörren efter henne.
”Jag reser tidigt i morgon bitti, men jag vill gärna passa på att tala om för er att jag har fått ett utomordentligt gott intryck av er duglighet.”
”Tack”, sade Lucy en smula förvånad.
”Jag tycker att ni kastar bort era talanger här — det är rena slöseriet med en sådan utomordentlig begåvning som er”, sade han.
”Tycker ni? Det gör inte jag.”
Han kan i varje fall inte fria till mig, tänkte Lucy. Han är ju redan gift.
”Jag skulle vilja föreslå att ni, sedan ni hjälpt oss genom den här beklagliga historien, sätter er i förbindelse med mig i London. Om ni ringer till mitt kontor så ska jag säga till min sekreterare att göra upp om ett sammanträffande. Vi har alltid användning för en sådan utomordentlig kraft som ni i firman. Vi ska säkert hitta ett område där era talanger kommer bäst till sin rätt. Jag kan erbjuda er en mycket god lön, miss Eyelesbarrow, och mycket goda framtidsutsikter. Jag tror att ni kommer att bli mycket angenämt överraskad.”
Han log generöst.
”Tack, mr Crackenthorpe, jag ska tänka på saken”, sade Lucy blygt.
”Men vänta inte för länge med att bestämma er. En ung kvinna som vill göra karriär får inte missa ett sådant gynnsamt tillfälle.”