Nittonde kapitlet
”Knappast vad man skulle kunna kalla för bindande”, sade överkonstapel Wetherall på sitt vanliga buttra sätt.
Craddock läste igenom rapporten om Harold Crackenthorpes alibi för den tjugonde december.
Han hade blivit sedd på bokauktionskammaren vid halvfyratiden men antogs ha gått därifrån strax efteråt. På Russells konditori hade man inte känt igen hans foto, men det var knappast förvånande eftersom det alltid var mycket folk där vid tedags och han inte var någon stamkund. Hans betjänt intygade att han hade kommit hem till Cardigan Gardens kvart i sju för att klä om sig till middagsbjudningen — vilket var ganska sent med tanke på att middagen började halv åtta, och mr Crackenthorpe hade av den anledningen varit en smula irriterad. Betjänten mindes inte att han hade hört honom komma hem på kvällen, men eftersom det var en tid sedan kunde han mycket väl ha glömt det och dessutom hände det ofta att han inte hörde när mr Crackenthorpe kom hem. Han och hans fru gick och lade sig tidigt om de hade tillfälle till det. Harold hade egen nyckel till det garage som han hyrde och det fanns ingen där som lade märke till vilka som kom och gick eller som hade anledning att minnas en speciell kväll.
”Det är negativt över hela linjen”, sade Craddock med en suck.
”Han deltog faktiskt i middan i Caterer’s Hall, men han gick därifrån tidigt.”
”Men järnvägsstationerna då?”
Inte heller där hade de fått något napp, varken i Brackhampton eller på Paddington. Det var nästan fyra veckor sedan, och det var inte att undra på att ingen kunde minnas det.
Craddock suckade och sträckte ut handen efter anteckningarna om Cedric. Dessa var negativa, även om en taxichaufför hade ett svagt minne av att han någon gång på eftermiddan den dagen hade kört en person till Paddington som ”såg ut ungefär som den där karlen. Smutsiga byxor och en massa hår. Svor och gormade lite över att taxan hade gått upp sedan han sist var hemma i England.” Han kom ihåg den dagen därför att en häst som hette Crawler hade vunnit 2.30-loppet och han hade satsat en hacka på den. Strax efter det han hade satt av sin passagerare hade han hört det i bilradion och genast åkt hem för att fira det.
”Tack och lov för att det finns kapplöpningar”, sade Craddock och lade ifrån sig rapporten.
”Och så har vi Alfred”, sade överkonstapel Wetherall.
Det var något i hans tonfall som fick Craddock att hastigt titta upp. Wetherall såg så belåten ut som man gör när man har trumf på hand.
Undersökningen var i stort sett otillfredsställande. Alfred bodde ensam i sin våning och kom och gick lite som det passade sig. Hans grannar var inte särskilt nyfikna av sig och dessutom arbetade de på kontor och var borta hela dagen. Men när Craddock kom till slutet av rapporten satte Wetherall pekfingret på sista stycket.
Överkonstapel Leakie, som höll på att utreda en del stölder från långtradare, hade varit på Kafé Rasten, ett långtradarkafé vid Waddington-Brackhamptonvägen, där han hade hållit uppsikt över en del chaufförer. Han hade sett att Chick Evans, som hörde till Dicky Rogers liga, hade suttit vid ett bord i närheten. Evans hade haft sällskap med Alfred Crackenthorpe, som Leakie kände till utseendet på efter att ha sett honom vittna i målet mot Dicky Rogers. Han hade undrat vad de nu höll på att koka ihop. Det var halv tio på kvällen fredagen den tjugonde december. Alfred Crackenthorpe hade en stund senare stigit på en buss i riktning mot Brackhampton. William Baker, spärrvakten på Brackhamptons station hade klippt en biljett åt en herre som han kände igen som en av miss Crackenthorpes bröder strax innan 11.55-tåget till Paddington skulle gå. Han mindes vilken dag det var därför att han hade hört berättas att en gammal vimsig tant hade påstått att hon sett någon bli mördad på ett tåg tidigare på dagen.
”Alfred?” sade Craddock när han lade ifrån sig rapporten. ”Alfred? Hm.”
