Han visade på nytt tandraden i ett leende.
”God natt, miss Eyelesbarrow, och sov gott.”
Jaså, sade Lucy för sig själv, jaså … det här börjar bli intressant …
När Lucy var på väg uppför trappan för att gå och lägga sig stötte hon ihop med Cedric.
”Jo, Lucy, det var något jag ville tala med er om.”
”Vill ni att jag ska gifta mig med er och följa med till Ibiza och sköta om er?”
Cedric såg mycket häpen och en aning förfärad ut.
”Aldrig i livet.”
”Ursäkta mig. Då misstog jag mig alltså.”
”Jag ville bara veta om det finns en tidtabell i huset.”
”Var det bara det? Det ligger en på hallbordet.”
”Men ni borde verkligen inte gå omkring och inbilla er att alla vill gifta sig med er”, sade Cedric förebrående. ”Ni ser visserligen ganska bra ut, men det finns faktiskt dom som är snyggare. Glöm inte att högmod går före fall. Och ni är sannerligen den sista här i världen som jag skulle vilja gifta mig med. Den absolut sista.”
”Verkligen?” sade Lucy. ”Ni behöver inte upprepa det. Kanske ni hellre skulle vilja ha mig till styvmor?”
”Vad menar ni med det?” Cedric stirrade förbluffad på henne.
”Precis vad jag sa”, sade Lucy och gick in på sitt rum och stängde dörren.
Fjortonde kapitlet
Dermot Craddock satt och talade med Armand Dessin vid Parispolisen. De två männen hade träffats ett par gånger förut och kommit bra överens. Eftersom Craddock talade franska flytande fördes det mesta av samtalet på det språket.
”Det är bara ett uppslag”, påpekade Dessin. ”Jag har ett foto här av balettkåren — det är hon som är den fjärde från vänster — ger det er något tips?”
Kommissarie Craddock sade att det faktiskt inte gjorde det. En strypt ung kvinna är inte lätt att känna igen, och alla de unga kvinnorna på fotot var kraftigt sminkade och klädda i strutsplymer.
”Det skulle kunna vara hon”, sade han. ”Mer kan jag inte säga. Vem var hon? Vad vet ni om henne?”
”Så gott som ingenting”, sade den andre glatt. ”Hon var nämligen inte någon större stjärna. Och Maritskijbaletten är inte heller särskilt märklig. Den uppträder på förortsteatrar och turnerar — den har inga stora namn, inga stjärnor, ingen berömd ballerina. Men jag ska ta er med till madame Joliet, som är ledare för den.”
Madame Joliet var en livlig affärssinnad fransyska med slug blick, en liten mustasch och en massa överflödigt hull.
”Jag tycker inte om polisen!” Hon såg stint på dem utan att dölja sitt misshag med besöket. ”Den försöker alltid ställa till obehag för en.”
”Nej, nej, madame, det ska ni absolut inte säga”, sade Dessin, som var en lång mager man med melankoliskt utseende. ”När har jag ställt till obehag för er?”
”När den där lilla dumbommen drack karbolsyra”, sade madame Joliet snabbt. ”Och det bara för att hon hade förälskat sig i dirigenten — som inte bryr sig om kvinnor utan har smak för annat. Och bara för det ställde ni till med ett väldigt hallå! Och sånt är aldrig bra för min fina baletts goda rykte.”
”Tvärtom, det drog fulla hus”, sade Dessin. ”Och det var för tre år sen. Ni borde inte vara så långsint. Men för att övergå till den här flickan, Anna Stravinska.”
”Ja, vad är det med henne?” sade madame Joliet försiktigt.
”Är hon ryska?” frågade kommissarie Craddock.
”Nej, det är hon inte. För namnet, menar ni? Nej, alla flickorna tar sig sådana där namn. Hon hörde inte till de bättre, dansade inte särskilt bra, såg inte särskilt bra ut. Elle était assez bien, c’est tout. Hon dansade tillräckligt bra för att vara med i baletten — men inte för att dansa solo.”
”Var hon fransyska?”
