”Tack, miss Ellis.”
Miss Ellis gled ut ur rummet.
”Nu minns jag alltsammans mycket tydligt”, sade Harold. ”Jag gick till Sothebys på eftermiddagen, men de manuskript jag var intresserad av ställde sig alldeles för dyra för mig. Jag drack te på ett litet ställe vid Jermyn Street — Russells, tror jag det heter. Jag gick in på en bio och tittade på journalfilmer i ungefär en halvtimme, sedan åkte jag hem — jag bor Cardigan Gardens 43. Catering Clubs middag i Caterers’ Hall började halv åtta, och sedan åkte jag hem och gick och lade mig. Ja, nu tror jag att jag har svarat på alla era frågor.”
”Det var ett mycket utförligt svar, mr Crackenthorpe. Hur mycket var klockan när ni åkte hem för att klä om er?”
”Det minns jag inte exakt. Lite över sex, skulle jag tro.”
”Och när var middagen slut?”
”Klockan var ungefär halv tolv när jag kom hem.”
”Släppte er betjänt in er? Eller var det lady Alice Crackenthorpe …”
”Min hustru, lady Alice, vistas utomlands, i södra Frankrike, och hon har varit där sedan början av december. Jag öppnade med min egen nyckel.”
”Så det finns ingen som kan bekräfta att ni kom hem vid den tid som ni uppgett?”
Harold gav honom en kylig blick.
”Tjänstefolket hörde säkert när jag kom hem. Det är ett gift par. Men ska det verkligen vara nödvändigt, kommissarien …”
”Bästa mr Crackenthorpe, jag vet att sådana här frågor kan verka irriterande, men jag är snart klar nu. Har ni bil?”
”Ja, en Humber Hawk.”
”Kör ni själv?”
”Ja. Jag använder den i stort sett bara vid veckosluten. Nu för tiden är det ett nästan hopplöst företag att köra bil i London.”
”Ni använder er väl av den när ni åker till Brackhampton för att hälsa på er far och syster?”
”Bara om jag ska stanna där en längre tid. Om jag bara ska stanna över natten — som till exempel vid den rättsliga undersökningen häromdagen — åker jag alltid tåg. Det finns utmärkta tågförbindelser och det går mycket fortare än med bil. Min syster ser alltid till att en taxi hämtar mig vid stationen.”
”Var har ni er bil?”
”Jag hyr ett garage i gränden bakom Cardigan Gardens. Är det något mer ni vill fråga om?”
”Jag tror det var allt för tillfället”, sade kommissarie Craddock och log och reste sig.
När de kom ut på gatan sade överkonstapel Wetherall, som ständigt misstrodde allt och alla, med ett menande tonfalclass="underline"
”Han tyckte inte om frågorna — tyckte inte alls om dem. Han var alldeles perplex.”
”Om man inte har mördat någon blir man naturligtvis förbaskad om någon tycks tro att man har gjort det”, sade kommissarie Craddock överslätande. ”Det känns naturligtvis särskilt irriterande för en så genomkorrekt herre som Harold Crackenthorpe. Det är inte att undra på. Nu måste vi ta reda på om det var någon som såg Harold Crackenthorpe vid bokauktionen på eftermiddan, och samma sak gäller beträffande teserveringen. Han kan mycket väl ha tagit 4.33-tåget, kastat av kvinnan från tåget och tagit ett tåg tillbaka till London så att han hann i tid till middagen. Han kan också ha kört ner dit i sin bil på natten, lagt kroppen i sarkofagen och sen kört hem igen. Vi får kontrollera det i garaget där han har sin bil.”
”Tror ni att han verkligen gjorde på det sättet?”
”Hur ska jag kunna veta det?” frågade kommissarie Craddock. ”Han är lång och mörk. Han kan ha varit med på tåget och han hör hemma på Rutherford Hall. Han går i varje fall inte helt fri från misstankar. Nu ska vi tala lite med broder Alfred.”
