Kan vara Harolds första fru! Bigami!
„ „ „ älskarinna. Utpressning?!
Om förbindelse med Alfred, kan vara utpressning. Kände till något som kunde ha skickat honom i fängelse?
Om Cedric — kan ha haft förbindelse med honom utomlands — Paris? Balearerna?
Eller
offret kan vara Anna S. som utgav sig för att vara Martine
eller
offret är okänd kvinna dödad av okänd mördare!
”Och det sista är det troligaste”, sade Craddock högt.
Han satt och grubblade en stund. Man kunde inte komma långt med en utredning om man inte kom på motivet. Alla de motiv som hittills varit på tal verkade antingen otillräckliga eller långsökta.
Men om det i stället hade varit gamle mr Crackenthorpe som blivit mördad — då skulle det ha funnits massor med motiv.
Plötsligt erinrade han sig något …
Han gjorde ytterligare en del anteckningar.
Fråga dr. Q. om julsjukdom.
Cedric — alibi.
Fråga miss M. om senaste skvallret.
Sextonde kapitlet
När Craddock kom till Madison Road 4 fann han att miss Marple hade besök av Lucy Eyelesbarrow.
Han var först inte säker på om han skulle avslöja sin fälttågsplan, men sedan tänkte han att Lucy Eyelesbarrow kanske skulle visa sig vara en värdefull medhjälpare.
När hälsningsceremonin var överstökad tog han högtidligt fram sin plånbok, plockade upp tre pundsedlar, lade till tre shillings och sköt pengarna över bordet till miss Marple.
”Vad är detta för något, kommissarien?”
”Det är ett konsultationshonorar. Ni är min rådgivare — i ett mord. Puls, temperatur, lokala reaktioner, tänkbar djupliggande orsak till sagda mord. Jag är ortens stackars utschasade husläkare.”
Miss Marple såg på honom och blinkade. Han log mot henne. Lucy Eyelesbarrow skrattade.
”Men kommissarie Craddock — ni är ju riktigt mänsklig!”
”Nja, men så är jag inte heller i tjänst nu på eftermiddan.”
”Som jag sa så har vi träffats förut”, sade miss Marple till Lucy. ”Sir Henry Clithering, som är en mycket gammal vän till mig, är hans gudfar.”
”Vill ni veta vad min gudfar sa om henne första gången vi träffades”, sade Craddock till Lucy. ”Han sa att hon var den bästa detektiv som Gud hade skapat — en naturbegåvning som utvecklats i en lämplig miljö. Han sa att jag aldrig skulle se ner på —” Dermot Craddock avbröt sig och försökte komma på en synonym för ”gamla tanter” — ”hm — äldre damer. Han sa att de ofta kunde upplysa en om vad som kunde ha hänt, vad som borde ha hänt, och till och med vad som verkligen hade hänt. Och de kan också tala om för en varför det hände. Och så tillade han att just denna — hm — gamla dam var fenomenal på det.”
”Det var verkligen ett fint betyg”, sade Lucy.
Miss Marple rodnade av förvirring och såg mer vimsig ut än vanligt.
”Den käre sir Henry”, sade hon. ”Han är alltid så snäll. Men jag är inte alls så där skicklig — fast jag har kanske en viss människokännedom — eftersom jag bor i en by …”
Hon tillade i sakligare ton:
”Fast jag är naturligtvis en smula handikappad eftersom jag inte befinner mig på själva platsen. Jag har alltid tyckt att det är till god hjälp för människor påminner en om andra människor — för olika människotyper är sig lika överallt och det ger en mycket värdefull vägledning.”
Lucy såg oförstående ut, men Craddock nickade instämmande.
”Men var ni inte där och drack te?” sade han.
”Jo, det stämmer. Det var mycket trevligt. Jag var lite besviken över att jag inte fick träffa gamle mr Crackenthorpe — men man kan ju inte få allting här i världen.”
