”Det var nog ganska naturligt med tanke på omständigheterna. Det lät som — och var ju också — en fullkomligt otrolig historia. Och han kände dig ju inte alls. Nej, jag tvivlar inte alls på att du verkligen såg det du har berättat för mig. Det verkar lite fantastiskt — men det är inte alls otänkbart. Jag minns själv hur intressant det var när ett tåg en gång körde jämsides med det som jag åkte med, man fick en så tydlig och levande bild av det som hände i de vagnar som man såg in i. Jag minns en liten flicka som lekte med sin nalle, och rätt vad det var slängde hon den med avsikt på en fet karl som satt och sov i hörnet och han spratt till och såg förfärligt upprörd ut, och de andra passagerarna såg så roade ut. Jag såg dem allesammans så tydligt framför mig. Jag skulle efteråt ha kunnat beskriva precis hur de såg ut och vad de hade på sig.”
Mrs McGillicuddy nickade tacksamt.
”Det var precis så det var.”
”Stod mannen med ryggen åt dig, sa du. Du såg alltså inte hans ansikte?”
”Nej.”
”Och kvinnan, kan du beskriva henne? Ung, gammal?”
”Ganska ung. Mellan trettio och trettiofem, skulle jag tro. Jag kan inte säga mer bestämt.”
”Såg hon bra ut?”
”Det kan jag inte heller säga. Hennes ansikte var alldeles förvridet och …”
”Ja ja, jag förstår fullkomligt”, sade miss Marple hastigt. ”Hur var hon klädd?”
”Hon hade något slags päls, ett ljust skinnslag. Ingen hatt. Hon var blond.”
”Och det är ingenting speciellt hos mannen som du kan komma ihåg?”
Mrs McGillicuddy funderade en stund innan hon svarade:
”Han var rätt lång — och mörk, tror jag. Han hade en tjock överrock på sig så att jag hade svårt att se om han var kraftigt byggd eller inte.” Hon tillade en smula resignerat: ”Det är verkligen inte mycket att gå efter.”
”Det är alltid något”, sade miss Marple. Hon tystnade och fortsatte sedan: ”Känner du dig så där riktigt, riktigt säker på att kvinnan verkligen var död?”
”Ja, det är jag alldeles säker på. Hennes tunga stack fram och … jag vill helst slippa tala om det.”
”Javisst, visst”, sade miss Marple hastigt. ”Vi får nog veta mer om det i morgon bitti.”
”I morgon bitti?”
”Det kommer väl att stå i morgontidningarna. Sedan mannen tagit livet av henne måste han ju göra sig av med kroppen på något sätt. Men hur? Han steg antagligen av tåget vid närmaste station — apropå det, minns du om det var en vagn med korridor till?”
”Nej, det var det inte.”
”Det tycks tyda på att det var ett tåg som inte gick särskilt långt. Det stannade nästan säkert i Brackhampton. Vi kan nu anta att han steg av i Brackhampton, sedan han först satt kvinnan i ett hörn, med ansiktet dolt av pälskragen för att fördröja upptäckten. Ja, det skulle jag tro att han gjorde. Men det kommer naturligtvis inte att dröja länge förrän det blir upptäckt, och i så fall kommer det säkert att stå i morgontidningarna — vi får väl se.”
Andra kapitlet
Men det stod inte i morgontidningarna.
Sedan miss Marple och mrs McGillicuddy konstaterat det avslutade de frukosten under tystnad. Båda satt försänkta i sina egna tankar.
Efter frukosten gick de en vända i trädgården. Men denna annars så fascinerande sysselsättning kunde den här dagen inte väcka den vanliga entusiasmen hos dem. Miss Marple visade visserligen sin väninna på en del nya och rara exemplar som hon hade skaffat till sitt stenparti, men hon gjorde det på ett nästan tankspritt sätt. Och mrs McGillicuddy gick inte, som hon brukade, till motattack genom att räkna upp sina egna nyförvärv.
