”Nej.’”
”Och jag som är så hungrig.”
”Det finns en bit mjuk pepparkaka i skafferiet.”
Pojkarna störtade som hökar mot skafferidörren.
”De är som en gräshoppssvärm”, sade Lucy.
”Jag ska be att få gratulera er”, sade Craddock.
”Till vad då?”
”Er uppfinningsrikedom — ifråga om det här.”
”Jag förstår inte vad ni menar.”
Craddock visade henne foldern med kuvertet.
”Mycket fiffigt gjort.”
”Vad är det ni talar om?”
”Det här”, sade han och drog ut kuvertet.
Hon såg oförstående på honom.
Craddock kände sig plötsligt löjlig.
”Har inte ni arrangerat den här ledtråden — och lagt kuvertet i pannrummet så att pojkarna skulle hitta det?”
”Jag har inte en aning om vad ni talar om”, sade Lucy. ”Menar ni att …”
Craddock stoppade hastigt på sig foldern när Bryan kom in.
”Cedric är i biblioteket”, sade han. ”Kliv på bara.”
Han lutade sig mot köksdörren igen. Kommissarie Craddock gick till biblioteket.
Cedric Crackenthorpe verkade vara förtjust över att träffa kommissarien.
”Är spårhunden i farten igen?” sade han. ”Har ni kommit något längre?”
”Man kan nog säga att vi har kommit lite längre, mr Crackenthorpe.”
”Har ni fått veta vem den döda kvinnan var?”
”Vi har inte fått hennes identitet riktigt fastställd, men vi tror att vi är på rätt spår.”
”Skönt för er.”
”Eftersom det har kommit fram en del nya omständigheter skulle vi vilja ställa ytterligare några frågor. Vi börjar med er, mr Crackenthorpe, eftersom ni råkar vara här.”
”Det kommer jag inte att vara så länge till. Jag reser tillbaka till Ibiza om ett par dagar.”
”Då tycks jag ha kommit i grevens tid.”
”Sätt i gång bara.”
”Skulle ni vilja redogöra i detalj för var ni var och vad ni gjorde fredagen den tjugonde december.”
Cedric lutade sig tillbaka i stolen, gäspade, tog på sig en nonchalant min och tycktes vara helt upptagen av att försöka minnas det.
”Ja, som jag redan har sagt, var jag på Ibiza. Det besvärliga är att den ena dan är så lik den andra där. Jag målar på förmiddan, tar siesta från tre till fem. Sen kanske jag gör en del skisser om ljuset är lämpligt. Sen tar jag en apéritif, ibland med borgmästaren, ibland med doktorn, på kaféet vid torget. Efter det äter jag en bit mat. På kvällarna håller jag för det mesta till på Scottys bar tillsammans med mina vänner bland proletariatet. Är ni nöjd med det?”
”Jag skulle hellre vilja höra sanningen, mr Crackenthorpe.”
Cedric satte sig upp.
”Det var mycket oförskämt sagt, kommissarien.”
”Tycker ni? Ni sa förut, mr Crackenthorpe, att ni lämnade Ibiza den tjugoförsta december och kom till England samma dag.”
”Ja, det gjorde jag. Emma! Är du där, Emma?”
Emma Crackenthorpe kom in genom dörren från det lilla vardagsrummet. Hon såg frågande på Cedric och kommissarien.
”Jo, Emma. Kom inte jag hit på lördan före jul? Direkt från flygfältet?”
”Jo”, sade Emma undrande. ”Du kom hit vid lunchdags.”
”Där ser ni”, sade Cedric till kommissarien.
”Ni måste tro att vi är väldigt enfaldiga, mr Crackenthorpe”, sade Craddock älskvärt. ”Vi kan kontrollera sådana uppgifter, förstår ni. Om ni vill visa mig ert pass …”
Han teg avvaktande.
”Jag kan inte hitta det förbaskade passet”, sade Cedric. ”Jag letade efter det i morse. Hade tänkt skicka det till Cooks.”
”Ni kan säkert hitta det, mr Crackenthorpe. Men det är inte nödvändigt. Enligt passpolisens anteckningar kom ni till England på kvällen den nittonde december. Kanske ni vill redogöra för era förehavanden från den tidpunkten till klockan tolv den tjugoförsta december, då ni kom hit.”
