”Han kommer att leva i många år till”, sade Lucy. Sedan rynkade hon pannan.
”Jaa?” sade Craddock uppmuntrande.
”Han var ganska sjuk i julas”, sade Lucy. ”Han sa att doktorn hade gjort en massa väsen av det. ’Man kunde ha trott att jag hade blivit förgiftad, så som han bråkade om det’, sa han.”
Hon såg frågande på Craddock.
”Ja, det var just det jag tänkte fråga doktor Quimper om”, sade Craddock.
”Nej, nu måste jag ge mig i väg”, sade Lucy. ”Herregud vad klockan är mycket.”
Miss Marple lade ifrån sig sin stickning och tog upp Times, vars korsord hon hade löst till hälften.
”Om jag ändå hade en uppslagsbok här”, sade hon. ”Tontin och tokajer — jag blandar alltid ihop de två orden. Det ena är visst ett ungerskt vin.”
”Det är tokajer”, sade Lucy och vände sig om vid dörren. ”Men det ena är ett ord på sex bokstäver och det andra på sju. Vad är nyckelordet?”
”Åh, det finns inte i korsordet”, sade miss Marple. ”Det var bara något jag tänkte på.”
Kommissarie Craddock såg forskande på henne. Sedan sade han adjö och gick.
Sjuttonde kapitlet
Craddock fick vänta en stund medan Quimper avslutade sin kvällsmottagning, och sedan kom läkaren ut till honom. Han såg trött och bekymrad ut.
Han frågade om Craddock ville ha en grogg, och då kommissarien tackade ja gjorde han i ordning en åt sig själv också.
”Stackars satar”, sade han när han sjönk ner i en nött länstol. ”Rädda och enfaldiga — inget förnuft. Hade ett tragiskt fall nu i kväll. En kvinna som borde ha kommit hit för ett år sen. Om hon hade kommit då kunde jag kanske ha opererat henne. Nu är det för sent. Man blir så ledsen av sånt. Människan är en egendomlig blandning av heroism och feghet. Som den här kvinnan till exempel, hon hade lidit fruktansvärt men inte sagt ett ord om det, bara för att hon var rädd att söka läkare och få veta att det hon fruktade var sant. Sen finns det också de som tar upp ens tid i onödan därför att de har en liten frostknöl på lilltån som de tror kan vara kräfta. Men bry er inte om vad jag pratar. Jag behöver få ge luft åt mina känslor. Vad ville ni tala med mig om?”
”Först och främst så vill jag tacka för att ni rådde miss Crackenthorpe att visa mig det brev som antas vara skrivet av hennes brors änka.”
”Jaså, det. Var det till någon hjälp? Jag vill inte precis påstå att jag rådde henne till det. Hon ville det själv. Hon var orolig. Och hennes kära bröder försökte naturligtvis hindra henne från det.”
”Varför det?”
Läkaren ryckte på axlarna.
”De var kanske ängsliga för att damen skulle visa sig vara den hon utgav sig för.”
”Tror ni att brevet var äkta?”
”Det har jag ingen aning om. Jag såg det aldrig. Fast jag tror att det har skrivits av någon som känner till förhållandena och som skickade ut en trevare i hopp om att Emma skulle låta dupera sig. Men där högg hon i sten. Emma är ingen dumbom. Hon skulle inte sluta en okänd svägerska till sitt bröst utan att först ta reda på vem hon var.”
Han tillade med en viss nyfikenhet:
”Men varför frågade ni om vad jag anser? Jag har ingenting att göra med det.”
”Jag kom hit för att fråga er om en helt annan sak — men jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det.”
Doktor Quimper såg intresserad ut.
”För inte så länge sen — närmare bestämt i julas — var mr Crackenthorpe ganska sjuk.”
Han såg att läkaren med ens fick ett spänt uttryck.
”Ja.”
”Var det en magåkomma?”
”Ja.”
”Det här är verkligen inte lätt … Mr Crackenthorpe skröt med hur frisk han var och sa att han tänkte överleva de flesta av sina barn. Han hänvisade till er — doktorn får faktiskt ursäkta mig …
”Åh, det gör ingenting. Jag fäster mig inte vid vad mina patienter säger om mig.”
