”Ja, det är verkligen egendomligt”, sade läkaren. ”Det är just det som får mig att tro att jag har varit en förbannad dumbom, som gubben Morris uttryckte det. Det är tydligen inte så att han regelbundet får små doser av arsenik — vilket ju kan kallas för den klassiska metoden vid arsenikförgiftning. Crackenthorpe har aldrig haft någon kronisk gastrit. Det är bland annat därför som de häftiga anfallen verkar så besynnerliga. Så om vi förutsätter att de inte beror på naturliga orsaker, verkar det som om den som försöker förgifta honom alltid tar till för små doser — och det gör det ännu konstigare.”
”Att den personen aldrig ökar dosen, menar ni?”
”Ja. Fast å andra sidan så har ju Crackenthorpe en stark konstitution och det som skulle ta knäcken på en annan människa biter kanske inte på honom. Man måste ju också ta den personliga idiosynkrasin med i beräkningen. Men man kunde vänta sig att giftblandaren — såvida han inte är ovanligt ängslig av sig — borde ha ökat dosen vid det här laget. Varför har han inte gjort det?
Det vill säga om det finns en giftblandare, vilket det antagligen inte gör”, tillade han. ”Det är nog bara jag som har lite för livlig fantasi.”
”Det är en besynnerlig historia”, instämde kommissarien. ”Det är något som inte riktigt stämmer i den.”
”Kommissarie Craddock!”
Den ivriga viskningen fick kommissarien att rycka till.
Han hade just satt fingret till dörrklockan.
Alexander och hans vän Stoddart-West kom försiktigt fram ur skuggorna.
”Vi hörde er bil och vi vill tala med er om en sak.”
”Ni kan följa med mig in”, sade Craddock och sträckte fram handen mot dörrklockan igen, men Alexander ryckte honom i kavajen som en ivrig hund.
”Vi har hittat ett spår”, sade han andlöst.
”Ja, vi har hittat ett spår”, sade Stoddart-West som ett eko.
Den förbaskade flickan, tänkte Craddock irriterat.
”Nej, men så bra”, sade han välvilligt. ”Följ med in i huset så kan vi prata om det.”
”Nej, där får vi inte vara ostörda”, sade Alexander envist. ”Följ med till selkammaren. Vi ska visa er dit.”
Craddock följde en smula motvilligt med dem till stallbacken. Stoddart-West öppnade en tung dörr, sträckte upp handen och tände en ganska svag lampa. Selkammaren användes numera bara som förvaringsplats för grejor som ingen hade användning för. Trasiga trädgårdsstolar, rostiga gamla trädgårdsredskap, en åbäkig omodern gräsklippningsmaskin, rostiga resårmadrasser, hängmattor och ruttna tennisnät.
”Vi brukar ofta hålla till här”, sade Alexander. ”Här får man vara i fred.”
Det fanns en del tecken som tydde på att selkammaren brukade användas. De ruttna madrasserna hade travats på varandra till ett slags soffa, på ett gammalt rostigt bord stod en stor plåtburk med chokladkex, vidare fanns det en massa äpplen, en burk med karameller och ett pussel.
”Det är verkligen ett spår, kommissarien”, sade Stoddart-West ivrigt och hans ögon glittrade bakom glasögonen. ”Vi hittade det i eftermiddags.”
”Vi har letat i flera dar. I buskarna …”
”Och i ihåliga träd …”
”Och vi sökte genom soptunnorna …”
”Det fanns massor med intressanta grejor där …”
”Och sen gick vi in i pannrummet …”
”Farbror Hillman har en stor tunna där med pappersskräp …”
”För när pannan slocknar och han vill få sprutt på den igen …”
”Varenda pappersbit som ligger och skräpar. Han plockar upp dem och stuvar ner dem där …”
”Och det var där vi hittade det …”
”Hittade vad då?” sade Craddock och avbröt deras duett.
”Spåret. Glöm inte att ta på dig handskarna först, Stodders.”
