”Det kanske jag gjorde”, sade kommissarie Craddock. ”Hur som helst så är det fredagen den tjugonde det gäller.”
”Varför vill ni veta vad jag gjorde då?”
”Det är en ren rutinfråga.”
”Äh, försök inte. Har ni fått veta något mer om den där kvinnan? Om var hon kom ifrån?”
”Än är vi inte säkra på vår sak.”
Alfred såg misstänksamt på honom.
”Jag hoppas att ni inte har låtit vilseleda er av Emmas befängda teori om att det kan ha varit min bror Edmunds änka. Det är bara struntprat.”
”Har denna — Martine någonsin hört av sig till er?”
”Till mig? Nej, för tusan. Det skulle bara ha varit löjligt.”
”Anser ni det troligare att hon skulle ha vänt sig till er bror Harold?”
”Mycket mer troligt. Han figurerar ofta i tidningarna. Han är förmögen. Det skulle inte förvåna mig om hon lagt ut sina krokar för honom. Fast det skulle hon inte ha haft något för. Harold är lika om sig som farsgubben. Emma däremot är mycket ömsint och så var hon Edmunds älsklingssyster. Men Emma är i varje fall inte godtrogen. Hon var fullt medveten om att kvinnan bara försökte bluffa. Hon ordnade så att hela familjen skulle vara där — och dessutom en kallhamrad advokat.”
”Det var mycket klokt gjort”, sade Craddock. ”Hade de gjort upp om någon bestämd dag för sammanträffandet?”
”Hon skulle komma strax efter jul — på lördan den tjugoåttonde …” Han tystnade tvärt.
”Aha”, sade Craddock belåtet. ”Vissa data tycks ni i alla fall minnas.”
”Som jag redan har sagt så hade de inte gjort upp om någon bestämd dag.”
”Men ni talade om det. När då?”
”Det minns jag faktiskt inte.”
”Och ni kan inte redogöra för vad ni gjorde fredagen den tjugonde december?”
”Nej, jag minns tyvärr ingenting.”
”Gör ni aldrig några minnesanteckningar?”
”Det skulle aldrig falla mig in.”
”Fredagen före jul — det vore väl ändå inte så svårt att minnas.”
”Jag spelade golf en dag med en eventuell kund.” Alfred skakade på huvudet. ”Nej, det var veckan innan. Jag gick väl bara och drällde. Jag brukar för det mesta göra det. Jag har märkt att man sköter sina affärer bäst på barerna.”
”Kanske någon av era vänner och bekanta kan hjälpa er på traven?”
”Kanske det. Jag ska fråga dem. Göra så gott jag kan.”
Alfred verkade nu säkrare på sig själv.
”Jag kan inte tala om för er vad jag gjorde den dan, men jag kan tala om för er vad jag inte gjorde”, sade han. ”Jag mördade inte någon i Långa ladan.”
”Varför säger ni så, mr Crackenthorpe?”
”Såja, bäste kommissarien. Håller ni kanske inte på och utreder mordet? Och när ni börjar fråga mig ’Var var ni den och den dagen vid den och den tidpunkten?’ så gör ni det för att begränsa utredningsarbetet. Jag skulle bra gärna vilja veta varför ni stannat just för fredan den tjugonde mellan — mellan vad då? Klockan tolv på dan och tolv på natten? Det kan inte ha att göra med polisläkarens utlåtande, det har gått alldeles för lång tid sen dess. Har någon sett den döda smyga sig in i ladan på eftermiddan? Hon gick in men hon kom aldrig ut, och så vidare. Stämmer inte det?”
Alfred iakttog honom spänt med sina mörka ögon, men kommissarie Craddock var alldeles för gammal i gamet för att ta intryck av något sådant.
”Vi kan tyvärr inte upplysa er på den punkten”, sade han älskvärt.
”Polisen är alltid så hemlighetsfull.”
