”Ja, just det”, sade Craddock, ”hur skulle hennes eller hennes sons ställning vara?”
”Hennes tanke var antagligen den att Crackenthorpes skulle försörja henne och hennes son.”
”Jo, men vad skulle hon och hennes son vara berättigade till rent juridiskt sett — om hon kunde ge bevis för att hennes krav var berättigade?”
”Jaha, jag förstår.” Mr Wimborne tog upp sina glasögon, som han hade lagt ifrån sig i sin upprördhet, satte dem på sig och stirrade på kommissarie Craddock med knipslug min. ”Tja, för tillfället ingenting. Men om hon kunde bevisa att pojken var son till Edmund Crackenthorpe, född inom äktenskapet, skulle pojken vara berättigad att ärva sin del efter Josiah Crackenthorpe efter Luther Crackenthorpes död. Dessutom skulle han ärva Rutherford Hall, eftersom han är son till den äldste sonen.”
”Skulle någon verkligen vilja ärva det huset?”
”För att bo i det? Det tror jag absolut inte. Men, käre kommissarien, egendomen är värd åtskilligt med pengar. Inga småsmulor precis. Mycket värdefulla byggnadstomter. Den ligger ju mitt inne i Brackhampton. Så den vore inte fy skam att få ärva.”
”Jag tyckte ni sa att om Luther Crackenthorpe dör så kommer Cedric att få ärva den?”
”Ja, som den äldste levande sonen ärver han fastigheten.”
”Jag har fått det intrycket att Cedric Crackenthorpe inte är intresserad av pengar.”
Mr Wimborne gav Craddock en kylig blick.
”Jaså, verkligen? För min del skulle jag ta alla sådana uttalanden med en stor nypa salt. Det finns nog en del världsfrånvarande människor som är likgiltiga för pengar. Men jag har aldrig träffat någon.”
Det påpekandet tycktes bereda mr Wimborne en viss tillfredsställelse.
Kommissarie Craddock skyndade sig att utnyttja denna ansats till gott humör.
”Harold och Alfred Crackenthorpe tycks ha blivit ganska upprörda över brevet”, sade han.
”Tja, det hade de också skäl till”, sade mr Wimborne. ”Det hade de sannerligen skäl till.”
”Skulle deras eventuella arv i så fall bli mindre?”
”Givetvis. Edmund Crackenthorpes son — alltså om vi förutsätter att det finns en son — skulle vara berättigad till en femtedel av arvet.”
”Det skulle väl inte vara en så stor förlust?”
Mr Wimborne såg illmarigt på honom.
”Det är absolut inget motiv för att begå mord, om det är det ni menar.”
”Fast båda två har det förstås ganska bekymmersamt”, sade Craddock som för sig själv.
Han mötte mr Wimbornes genomträngande blick med fullkomlig oberördhet.
”Jaså, polisen har gjort vissa undersökningar? Ja, Alfred är nästan alltid pank. Det händer ibland att han har mycket gott om pengar — men han gör snabbt av med dem. Harold är för tillfället, som ni tycks ha kommit underfund med, ganska hårt trängd.”
”Och ändå ger han intryck av att ha det mycket gott ställt.”
”Det är bara på ytan. Enbart på ytan. Många av de där firmorna i City vet inte ens själva om de är solventa eller inte. Man kan få en balansräkning att se mycket förtroendeingivande ut för en lekman. Men när de upptagna tillgångarna inte är några verkliga tillgångar — när dessa tillgångar bara är skentillgångar — vad ska man då göra?”
”Ja, man måste skaffa pengar till varje pris, som Harold Crackenthorpe.”
”Men han skulle i varje fall inte kunna komma över några pengar genom att strypa sin döde brors änka”, sade mr Wimborne. ”Och ingen har mördat Luther Crackenthorpe, trots att det är det enda mord som skulle vara familjen till någon glädje. Så jag förstår verkligen inte vart ni vill komma med era påståenden, kommissarien.”
Det värsta var att han inte själv visste det, tänkte kommissarie Craddock.
Femtonde kapitlet
Kommissarie Craddock hade gjort upp med Harold Crackenthorpe att träffa honom på hans kontor, och han och överkonstapel Wetherall infann sig på avtalad tid. Kontoret låg i fjärde våningen i en stor kontorsbyggnad i City. Inredningen var mycket modern och påkostad.
