”Hm … jo, miss Crackenthorpe.”
”Jag satt just och tittade i min anteckningsbok. Den tjugonde åkte jag in till Brackhampton för att delta i Kyrkliga restaureringsnämndens sammanträde. Det höll på till kvart i ett. Sen åt jag lunch tillsammans med lady Adington och miss Bartlett, som också sitter i styrelsen, på Cadena Café. Efter lunchen gjorde jag en del uppköp till julen, mat och julklappar. Jag var inne på Greenford och Lyall och Swift och Boots, och kanske några affärer till. Ungefär en kvart i fem drack jag te på Shamrocks konditori och sen gick jag till stationen för att möta Bryan, som kom med tåget. Jag kom hem vid sextiden och då var pappa på väldigt dåligt humör. Jag hade gjort i ordning lunch åt honom, men mrs Hart som skulle ha kommit på eftermiddan och lagat te åt honom hade inte kommit. Han var så arg att han låste in sig på sitt rum och inte ville släppa in mig eller tala med mig. Han tycker inte om att jag ger mig i väg ut på eftermiddan, men just därför brukar jag göra det ibland.”
”Det tror jag är klokt av er. Tack, miss Crackenthorpe.”
Han kunde ju knappast säga till henne att eftersom hon var kvinna, och ungefär en och sextisju lång, var det inte av någon större betydelse vad hon hade haft för sig den eftermiddagen. I stället sade han:
”Era två andra bröder kom bestämt hit senare?”
”Alfred kom sent på lördagskvällen. Han sa att han hade försökt ringa till mig den eftermiddag jag var ute — men när pappa är på dåligt humör svarar han aldrig i telefon. Min bror Harold kom inte förrän på julafton.”
”Tack, miss Crackenthorpe.”
”Jag borde kanske inte fråga om det, men har det kommit fram något nytt som gör att ni måste ta reda på de här sakerna?”
Craddock tog upp foldern ur fickan. Han drog ut kuvertet med fingertopparna.
”Var vänlig och rör inte vid det, men känner ni igen det här?”
”Men …” Emma stirrade häpet på honom. ”Det är ju min handstil. Det är det brev som jag skrev till Martine.”
”Jag trodde att det kanske var det.”
”Men hur har ni fått tag på det? Har hon …? Har ni hittat henne?”
”Det kan tänkas att vi har — hittat henne. Det här tomma kuvertet hittades här.”
”Här i huset?”
”Nej, på området.”
”Då kom hon alltså hit. Hon … Menar ni att det var Martine som … i sarkofagen?”
”Det verkar troligt, miss Crackenthorpe”, sade Craddock dämpat.
Det verkade ännu troligare när han kom tillbaka till London. Där låg nämligen ett brev från Armand Dessin och väntade på honom.
”En av balettflickorna har fått ett vykort från Anna Stravinska. Historien om kryssningen var tydligen sann. Hon är nu på Jamaica och har det underbart, som hon säger.”
Craddock kramade ihop brevet och slängde det i papperskorgen.
”Den här dan har verkligen varit lyckad”, sade Alexander där han satt i sängen och mumsade på en chokladkaka. ”Vi hittade faktiskt en verklig ledtråd. För resten så har hela lovet varit lyckat. Nåt sånt får man väl aldrig vara med om igen.”
”Jag hoppas för min del att jag slipper det”, sade Lucy som låg på knä och packade ner Alexanders kläder i en resväska. ”Ska du ha alla de här rymdböckerna med dig?”
”Inte dom två översta. Dom har jag redan läst. Fotbollen och mina fotbollsskor och gummistövlarna kan packas för sig.”
”Vad många åbäkiga saker ni pojkar ändå släpar med er.”
”Det spelar ingen roll. Dom kommer och hämtar oss med sin Rolls Royce. Dom har en väldigt flott Mercedes-Benz också.”
”De måtte vara rika.”
”Dom rullar sig i pengar! Och dessutom är dom väldigt trevliga. Men det är i alla fall tråkigt att behöva åka härifrån. Det kanske dyker upp ett nytt lik.”