”Det visar att han i alla fall var där”, påpekade Wetherall.
Craddock nickade. Jo, Alfred kunde ha rest ner med 4.33-tåget till Brackhampton och mördat kvinnan på vägen. Sedan kunde han ha åkt med bussen till Kafé Rasten. Han kunde ha gett sig i väg därifrån halv tio och haft gott om tid på sig att gå till Rutherford Hall, flytta liket från banvallen till sarkofagen och hinna in till Brackhampton lagom för 11.55-tåget till London. Någon i Dicky Rogers liga kunde till och med ha hjälpt honom att flytta liket, fast det tvivlade Craddock på. De var knappast Guds bästa barn, men inga mördare.
”Alfred?” upprepade han eftertänksamt.
Under tiden hade hela familjen Crackenthorpe samlats på Rutherford Hall. Harold och Alfred hade kommit från London, och det dröjde inte länge förrän rösterna blev högljudda och stämningen alltmer irriterad.
Lucy hade självmant blandat cocktails, som hon sedan bar till biblioteket. Hon hörde deras röster tydligt ut i hallen, och det verkade som om de vände sin irritation mot Emma.
”Det är helt och hållet ditt fel, Emma”, sade Harold förbittrat med sin djupa basröst. ”Jag fattar inte hur du kunde vara så tanklös och enfaldig. Om du inte hade visat Scotland Yard det där brevet skulle vi ha sluppit allt obehaget …”
”Du måste ha varit alldeles från vettet”, sade Alfred med sin gälla röst.
”Bråka inte nu”, sade Cedric. ”Gjort är gjort. Det hade verkat ännu mer skumt om de hade identifierat kvinnan som den saknade Martine och vi allesammans hade blånekat till att vi hade hört ifrån henne.”
”Det kan du säga, Cedric”, sade Harold ilsket. ”Du var ju inte här i landet den tjugonde, som tycks vara den kritiska dagen. Men för Alfred och mig är det mycket obehagligt. Jag minns lyckligtvis var jag befann mig den eftermiddan och vad jag hade för mig.”
”Det tvivlar jag inte alls på”, sade Alfred. ”Om du hade planerat ett mord skulle du säkert se till att du hade ett vattentätt alibi.”
”Du tycks däremot inte ha ordnat den detaljen”, sade Harold kyligt.
”Det beror på hur man ser det”, sade Alfred. ”Om man inte har ett verkligt hållbart alibi är det ingen idé att låtsas för polisen som om man har det.”
”Vill du insinuera att jag mördade henne …”
”Sluta nu, sluta nu!” utropade Emma. ”Det är självklart att ingen av er har gjort det.”
”Och dessutom kan jag upplysa er om att jag var i England den tjugonde”, sade Cedric. ”Och polisen vet om det. Så vi är allesammans misstänkta.”
”Om inte Emma hade …”
”Börja inte nu igen, Harold”, sade Emma.
Doktor Quimper kom ut i hallen från arbetsrummet, där han hade haft en överläggning med gamle mr Crackenthorpe. Han fick syn på cocktailshakern som Lucy höll i handen.
”Vadan detta? Är det något som skall firas?”
”Det är nog mer för att gjuta olja på vågorna. De har råkat i luven på varann där inne.”
”Skyller de på varann?”
”Mest på Emma.”
Doktor Quimper höjde på ögonbrynen.
”Verkligen?” Han tog cocktailshakern från Lucy, öppnade dörren till biblioteket och gick in.
”God afton.”
”Jo, doktor Quimper, jag skulle vilja tala ett par ord med er”, sade Harold i retlig ton. ”Jag skulle vilja veta vad ni menade med att lägga er i en familjeangelägenhet och uppmana min syster att vända sig till Scotland Yard?”
”Miss Crackenthorpe bad mig om ett råd”, sade doktor Quimper lugnt. ”Och det gav jag henne också. Enligt min åsikt gjorde hon alldeles rätt.”
”Understår ni er att …”
”Hör nu, hon där!”
Det var gamla mr Crackenthorpes vanliga tilltalsord. Han kikade ut genom dörren till arbetsrummet alldeles bakom Lucy.