Cedric såg mycket förtörnad ut.
”Det är det djävliga med tillvaron nuförtiden”, sade han ilsket. ”All kontrollen och blankettraseriet. Det är följden av att man lever i ett byråkratiskt land. Man får inte längre åka vart man vill och göra vad man har lust till! Det är alltid någon som frågar ut en. Men varför bråkar ni så mycket om den tjugonde? Vad är det för särskilt med den tjugonde?”
”Det råkar vara den dag då vi tror att mordet begicks. Ni kan naturligtvis vägra att svara, men …”
”Vem har sagt att jag vägrar att svara? Låt mig bara hinna tänka efter. Och vid den rättsliga undersökningen visste ni inte säkert när mordet begicks. Vad är det som har hänt sen dess?”
Craddock svarade inte.
”Ska vi gå in i det andra rummet?” sade Cedric och sneglade på Emma.
”Jag ska lämna er ensamma”, sade Emma hastigt. När hon kom till dörren stannade hon och vände sig om.
”Det här är en allvarlig sak, Cedric. Om mordet begicks den tjugonde måste du tala om för kommissarie Craddock precis allt vad du gjorde den dagen.”
Hon gick in i rummet bredvid och stängde dörren efter sig.
”Gamla bussiga Emma”, sade Cedric. ”Ja, då sätter vi väl i gång då. Jag gav mig mycket riktigt i väg från Ibiza den nittonde. Jag hade tänkt göra ett par dars uppehåll i Paris och söka upp en del gamla vänner på vänstra stranden. Men så råkade jag få sällskap med en mycket tjusig kvinna på planet … En verklig pangbrud. För att säga som det var steg hon och jag av planet tillsammans. Hon var på väg till Staterna och skulle stanna ett par dar i London för att ordna en del affärer. Vi kom till London den nittonde. Vi bodde på Kingsway Palace, ifall era spioner ännu inte har tagit reda på det. Jag kallade mig för John Brown — det är aldrig bra att använda sig av sitt eget namn vid sådana tillfällen.”
”Och den tjugonde?”
Cedric gjorde en grimas.
”Största delen av förmiddan gick åt för att bota en förbaskad baksmälla.”
”Och på eftermiddan. Från och med klockan tre?”
”Få se nu. Jo, jag strosade omkring lite. Gick in på National Gallery — det är väl respektabelt så det räcker. Såg en film. En vilda västern. Jag har alltid gillat såna. Den här var mycket bra … Sen drack jag ett par glas i baren och gick upp på rummet och sov ett par timmar, och vid tiotiden gick jag ut med bruden och gjorde en runda — jag minns inte ens vad ställena hette — Hoppande grodan var bestämt ett av dem. Hon tycktes vara hemmastadd på allesammans. Jag blev åtskilligt på lyran, och för att säga som det var minns jag just inte mycket av det utom att jag när jag vaknade nästa morgon hade en ännu värre baksmälla. Bruden stack i väg för att ta sitt plan och jag hällde kallt vatten över huvudet, gick in på ett apotek och lyckades skaffa ett effektivt botemedel mot kopparslagarna, och sen gav jag mig i väg hit och låtsades som om jag hade kommit direkt från Heathrow. Jag tyckte inte det fanns någon anledning att göra Emma ledsen. Ni vet ju hur kvinnor är — de blir alltid sårade om man inte kommer raka vägen hem. Jag måste låna pengar av henne för att betala taxin. Jag var fullständigt pank. Det tjänade inget till att be farsgubben om det. Han skulle aldrig ha gått med på det. Den snåla gamla fan. Ja, kommissarien, är ni nöjd nu?”
”Kan ni styrka era uppgifter på något sätt, mr Crackenthorpe? Låt oss säga från tre på eftermiddan till sju på morgonen?”
”Det tvivlar jag på”, sade Cedric glatt. ”På National Gallery ser vaktmästarna på en som om man var luft och på bion var det fullsmockat. Nej, det blir svårt.”
Emma kom tillbaka. Hon höll en anteckningsbok i handen.
”Ville ni inte veta vad allesammans gjorde den tjugonde december, kommissarie Craddock?”