”Det hoppas jag sannerligen inte.”
”Det brukar ofta hända i böcker. Jag menar nån som har sett eller hört nåt stryker också med. Det blir kanske du”, tillade Alexander och drog av papperet på en ny chokladkaka.
”Tack så mycket!”
”Jag vill inte att det ska bli du”, försäkrade Alexander henne. ”Jag tycker väldigt bra om dig och det gör Stodders också. Vi tycker du lagar alla tiders käk. Och så är du så förnuftig.”
Det sista var tydligen avsett som ett mycket högt betyg. Lucy uppfattade det också på det sättet. ”Tack ska du ha”, sade hon. ”Men jag tänker inte gå och bli mördad bara för att roa dig.”
”I så fall är det bäst du är försiktig”, sade Alexander.
Han mumsade på chokladen och sedan sade han liksom i förbigående:
”Om pappa kommer hit ibland, så tar du väl hand om honom?”
”Ja, naturligtvis”, sade Lucy en aning förvånad.
”Det tråkiga med pappa är att han inte passar att bo i London”, upplyste Alexander henne. ”Han träffar inte den rätta sortens kvinnor där.” Han skakade bekymrat på huvudet.
”Jag tycker mycket bra om honom, men han behöver någon som håller efter honom”, tillade han. ”Det var väldigt synd att mamma dog så tidigt. Bryan skulle behöva ett riktigt hem.”
Han såg allvarligt på Lucy och sträckte ut handen efter ännu en chokladkaka.
”Du har redan ätit tre, Alexander”, sade Lucy vädjande. ”Du kommer att få ont i magen.”
”Det tror jag inte. En gång åt jag sex efter varann utan att bli sjuk. Jag har en riktig strutsmage.” Han satt tyst en stund och sedan sade han:
”Bryan gillar dig, förstår du.”
”Det var roligt att höra.”
”Han är lite lustig i vissa avseenden, men han var en väldigt bra stridsflygare”, sade Bryans son. ”Han är hemskt modig. Och så är han hemskt snäll.”
Han tystnade. Sedan tittade han upp i taket och sade lite besvärat:
”Jag tror det skulle vara bra för honom om han gifte om sig … Med någon hygglig människa … Jag skulle inte ha något emot att få en styvmor … inte om hon var hygglig, menar jag …”
Lucy kom till sin häpnad underfund med att det låg en bestämd avsikt bakom Alexanders prat.
”Allt det där larvet om styvmödrar är egentligen förlegat”, fortsatte Alexander, fortfarande vänd mot taket. ”Stodders och jag känner en massa grabbar som har styvmödrar — skilsmässa och sånt där — och dom trivs mycket bra ihop. Fast det beror förstås på hurudan styvmodern är. Och så är det förstås lite trassligt att ha två par föräldrar — när man har lov och sånt, menar jag. Fast man får ju mer fickpengar på det sättet.” Han tystnade och funderade över den moderna tillvarons problem. ”Det är naturligtvis bäst att ha ett eget hem och egna föräldrar — men om ens mamma är död — ja, du förstår vad jag menar? Om hon är hygglig, vill säga”, sade Alexander för tredje gången.
Lucy kände sig rörd.
”Jag tycker att du är mycket förnuftig, Alexander”, sade hon. ”Vi måste försöka få tag på en bra fru åt din far.”
”Ja”, sade Alexander diplomatiskt.
Han tillade liksom i förbigående:
”Jag tycker bara jag skulle tala om det. Bryan gillar dig väldigt mycket. Det har han själv sagt …”
Det börjar bli lite för många som vill gifta bort mig, tänkte Lucy. Först miss Marple och så nu Alexander.
Hon kom av någon anledning att tänka på svinstian.
Hon reste sig.
”God natt, Alexander. I morgon bitti behöver du bara lägga ner dina toalettgrejor och din pyjamas. God natt.”
”God natt”, sade Alexander. Han kröp ner mellan lakanen, lade huvudet mot kudden, slöt ögonen, utgjorde en bild av den sovande oskulden; och efter ett ögonblick sov han djupt.