”Trädgården ser inte alls ut som den borde”, sade miss Marple, men hon lät fortfarande tankspridd. ”Doktor Haydock har förbjudit mig att böja mig ner och krypa på knä — och vad kan man göra om man inte böjer sig ner eller kryper på knäna? Jag har förstås gamle Edwards till hjälp — men han är så egensinnig. Och de får så dåliga vanor av att gå från den ena till den andra och arbeta, de ska dricka te jämt och ständigt och pladdra en massa — det blir inte mycket arbete gjort.”
”Ja, jag vet”, sade mrs McGillicuddy. ”Jag är visserligen inte förbjuden att böja mig ner, men jag måste säga att det, särskilt sedan jag ätit — och nu när jag gått upp i vikt” — hon såg ner på sina fylliga former — ”ger mig en så besvärlig halsbränna.”
Det blev tyst en stund och sedan stannade mrs McGillicuddy med fötterna stadigt i marken och vände sig om mot väninnan.
”Nåå?” sade hon.
Det var ett litet, intetsägande ord, men mrs McGillicuddy sade det i en sådan ton att miss Marple fullkomligt förstod dess innebörd.
”Jag vet”, sade hon.
De två damerna såg på varandra.
”Vi skulle kunna ta en promenad ner till polisstationen och tala med överkonstapel Cornish”, sade miss Marple. ”Han är både intelligent och tålmodig, och jag känner honom mycket väl, och han känner mig. Jag tror nog att han kommer att lyssna till det du har att berätta — och vidarebefordra uppgifterna till dem det vederbör.”
Så kom det sig att miss Marple och mrs McGillicuddy tre kvarts timme senare satt och talade med en man i trettioårsåldern med rödblommigt allvarligt ansikte. Han lyssnade uppmärksamt till det de hade att säga.
Frank Cornish, som han hette, hälsade hjärtligt och till och med aktningsfullt på miss Marple. Han ställde fram stolar åt de två damerna och sade: ”Och vad kan vi göra för er, miss Marple?”
”Jag skulle så gärna vilja att ni lyssnade till det min vän mrs McGillicuddy har att berätta”, sade miss Marple.
Och överkonstapel Cornish hade lyssnat. När mrs McGillicuddy hade berättat färdigt satt han tyst en liten stund.
”Det var en mycket egendomlig historia”, sade han sedan. Medan hon berättade hade han, utan att ge intryck av att göra det, suttit och iakttagit henne.
Hans intryck av henne var i stort sett gott. En förnuftig kvinna, fullt i stånd att lämna en klar redogörelse; såvitt han kunde bedöma var hon varken hysteriskt lagd eller behäftad med alltför livlig fantasi. Dessutom föreföll det som om miss Marple trodde på riktigheten i sin väns uppgifter och han kände till allt om miss Marple. Alla i St. Mary Mead kände miss Marple; till det yttre verkade hon vara nervös och virrig, men inåt var hon så snabbtänkt och skarpsinnig som man någonsin kunde begära.
”Tja”, sade han och harklade sig, ”ni kan naturligtvis ha misstagit er — märk väl, jag säger inte att ni har gjort det — men ni kan ha gjort det. Folk har så många dumma skämt för sig nu för tiden — det rörde sig kanske inte alls om någonting allvarligt eller ödesdigert.”
”Jag vet vad jag såg”, sade mrs McGillicuddy bistert.
Och du viker inte en tum från det, tänkte Frank Cornish, och jag måste erkänna att du, hur otroligt det än kan tyckas, kanske har rätt.
Högt sade han: ”Ni anmälde det för järnvägsmyndigheterna, och ni har kommit hit och anmält det för mig. Det är alldeles i sin ordning och ni kan lita på att jag ska se till att det företas en undersökning.”
Han tystnade. Miss Marple böjde lätt på huvudet, hon var nöjd. Mrs McGillicuddy var inte fullt så nöjd, men hon sade ingenting. Överkonstapel Cornish vände sig till miss Marple, inte så mycket för att han ville veta hennes åsikt, som för att han ville höra vad hon hade att säga.
”Om vi förutsätter att uppgifterna stämmer, vad tror ni då att kroppen har tagit vägen?”