”Han sa att ni var en riktig gammal käring.” Quimper log. ”Han sa att ni hade gjort honom alla möjliga frågor, inte bara om vad han hade ätit utan också vem som hade lagat maten och serverat den.”
Läkaren log inte längre. Hans ansikte var spänt igen.
”Fortsätt.”
”Han sa något i stil med att ’det lät på honom som om han trodde att någon hade förgiftat mig’.”
Det blev tyst en stund.
”Hade ni — misstänkte ni något åt det hållet?”
Quimper svarade inte genast. Han reste sig och började gå av och an i rummet. Till slut stannade han framför Craddock.
”Vad tusan vill ni att jag ska svara på det? Tror ni att en läkare kan gå omkring och beskylla folk för giftmordsförsök utan att ha några verkliga bevis för det?”
”Jag skulle bara vilja veta, helt privat, om ni hade någon tanke åt det hållet?”
”Gubben Crackenthorpe lever ganska spartanskt”, sade Quimper undvikande. ”När barnen kommer på besök bullar Emma upp åt dem. Följden blir att han fick en akut gastrit. Symtomen stämde överens med den diagnosen.”
”Ni var alltså fullt säker på er sak?” insisterade Craddock. ”Ni var inte alls — låt oss säga — tveksam?”
”Ja ja, som ni vill. Jag var verkligen en tvivlande Tomas. Är ni nöjd nu?”
”Det här var intressant”, sade Craddock. ”Vad var det egentligen ni misstänkte — eller fruktade?”
”Gastritfall varierar naturligtvis en hel del, men det fanns vissa symtom som skulle ha passat bättre in på, låt oss säga arsenikförgiftning än på en vanlig akut gastrit. Det är nämligen ganska lätt att blanda ihop de två sakerna. Skickligare läkare än jag har misstagit sig på arsenikförgiftning — och skrivit ut en dödsattest i god tro.”
”Och vad kom ni fram till för resultat?”
”Det verkade som om det omöjligt kunde vara det jag misstänkte att det var. Mr Crackenthorpe försäkrade mig att han hade haft liknande anfall innan jag blev hans läkare — och av samma orsak. Han har alltid fått dem när han hade ätit för mycket.”
”Det vill säga när det var folk på besök? Barnen eller andra gäster?”
”Ja. Och det verkade fullt naturligt. Men jag kände mig uppriktigt sagt bekymrad. Jag skrev till och med till gamle doktor Morris. Han är pensionerad nu men hade tidigare varit Crackenthorpes husläkare. Jag frågade honom om de anfall som gubben hade haft tidigare.”
”Och vad svarade han?”
Quimper log.
”Jag blev avsnoppad. Han sa mer eller mindre rent ut att jag var en förbannad dumbom. Och det var jag kanske också”, tillade han och ryckte på axlarna.
”Jag är inte så säker på det.” Craddock såg fundersam ut.
Sedan beslöt han sig för att gå rakt på sak.
”Låt oss strunta i all diskretion, doktor Quimper. Det finns en del personer som skulle vinna en hel del på att Luther Crackenthorpe dog.” Läkaren nickade. ”Han är gammal — men fortfarande frisk och kry. Han skulle väl kunna leva tills han blir nittio?”
”Javisst. Han gör inget annat än pysslar med sig själv, och han har en mycket god konstitution.”
”Och hans barn blir äldre och äldre, och ingen av dem har det särskilt fett.”
”Låt oss lämna Emma utanför det här. Hon är ingen giftmördare. Och anfallen kommer bara när de andra är där — inte när hon och han är ensamma.”
En elementär försiktighetsåtgärd — om det är hon, tänkte kommissarien, men han aktade sig för att säga det.
Han tänkte efter ett ögonblick, valde sina ord med omsorg.
”Jag är inte särskilt insatt i sådana här saker, men om vi utgår från att någon gav honom arsenik — har då inte Crackenthorpe haft en väldig tur som lyckats klara sig?”