”Har ni en känsla av att om ni träffade den person som har begått mordet så skulle ni veta att det var han?” frågade Lucy.
”Nej, det skulle jag inte vilja säga. Man kan så lätt missta sig och därför ska man inte försöka sig på några gissningar när det rör sig om någonting så allvarligt som mord. Det enda man kan göra är att ge akt på de människor som kan komma ifråga och försöka komma på vem de påminner en om.”
”Som Cedric och bankdirektören?”
”Bankdirektörens son, kära du”, rättade miss Marple henne. ”Mr Eade själv var betydligt mer lik mr Harold — en mycket konservativ man — men kanske lite för förtjust i pengar — och han hör också till dem som kan göra allt för att undvika skandal.”
”Och Alfred då?” sade Craddock och log.
”Jenkins på bilverkstan”, svarade miss Marple snabbt. ”Han inte direkt snattade verktyg — men han brukade byta ut en trasig domkraft mot en hel. Och jag tror inte att han var särskilt hederlig ifråga om batterierna — fast de där sakerna förstår jag mig inte så bra på. Jag vet att Raymond slutade som kund hos honom och i stället anlitade verkstan vid Milchestervägen. Vad Emma beträffar”, fortsatte miss Marple fundersamt, ”påminner hon en del om Geraldine Webb — alltid mycket försynt och tillbakadragen, tänker aldrig mycket på hur hon är klädd — och åtskilligt hunsad av sin gamla mor. Alla blev mycket överraskade när modern dog helt oväntat och Geraldine fick ärva en hel del pengar och gick och fick håret klippt och permanentat och gav sig ut på en kryssning, och när hon kom tillbaka var hon gift med en mycket trevlig advokat. De fick två barn.”
Parallellen var mycket tydlig. Lucy sade en aning osäkert: ”Tror ni att ni borde ha sagt det där om att Emma skulle komma att gifta sig? Hennes bröder verkade illa berörda av det.”
Miss Marple nickade.
”Ja”, sade hon. ”Det är så likt männen — de märker aldrig vad som försiggår rakt framför ögonen på dem. Jag tror inte att du själv har gjort det.”
”Nej, jag har aldrig tänkt på något åt det hållet”, medgav Lucy. ”Jag tyckte att de verkade så …”
”Så gamla?” sade miss Marple och smålog. ”Men doktor Quimper är nog bara ett par och fyrtio, fast han börjar bli grå vid tinningarna, och det märks tydligt att han längtar efter något slags hemliv. Och Emma Crackenthorpe är inte fyllda fyrtio än — inte alls för gammal för att gifta sig och få barn. Efter vad jag har hört så dog doktorns fru helt ung i barnsäng.”
”Ja, hon gjorde visst det. Emma sa något om det en dag.”
”Han är säkert mycket ensam”, sade miss Marple. ”En läkare som arbetar så där hårt behöver en fru — en förstående kvinna — inte alltför ung.”
”Såja, tant”, sade Lucy. ”Håller vi på och utreder ett mord eller arrangerar ett giftermål?”
Miss Marple log.
”Jag är tyvärr ganska romantisk. Kanske för att jag är en gammal ungmö. Och du vet väl, Lucy, att vad mig beträffar så har du uppfyllt vår överenskommelse. Om du vill ta dig en tids semester utomlands innan du börjar din nästa anställning, hinner du fortfarande göra en kortare resa.”
”Och lämna Rutherford Hall? Aldrig! Jag har blivit alldeles för mycket deckare för det Jag är nästan lika tokig i det som pojkarna. De gör ingenting annat än letar efter ledtrådar. I går sökte de igenom alla soptunnorna. Knappast aptitligt — och de hade inte den minsta aning om vad de letade efter. Om de kommer till er i triumf, kommissarie Craddock, med en avriven papperslapp på vilken det står Martine — om du sätter värde på ditt liv, håll dig då borta från Långa ladan! så ska ni veta att jag har förbarmat mig över dem och gömt den i svinstian.”