En välvårdad ung kvinna antecknade hans namn och förde sedan ett lågmält samtal i telefon. Därefter reste hon sig och visade dem in på Harold Crackenthorpes privata kontor.
Harold satt bakom ett stort skinnklätt skrivbord och såg lika oklanderlig och självsäker ut som alltid. Trots att kommissarien visste att han var konkursfärdig, fanns det ingenting hos honom som tydde på det.
Han hälsade hjärtligt på dem.
”God morgon, kommissarie Craddock. Jag hoppas att ni äntligen har fått klarhet i den här historien?”
”Nej, tyvärr, mr Crackenthorpe. Jag har kommit hit för att ställa ytterligare en del frågor till er.”
”Ännu fler frågor? Men nu måste vi väl ändå ha svarat på alla upptänkliga frågor.”
”Jag förstår att ni tycker det, mr Crackenthorpe, men det här är en ren rutinåtgärd från vår sida.”
”Och vad gäller det den här gången?” frågade Harold otåligt.
”Jag skulle gärna vilja att ni talade om för mig exakt vad ni gjorde på eftermiddagen och kvällen den tjugonde december förra året — låt oss säga mellan klockan tre på eftermiddagen och klockan tolv på natten.”
Harold Crackenthorpe blev mörkröd i ansiktet av ilska.
”Det var verkligen en högst egendomlig fråga. Jag skulle gärna vilja veta vad ni avser med den?”
Craddock log älskvärt.
”Ingenting annat än att jag gärna vill veta var ni befann er mellan klockan tre på eftermiddagen och klockan tolv på natten den tjugonde december.”
”Varför det?”
”Det skulle bidra till att begränsa vårt utredningsarbete.”
”Begränsa? Då har ni alltså ett bestämt spår att gå efter?”
”Ja, vi hoppas att vi har kommit lite närmare en lösning.”
”Jag vet inte riktigt om jag borde svara på er fråga. Utan att min advokat är närvarande, menar jag.”
”Det får ni naturligtvis själv avgöra”, sade Craddock. ”Ni är inte tvungen att svara på mina frågor, och ni har rätt att ha en advokat närvarande innan ni gör det.”
”Uppriktigt sagt — ni avser väl inte det som en varning?”
”Nej, inte alls.” Kommissarie Craddock såg direkt chockerad ut. ”Absolut inte. De frågor jag tänker ställa till er är samma frågor som jag ställer till alla andra som berörs av utredningen. Det finns ingenting direkt personligt i dem. Det rör sig bara om en nödvändig elimineringsmetod.”
”Ja, jag är naturligtvis mycket angelägen att hjälpa er på alla sätt. Få se nu. Det är inte lätt att svara på det så här på rak arm, men vi är mycket systematiska här. Miss Ellis kan säkert hjälpa oss i den frågan.”
Han sade några ord i en av telefonerna på skrivbordet och ögonblicket efter kom en slank och välvårdad ung kvinna klädd i en välskuren svart dräkt in i rummet med en anteckningsbok i handen.
”Min sekreterare, miss Ellis, kommissarie Craddock. Jo, miss Ellis, kommissarien skulle vilja veta vad jag hade för mig på eftermiddagen och kvällen den — vilket datum var det nu?”
”Fredagen den tjugonde december.”
”Fredagen den tjugonde december. Jag antar att ni har det antecknat.”
”Javisst.” Miss Ellis avlägsnade sig och kom strax därpå tillbaka med en blockalmanacka, som hon började bläddra i.
”På förmiddagen den tjugonde december var ni här på kontoret. Ni konfererade med mr Goldie om fusionen med Cromartie & Co., ni åt lunch med lord Forthville på Berkeley …”
”Javisst, det var den dagen det.”
”Ni kom tillbaka till kontoret vid tretiden och dikterade en del brev. Sedan begav ni er till Sothebys bokauktionskammare, där ni var intresserad av vissa sällsynta manuskript som skulle säljas den dagen. Ni kom inte tillbaka till kontoret mer den dagen, men jag har en anteckning här om att jag skulle påminna er om att ni skulle äta middag på Catering Club den kvällen.” Hon såg frågande på honom.