”Det är möjligt. Hon hade ett franskt pass. Men en gång talade hon om för mig att hennes man var engelsman.”
”Var hennes man engelsman? Levde han — eller var han död?”
Madame Joliet ryckte på axlarna.
”Antingen var han död eller också hade han övergett henne. Hur ska jag kunna veta det? Alla de där flickorna har alltid något trassel med män …”
”När träffade ni henne sist?”
”Jag och min trupp åkte till London på sex veckor. Vi uppträdde i Torquay, Bournemouth, Eastbourne och ett annat ställe som jag har glömt vad det hette, och så i Hammersmith. Sedan reste vi tillbaka till Frankrike, men Anna följde inte med. Hon skrev bara ett brev att hon skulle sluta i truppen, att hon skulle slå sig ner hos sin mans familj — det var någonting åt det hållet. För min del trodde jag inte ett ord av det. Det troligaste är att hon har slagit sig ihop med någon annan man.”
Kommissarie Craddock nickade. Madame Joliet tog tydligen alltid för givet att hennes flickor gjorde det.
”Och jag saknar henne knappast. Det kommer på ett ut för mig. Jag kan få flickor som är lika bra och bättre än hon, så jag tänkte inte mer på saken. Varför skulle jag göra det, för resten? De är precis lika karltokiga alla de där flickorna.”
”När hände det där?”
”När vi åkte tillbaka till Frankrike? Det var — jo, det var söndan före jul. Och Anna gav sig i väg två — eller kanske tre dar tidigare. Jag minns inte riktigt … Men sista dagarna i Hammersmith måste vi dansa utan henne — och vi blev tvungna att lägga om numren. Det var mycket fult gjort av henne, men så fort de där flickorna träffar en karl blir det alltid samma visa. Och det skulle aldrig falla mig in att sedan ta någon av dem tillbaka.”
”Det måste vara mycket besvärligt för er.”
”Oh! Mig gör det detsamma. Hon julade väl tillsammans med någon karl som hon hade fått tag på. Jag kan alltid få tag på andra flickor — flickor som är tacksamma för att få tillhöra Maritskijbaletten och som dansar lika bra — eller bättre än Anna.”
Madame Joliet tystnade och sedan frågade hon med plötsligt intresse:
”Varför vill ni ha tag på henne? Har hon fått ärva?”
”Tvärtom”, sade kommissarie Craddock artigt. ”Vi tror att hon kanske har blivit mördad.”
Madame Joliet såg ointresserad ut.
”Ça se peut! Sånt händer. Hon var en god katolik. Hon gick i mässan på söndagarna, och såvitt jag förstår biktade hon sig också.”
”Nämnde hon någon gång för er att hon hade en son?”
”En son? Menar ni att hon hade ett barn? Det tycker jag för min del verkar otroligt. Varenda en av flickorna känner till vart de ska vända sig om de blir med barn. Det vet monsieur Dessin lika bra som jag.”
”Hon kan ha fått ett barn innan hon gick in vid baletten”, sade Craddock. ”Till exempel under kriget.”
”Ah! dans la guerre. Det är förstås möjligt. Men till mig har hon i varje fall inte sagt något om det.”
”Vilka bland flickorna var hon mest tillsammans med?”
”Ett par tre stycken — men hon var inte särskilt förtrolig med någon.”
Det var de enda användbara upplysningar de fick av madame Joliet.
De visade henne puderdosan, och hon sade att Anna hade haft just en sådan men det hade också de flesta av de andra flickorna. Anna hade kanske köpt en päls i London — hon visste det inte. ”Jag har fullt arbete med repetitionerna, med scenbelysningen, med alla de tusen detaljer som hör till en föreställning. Jag har inte tid att intressera mig för vad artisterna har på sig.”
Sedan talade de med de flickor som madame Joliet hade gett dem namnen på. Ett par av dem hade känt Anna ganska bra, men de sade allesammans att hon aldrig hade talat mycket om sig själv, och en av flickorna påpekade att när hon någon gång gjorde det så ljög hon för det mesta.