Stoddart-West drog med viktig min och i bästa deckarstil på sig ett par ganska smutsiga handskar och plockade upp ur fickan en fotografifolder från Kodak. Ur den drog han försiktigt fram ett smutsigt och skrynkligt kuvert som han högtidligt överlämnade till kommissarien.
Pojkarna höll andan av spänning.
Craddock tog emot det med vederbörligt gravallvar. Han tyckte bra om pojkarna och var villig att spela den roll som de väntade sig av honom.
Kuvertet var posthandlat, det fanns ingenting inuti det, det var bara ett uppsprättat kuvert — adresserat till mrs Martine Crackenthorpe, Elvers Crescent 126, nr 10.
”Ser ni?” sade Alexander spänt. ”Det visar att hon var här — morbror Edmunds franska fru, menar jag — hon som allt bråket är om. Hon måste ha varit här och tappat det nånstans. Det ser åtminstone så ut …”
”Det verkar som om det var hon som blev mördad — eller tror inte kommissarien att det måste ha varit hon som låg i sarkofagen?” inföll Stoddart-West.
De väntade ivrigt på vad han skulle säga.
Craddock var med på noterna.
”Jo, det är mycket möjligt.”
”Det här är väl väldigt viktigt, va?”
”Kommissarien ser väl efter om det finns några fingeravtryck på det?”
”Naturligtvis”, sade Craddock.
Stoddart-West suckade djupt.
”Vilken sagolik tur vi hade”, sade han. ”Och sista dan vi är här till på köpet.”
”Sista dan?”
”Ja, jag ska följa med Stodders hem i morgon och vara där tills plugget börjar”, sade Alexander. ”Stodders föräldrar har ett tjusigt ställe — är det inte Queen Anne?”
”Nej, William och Mary”, sade Stoddart-West.
”Men din mamma sa ju …”
”Mamma är fransyska. Hon vet inget om engelsk arkitektur.”
”Men din pappa sa att det var byggt …”
Craddock stod och tittade på kuvertet.
Skickligt gjort av Lucy Eyelesbarrow. Hur hade hon burit sig åt med att förfalska poststämpeln? Han såg närmare på den, men ljuset var för svagt. Det var naturligtvis mycket roligt för pojkarna men ganska besvärligt för honom. Den saken hade den där förbaskade Lucy inte tänkt på. Om kuvertet var äkta skulle han bli tvungen att göra något åt det. Det …
Samtidigt var pojkarna inbegripna i en hetsig och lärd diskussion om byggnadsstilar. Men han hörde inte på dem.
”Kom så går vi in, pojkar”, sade han. ”Tack ska ni ha för hjälpen.”
Artonde kapitlet
Craddock följde med pojkarna in genom köksingången. Köket var ljust och glatt. Lucy, klädd i ett stort vitt förkläde, höll på att kavla ut pajdeg. Bryan Eastley stod lutad mot köksskåpet och såg på henne med trogen hundblick samtidigt som han pillrade på sin stora mustasch.
”Hej, pappa”, sade Alexander vänligt. ”Är du här ute igen?”
”Jag trivs här”, sade Bryan. ”Miss Eyelesbarrow har ingenting emot det.”
”Nej, mig gör det inget”, sade Lucy. ”God middag, kommissarie Craddock.”
”Söker kommissarien indicier här i köket?” frågade Bryan intresserat.
”Nja, inte precis det. Mr Cedric Crackenthorpe är väl fortfarande kvar?”
”Ja, Cedric är kvar. Vill ni tala med honom?”
”Ja, jag skulle gärna vilja prata lite med honom.”
”Jag ska se efter om han är inne”, sade Bryan. ”Han har kanske kilat till puben.”
”Tack ska ni ha”, sade Lucy. ”Om jag inte var så mjölig om händerna skulle jag gå själv.”
”Vad är det ni håller på med?” frågade Stoddart-West.
”Persikopaj.”
”Smaskens”, sade Stoddart-West.
”Ska vi äta middag snart?” frågade Alexander.