”Inte bara polisen. Jag tror att ni skulle kunna minnas vad ni gjorde den fredan om ni bara försökte, mr Crackenthorpe. Ni har kanske anledning att inte vilja minnas …”
”Försök inte med några såna konster, kommissarien. Det måste naturligtvis verka mycket misstänkt att jag inte kan minnas det — men så är det i alla fall. Men vänta ett tag — jag åkte till Leeds den veckan — bodde på ett hotell i närheten av stadshuset — minns inte vad det hette — men ni kan säkert lätt ta reda på det. Det kan ha varit just den fredan.”
”Vi ska kontrollera er uppgift”, sade kommissarien oberört.
Han reste sig. ”Det var ju tråkigt att ni inte kunde ge oss några upplysningar, mr Crackenthorpe.”
”Det är nog tråkigast för mig. Cedric har ju ett perfekt alibi eftersom han var på Ibiza, och Harold kan säkert timme för timme hänvisa till affärssammanträffanden och officiella tillställningar. Det är bara jag som inte har något alibi. Sorgligt men sant. Och förbannat dumt Men som jag redan sagt brukar jag inte gå omkring och mörda folk. Och för resten, varför skulle jag mörda en okänd kvinna? Av vilken anledning? Också om liket är liket av Edmunds änka, så varför skulle någon av oss vilja göra av med henne? Om hon däremot hade gift sig med Harold under kriget, och plötsligt hade dykt upp igen — ja, då skulle det ha varit mycket obehagligt för den välanständige Harold, för då skulle det ha varit bigami. Men Edmund! Tja, vi skulle allesammans ha njutit av att farsgubben måste lätta på plånboken för att ge henne underhåll och se till att pojken fick gå i en anständig skola. Farsgubben skulle ha blivit förtvivlad, men han kunde anständigtvis inte ha vägrat att hjälpa henne. Vill ni inte ha ett glas innan ni går, kommissarien? Är det säkert det? Det var tråkigt att jag inte kunde vara er till någon hjälp.”
”Nu kom jag på det, kommissarien.”
Kommissarie Craddock såg på den ivrige överkonstapeln.
”Vad då, Wetherall?”
”Jag vet vem han är. Hela tiden vi var där försökte jag komma på det och så plötsligt gick det upp ett ljus för mig. Han var inblandad i den där konservhistorien tillsammans med Dicky Rogers. Det gick inte att få fram några bevis mot honom — han är alldeles för slug för det. Och han har haft affärer ihop med ett par av Soholigorna. Klockor och valutafiffel.”
Javisst ja! Nu förstod Craddock varför han redan från början tyckt sig känna igen Alfred. Det hade aldrig varit fråga om annat än småfiffel — och det hade aldrig gått att få fram några bevis mot honom. Alfred hade alltid hållit sig i bakgrunden och haft någon godtagbar förklaring till att han haft ett finger med i spelet. Men polisen hade varit övertygad om att han haft en liten stadig inkomst på den trafiken.
”Det förklarar ett och annat”, sade Craddock.
”Tror ni att det var han som gjorde det?”
”Jag tror knappast att han är i stånd att begå mord. Men det förklarar en hel del annat — som varför han inte kunde lägga fram ett alibi.”
”Ja, det ser illa ut för honom.”
”Inte precis”, sade Craddock. ”Det är en mycket listig taktik det där med att säga rent ut att man inte minns något. Många människor minns inte vad de gjorde och var de befann sig bara för en vecka sen. Det är särskilt användbart när man inte har lust att dra uppmärksamheten till vad man egentligen sysslar med — som till exempel intressanta sammanträffanden på chaufförkaféer med Dicky Rogers och hans kumpaner.”
”Då tror ni alltså att han går fri från det?”
”Jag tycker det är lite för tidigt att uttala sig om det”, sade kommissarie Craddock. ”Det är bäst att ni synar honom lite närmare i sömmarna, Wetherall.”
När Craddock kom tillbaka till sitt ämbetsrum slog han sig ner vid skrivbordet och gjorde en del anteckningar på ett block.
Mördaren (skrev han) … En lång mörk man!!!
Offret?… Kan ha varit Martine, Edmund Crackenthorpes fästmö eller änka.
Eller
Anna Stravinska. Försvann vid den aktuella tidpunkten, ålder, utseende och kläder stämmer. Inget samband med Rutherford Hall såvitt det är bekant.