”Hon brukade hitta på allt möjligt — påstod att hon varit älskarinna till en ärkehertig — eller en stenrik engelsman — eller att hon hade tillhört motståndsrörelsen under kriget. En gång sa hon till och med att hon hade varit filmstjärna i Hollywood.”
En annan flicka sade:
”Jag tror för min del att hon hade vuxit upp under mycket småborgerliga förhållanden. Hon ville gärna vara vid baletten därför att hon tyckte det var romantiskt, men hon var ingen dansös. Om hon bara hade sagt ’min pappa var manufakturhandlare i Amiens’ så hade det ju inte låtit så romantiskt. Därför hittade hon på en massa.”
”Till och med när vi var i London kom hon med antydningar om att en mycket rik man skulle ta henne med på en jordenruntkryssning, därför att hon påminde honom om hans döda dotter som hade omkommit vid en bilolycka”, sade den första flickan. ”Quelle blague!”
”Till mig sa hon att hon skulle hälsa på en rik lord som bodde i Skottland”, sade den andra flickan. ”Hon sa att hon skulle jaga rådjur där.”
Inget av detta var till någon hjälp. Det enda som framkom var att Anna Stravinska var en notorisk lögnerska. Så mycket var säkert att hon inte jagade rådjur tillsammans med en lord uppe i Skottland eller låg på soldäcket på en oceanångare som kryssade runt världen. Men det föreföll lika lite troligt att det var hon som hade hittats död i en sarkofag på Rutherford Hall. Flickorna och madame Joliet var mycket osäkra när det gällde att identifiera henne. De tyckte allesammans att fotot påminde en smula om Anna. Men när allt kom till kritan kunde det ju vara vem som helst!
Det enda som fastställdes med någorlunda säkerhet var att Anna Stravinska den 19 december hade beslutat sig för att inte återvända till Frankrike, och att den 20 december en kvinna som liknade henne hade rest till Brackhampton med 4.33-tåget och hade blivit strypt.
Om kvinnan i sarkofagen inte var Anna Stravinska, var fanns hon i så fall nu?
På den frågan svarade madame Joliet kort och gott:
”Tillsammans med en karl!”
Och Craddock tänkte dystert att det antagligen var det rätta svaret.
Det fanns ännu en möjlighet att ta hänsyn till — nämligen Annas påstående att hon var gift med en engelsman.
Kunde den mannen ha varit Edmund Crackenthorpe?
Det verkade knappast troligt att döma av den beskrivning av henne som de som kände Anna hade gett honom. Då var det betydligt troligare att Anna hade känt flickan Martine tillräckligt väl för att vara insatt i hennes förhållanden. Det kunde ha varit Anna som skrev brevet till Emma Crackenthorpe, och i så fall var det mycket möjligt att Anna i sista stund hade blivit rädd vid tanken på att bli närmare utfrågad av familjen. Hon hade kanske till och med tyckt att det var säkrast att lämna Maritskijbaletten. Men var fanns hon nu?
Madame Joliets svar tycktes fortfarande vara det troligaste.
Tillsammans med en man …
Innan Craddock lämnade Paris diskuterade han fallet Martine med Dessin. Dessin var, i likhet med sin engelske kollega, böjd för att tro att hon inte hade något samband med den kvinna som hittats i sarkofagen. Men han höll med om att de borde undersöka saken.
Han försäkrade Craddock att la Sûreté skulle göra vad den kunde för att ta reda på om löjtnant Edmund Crackenthorpe vid 4:e Southshire-regementet verkligen hade gift sig med en fransyska som hette Martine. Det skulle i så fall ha varit strax innan Dunkerque.
Men han lät Craddock förstå att det skulle vara mycket svårt att få fram ett besked om den saken. Det ifrågavarande området hade inte bara ockuperats av tyskarna just vid den tiden, utan den delen av Frankrike hade senare blivit mycket kraftigt bombad vid invasionen. Många byggnader och dokument hade blivit förstörda.
”Men ni kan vara förvissad om att vi ska göra vårt bästa, min käre kollega.”
