”Varför just i svinstian?” frågade miss Marple intresserat. ”Har de grisar?”
”Nej, inte numera. Det är bara det att — att jag brukar gå dit ibland.”
Lucy rodnade av någon anledning. Miss Marple såg på henne med ökat intresse.
”Vilka bor på Rutherford Hall nu?” frågade Craddock.
”Cedric är där och Bryan stannar över veckoslutet, och Harold och Alfred kommer i morgon. De ringde i förmiddags. Jag fick ett intryck av att ni hade skrämt upp dem ordentligt, kommissarie Craddock.”
Craddock log.
”Ja, jag ruskade om dem lite. Bad dem redogöra för sina förehavanden fredagen den tjugonde december.”
”Kunde de det?”
”Harold kunde det. Alfred kunde det inte — eller ville inte.”
”Det måste vara hemskt svårt att visa upp ett alibi”, sade Lucy. ”Tid och plats och datum. Det måste vara svårt att kontrollera det också.”
”Det behövs tid och tålamod — men det går så småningom.” Han såg på sitt armbandsur. ”Jag kommer efter till Rutherford Hall och pratar lite med Cedric, men först vill jag tala med doktor Quimper.”
”Ni kommer nog alldeles lagom för det. Han har mottagning klockan sex och är för det mesta klar halv sju. Jag måste ge mig i väg och göra i ordning middan.”
”Jag skulle vilja höra er åsikt ifråga om en sak, miss Eyelesbarrow. Vad anser familjen om det där med Martine — rent privat, så att säga?”
”De är allesammans arga på Emma för att hon talade om det för er, och på doktor Quimper som tydligen uppmuntrade henne till att göra det”, svarade Lucy snabbt. ”Harold och Alfred tror att det bara rörde sig om ett försök till bedrägeri. Emma vet inte riktigt vad hon ska tro. Cedric tror också att det var bluff, men han tar det inte alls så allvarligt som sina bröder. Bryan däremot tycks vara övertygad om att det inte rörde sig om något skoj.”
”Hur kommer det sig?”
”Tja, Bryan är sån. Han tar alltid allting för gott. Han tror att det var Edmunds fru — eller rättare sagt änka — och att hon plötsligt måste åka tillbaka till Frankrike, men att hon kommer att höra av sig igen. Han tycker det är fullt naturligt att hon ännu inte har skrivit eller hört av sig på något sätt, eftersom han själv aldrig skriver brev. Bryan är egentligen riktigt rar. Han är som en hund som vill att man ska ta med honom ut på en promenad.”
”Gör du det ibland?” frågade miss Marple. ”Kanske till svinstian?”
Lucy gav henne en skarp blick.
”Det är så många gentlemän som kommer och går i det huset”, sade miss Marple halvt för sig själv.
När miss Marple använde uttrycket ”gentlemän” så var det alltid i dess viktorianska betydelse — hon frammanade en epok som egentligen hade tagit slut före hennes tid. Man kom genast att tänka på eleganta, eldiga (och förmodligen polisongprydda) män, ibland kanske lastbara men alltid chevalereska.
”Du är en mycket söt flicka”, fortsatte miss Marple och såg gillande på Lucy. ”Du blir förstås mycket uppvaktad där, eller hur?”
Lucy rodnade lätt. Lösryckta minnesbilder drog förbi hennes inre syn. Cedric som lutade sig mot muren till svinstian. Bryan som modfälld satt på köksbordet. Alfreds fingrar som snuddade vid hennes när han hjälpte henne att samla ihop kaffekopparna.
”Gentlemän”, sade miss Marple med tonen hos någon som talar om en främmande och farlig djurart, ”är i vissa avseenden mycket lika varann — även om de är ganska gamla …”
”För hundra år sen skulle tant säkert ha blivit bränd som häxa”, sade Lucy och skrattade.
Och så berättade hon om gamle mr Crackenthorpes frieri.
”De har allesammans gjort vad tant skulle kalla för vissa närmanden”, sade Lucy. ”Harold var mycket korrekt — jag skulle få en välbetald anställning på hans kontor. Men det var nog inte för mina vackra ögons skull — de tycks tro att jag vet något.”