Alfred Crackenthorpe hade en våning i West Hampstead, i ett stort modernt och ganska hafsigt byggt hus med en rymlig gård där hyresgästerna parkerade sina bilar utan någon större hänsyn till varandra.
Det var en typisk modern våning som tydligen hyrdes möblerad. Där fanns ett långt plywoodbord som fälldes ut från väggen, en bäddsoffa och stolar i alla tänkbara storlekar.
Alfred Crackenthorpe tog hjärtligt emot dem, men kommissarien tyckte att han verkade nervös.
”En sådan ära”, sade han. ”Får jag bjuda er på något att dricka, kommissarie Craddock?” Han visade inbjudande på en rad flaskor.
”Nej tack, mr Crackenthorpe.”
”Jaså, ligger det så illa till?” Han skrattade åt sin lilla kvickhet och frågade sedan vad besöket gällde.
Kommissarie Craddock rabblade upp sin lilla ramsa.
”Vad jag gjorde på eftermiddagen och kvällen den tjugonde december? Ja, hur ska jag kunna veta det. Det är ju — det är ju mer än tre veckor sen.”
”Er bror Harold kunde redogöra precis för vad han hade haft för sig.”
”Ja, kanske bror Harold. Inte bror Alfred.” Han tillade med en anstrykning av avund i rösten: ”Harold är den som har lyckats av oss — flitig, nyttig, alltid i farten — har alltid tid med allting, och gör alltid allting i rättan tid. Även om han skulle begå ett mord — för att ta ett exempel — skulle han gå mycket noggrant och exakt till väga.”
”Är det av någon särskild anledning som ni tar det som exempel?”
”Nej, inte alls. Det bara kom för mig — som en ren absurditet.”
”Nu ska vi kanske återgå till er själv.”
Alfred slog ut med händerna.
”Det är som jag redan har sagt — jag har ett mycket dåligt minne. Men om ni till exempel hade frågat vad jag gjorde på juldagen skulle jag ha kunnat svara er — för det är som ett slags fast punkt. Jag vet var jag var på juldagen. Just den dan brukar vi vara hos min far i Brackhampton. Jag vet inte riktigt varför. Han är alltid så sur över att det är så dyrt att ha oss där — fast om vi inte kom dit skulle han bli sur för det. Vi gör det mest för att glädja vår syster.”
”Och ni gjorde det också den här julen?”
”Ja.”
”Men tråkigt nog blev er far sjuk, inte sant?”
Craddock höll sig avsiktligt lite på sidan av ämnet, ledd av den instinkt som ofta var honom till stor hjälp i hans yrke.
”Jo, han blev sjuk. Eftersom han alltid är så gnidig att han knappt unnar sig maten mådde han inte bra av att plötsligt äta och dricka som en normal människa.”
”Så då berodde det bara på det?”
”Javisst. Vad skulle det annars ha berott på?”
”Jag tyckte jag hörde att hans läkare var — bekymrad.”
”Jaså, den där klåparen Quimper”, sade Alfred föraktfullt ”Vad han säger ska ni inte fästa er vid, kommissarien. Han ska alltid överdriva allting.”
”Jaså, verkligen? Jag fick det intrycket att han är en ganska förnuftig karl.”
”Han är hopplös. Pappa är inte alls sjuk, det är inget fel på hans hjärta, men han kan slå i Quimper vad som helst. Så när pappa verkligen kände sig sjuk rörde han upp himmel och jord och fick Quimper att springa där dan i ända och ställa en massa frågor om vad han hade ätit och druckit. Det var rentav löjligt!” Alfred talade med plötslig hetta.
Craddock satt tyst en stund, och det visade sig verksamt. Alfred skruvade nervöst på sig, sneglade på honom och sade sedan irriterat:
”Vad är det egentligen frågan om? Varför vill ni veta vad jag gjorde en bestämd fredag för en tre, fyra veckor sen?”
”Ni kommer alltså ihåg att det var en fredag?”
”Jag tyckte ni sa det.”