När Craddock kom tillbaka till Scotland Yard kom överkonstapel Wetherall genast in på hans rum och sade med dyster tillfredsställelse:
”Elvers Crescent 126 är ett pensionat, kommissarien. Det är ett mycket respektabelt ställe.”
”Kunde de identifiera henne?”
”Nej, ingen hade sett någon kvinna som påminde om den på fotografiet komma dit och hämta sin post. Men det är inte så konstigt — det var nästan för en månad sen, och det är alltid folk som kommer och går där. Det är i själva verket ett slags studenthem.”
”Hon kan ha bott där under ett annat namn.”
”Jo, men de kände i alla fall inte igen henne efter fotot. Vi gick runt till hotellen — men ingen Martine Crackenthorpe hade bott på något av dem. När vi fått ert samtal från Paris gjorde vi en undersökning om Anna Stravinska. Hon och det övriga balettsällskapet hade bott på ett billigt hotell bortom Brook Green. Det är mest teaterfolk som bor där. Hon flyttade därifrån på kvällen den nittonde december efter föreställningen. Sen dess är hon försvunnen.”
Craddock nickade. Han föreslog en del ytterligare undersökningar — fast han hade föga hopp om att de skulle leda till något.
Han satt och funderade en stund och sedan ringde han upp Wimborne, Henderson och Carstairs och bad om ett sammanträffande med mr Wimborne.
I sinom tid visades han in i ett ovanligt kvavt rum där mr Wimborne satt bakom ett stort gammalmodigt skrivbord täckt med högar av dammiga papper. En del dokumentpärmar etiketterade Sir John fouldes, dec., Lady Derrin, George Rowbotham, Esq. täckte väggarna; om de var som reliker från det förflutna eller om de hörde till det nuvarande klientelet, undandrog sig kommissariens bedömande.
Mr Wimborne betraktade sin besökare med den artiga skepticism som polisen uppväcker hos en familjeadvokat.
”Vad kan jag stå till tjänst med, kommissarien?”
”Det här brevet …” Craddock lade Martines brev framför honom på skrivbordet. Mr Wimborne petade med avsmak på det men tog inte upp det. Hans ansiktsfärg blev en aning högre och hans läppar smalnade.
”Alldeles riktigt”, sade han, ”alldeles riktigt. Jag fick ett brev från Emma Crackenthorpe i går morse i vilket hon talade om för mig att hon hade varit hos Scotland Yard och om — ähm — alla de övriga omständigheterna. Jag måste säga att jag inte kan fatta — absolut inte fatta — varför jag inte blev konsulterad om detta brev när hon fick det. Synnerligen egendomligt! Jag borde genast ha blivit underrättad …”
Kommissarie Craddock stillade mr Wimbornes oro med en del välavvägda fraser och fick honom att bli mer välvilligt stämd.
”Jag hade ingen aning om att det någonsin varit tal om att Edmund skulle ha gift sig”, sade mr Wimborne i sårad ton.
Kommissarie Craddock sade att i krigstid kunde så mycket hända — men han lämnade meningen oavslutad.
”Krigstid!” sade mr Wimborne i ettrig ton. ”Ja, vi hade ju vårt kontor i Lincoln’s Inn Fields när kriget bröt ut och huset bredvid fick en fullträff och en hel del av våra handlingar förstördes. Inte de viktigaste handlingarna, förstås. De hade förts i säkerhet till ett ställe på landet. Men det ställde till med en hel del oreda. Fast vid den tiden var det ju min far som skötte familjen Crackenthorpes affärer. Han dog för sex år sedan. Det är möjligt att han kan ha blivit upplyst om Edmunds så kallade äktenskap — men jag kan inte förstå annat än att detta giftermål, även om det var påtänkt, aldrig kom till stånd, och att min far därför inte fäste något större avseende vid saken. Jag måste säga att jag tycker den här historien verkar otrolig. Att efter alla dessa år plötsligt ge sig tillkänna och påstå att hon var gift med Edmund och hade en son med honom. Det låter verkligen otroligt. Och jag skulle gärna vilja veta vad hon har för bevis på det.”