Hon skrattade.
Men kommissarie Craddock skrattade inte.
”Var försiktig”, sade han. ”De kanske mördar er i stället för att flirta med er.”
”Det skulle kanske vara lättare gjort”, instämde Lucy.
Sedan rös hon till.
”Man glömmer så lätt”, sade hon. ”Pojkarna har haft så roligt att man nästan betraktade alltsammans som en lek. Men det är inte någon lek.”
”Nej, mord är minsann inte att leka med”, sade miss Marple.
Hon satt tyst en liten stund och så fortsatte hon:
”Ska inte pojkarna åka tillbaka till skolan snart?”
”Jo, nästa vecka. I morgon åker de hem till James Stoddart-West för att vara där tills skolan börjar.”
”Det var skönt att höra”, sade miss Marple allvarligt. ”Jag skulle inte vilja att det hände någonting medan de är kvar.”
”Med mr Crackenthorpe, menar ni? Tror ni att det är han som blir mördad nästa gång?”
”Nejdå”, sade miss Marple. ”Honom är det ingen fara med. Det var pojkarna jag menade.”
”Pojkarna?”
”Ja, Alexander.”
”Men …”
”Pojkar älskar att snoka omkring och söka efter ledtrådar — men det kan vara mycket farligt.”
Craddock såg fundersamt på henne.
”Då tror ni alltså inte att det är en okänd kvinna som har blivit mördad av en okänd man, miss Marple? Utan att mördaren finns att söka på Rutherford Hall?”
”Ja, jag tror att mordet har ett bestämt samband med Rutherford Hall.”
”Det enda vi känner till om mördaren är att han är lång och mörk. Det är åtminstone vad er väninna påstod. Det finns tre långa mörka män på Rutherford Hall. Efter rättsundersökningen såg jag de tre bröderna stå och vänta på trottoaren på bilen som skulle komma och hämta dem. De stod med ryggen vänd mot mig och det var förbluffande hur lika varann de var i sina tjocka överrockar. Tre långa mörka män. Och ändå är de egentligen tre helt olika typer.” Han suckade. ”Det gör det bara ännu svårare.”
”Jag har suttit och funderat på om det kanske inte är betydligt enklare än vi tror”, sade miss Marple. ”Mord är ofta så okomplicerade — och motiven är ofta ganska triviala …”
”Tror ni på den mystiska Martine, miss Marple?”
”Jag tror mycket väl att Edmund Crackenthorpe antingen kan ha gift sig, eller ha avsett att gifta sig med en kvinna som hette Martine. Emma Crackenthorpe visade ju er hennes brev, och efter vad jag sett av henne och av det Lucy berättat för mig, tror jag att Emma Crackenthorpe helt enkelt är ur stånd att hitta på en sådan sak — och varför skulle hon göra det?”
”Om vi utgår från att Martine existerar finns det ett slags motiv”, sade Craddock eftertänksamt. ”Om Martine plötsligt dök upp och presenterade en son skulle syskonen Crackenthorpes arv bli mindre — fast knappast så mycket mindre att det kan ha utgjort ett motiv till mord. De är alla i stort behov av pengar …”
”Harold också?” frågade Lucy misstroget.
”Ja, till och med den till det yttre så välbärgade Harold Crackenthorpe. Han är inte en så kylig och försiktig affärsman som det kan verka. Han har spekulerat en hel del och gett sig in i en del riskabla företag. Om han inte snart får in en större kontantsumma måste han gå i konkurs.”
”Ja, men då …” sade Lucy men tystnade tvärt.
”Ja, miss Eyelesbarrow?”
”Jag förstår vad du menar”, sade miss Marple. ”Att det i så fall var fel person som mördades.”
”Ja, varken Harold eller någon av de andra skulle ha någon nytta av att Martine dog. Bara om …”
”Bara om Luther Crackenthorpe dog. Alldeles riktigt. Det har jag också tänkt på. Och efter vad jag hört av doktor Quimper är mr Crackenthorpe seniors hälsa betydligt bättre än vad en utomstående kan tro.”