”Jaa, mr Crackenthorpe?” sade Lucy och vände sig motvilligt om.
”Vad får vi till middag i dag? Jag vill ha curry. Du lagar god curry. Det var en evighet sen vi sist fick curry.”
”Pojkarna är inte särskilt förtjusta i curry.”
”Pojkarna, pojkarna. Vad bryr jag mig om pojkarna. Det är mig det är fråga om. Och dessutom har pojkarna rest — skönt att bli av med dem. Jag vill ha riktigt stark curry, och hör sen.”
”Då ska ni få det också, mr Crackenthorpe.”
”Så ska det låta. Du är en duktig flicka, Lucy. Om du tar väl hand om mig, så ska jag ta väl hand om dig.”
Lucy gick tillbaka till köket. Hon hade tänkt göra hönsfrikassé, men nu började hon i stället göra i ordning curry. Ytterdörren slog igen och genom fönstret såg hon doktor Quimper gå med långa energiska steg till sin bil och köra därifrån.
Lucy suckade. Hon saknade pojkarna. Och det var inte utan att hon saknade Bryan också.
Hon suckade igen. Hon satte sig och började rensa svamp.
Hon skulle åtminstone se till att familjen fick en verkligt läcker middag.
Pärlor för svin!
Klockan var tre på morgonen när doktor Quimper ställde in sin bil i garaget, låste dörrarna och med trötta steg gick in i sin villa. Tja, nu hade mrs Josh Simpkins utökat sin redan stora barnskara med ett par präktiga tvillingar. Mr Simpkins hade inte visat någon större glädje över tilldragelsen. ”Tvillingar”, hade han sagt i dyster ton. ”Vad ska de vara bra till? Fyrlingar har man åtminstone nytta av. Då skickar folk en massa presenter, och det kommer journalister och frågar ut en och man får sin bild i tidningen, och så lär visst drottningen skicka en ett telegram. Men tvillingar, det är bara två munnar till som ska mättas i stället för en. Vi har aldrig haft tvillingar i min släkt, inte i frugans heller. Det verkar så orättvist på något sätt.”
Doktor Quimper gick uppför trappan till sitt sovrum och började klä av sig. Han såg på sitt armbandsur. Fem minuter över tre. Det hade varit en mycket besvärlig förlossning, men allt hade gått bra. Han gäspade. Han var trött — mycket trött. Han såg längtansfullt på sin säng.
Då ringde det i telefon.
Doktor Quimper svor till när han tog luren.
”Doktor Quimper?”
”Ja, det är jag.”
”Det här är Lucy Eyelesbarrow på Rutherford Hall. Jag tror det är bäst att ni kommer hit. Alla här tycks ha blivit sjuka.”
”Sjuka? På vad sätt då? Vad är det för symtom?”
Lucy beskrev dem.
”Jag kommer med detsamma. Under tiden …” Han gav henne en del korta instruktioner.
Sedan klädde han sig hastigt, tog sin läkarväska och skyndade i väg ner till bilen.
Ungefär tre timmar senare slog sig läkaren och Lucy, som båda var ganska utpumpade, ner vid köksbordet för att dricka en stor kopp starkt kaffe.
”Ah!” Doktor Quimper drack ur sin kopp i ett enda drag och ställde ner den med en smäll på fatet. ”Det där gjorde gott. Och nu till saken, miss Eyelesbarrow.”
Lucy såg på honom. Trötthetsrynkorna i hans ansikte framträdde skarpare än vanligt och kom honom att se äldre ut än fyrtiofyra år, det mörka håret vid tinningarna var gråsprängt och han hade påsar under ögonen.
”Såvitt jag kan bedöma kommer de att klara sig allesammans”, sade han. ”Men hur gick det här till? Vem lagade middan?”
”Jag”, sade Lucy.
”Och vad bestod den av?”
”Svampsoppa. Höns med ris och curry. Brylépudding. Och så hönslever med bacon som avslutning.”
”Canapés Diane”, sade doktor Quimper oväntat.
Lucy smålog.
”Ja, Canapés Diane.”
”Ja, om vi skulle ta och gå igenom en rätt i taget. Svampsoppa — på burk förstås?”
”Nej, jag gjorde den själv.”
”Gjorde ni. På vad då?”
”En kvarts kilo svamp, hönsbuljong, mjölk, smör och mjöl och citronsaft.”
”Ah. Och alla väntar sig väl att man ska säga: ’Det måste ha varit svampen’.”
”Det var inte svampen. Jag åt själv av soppan och jag mår utmärkt.”
”Ja, ni ser ut att må bra. Jag hade inte glömt det.”
Lucy rodnade.
”Om ni menar …”
”Jag menar ingenting. Ni är en mycket intelligent kvinna. Ni skulle också ha legat där uppe och stönat om jag hade menat det ni trodde att jag menade. Dessutom känner jag till allt om er. Jag har skaffat upplysningar om er.”
”Men varför har ni gjort det?”
”Därför att jag anser att jag bör känna till allt om de personer som kommer och slår sig ner här. Ni är en rättskaffens ung kvinna som försörjer sig som hembiträde, och ni tycks aldrig ha haft någon förbindelse med familjen Crackenthorpe innan ni kom hit. Ni är alltså inte väninna till vare sig Cedric, Harold eller Alfred — hjälper dem inte i några skumma förehavanden.”
”Tror ni verkligen …”
”Jag tror både det ena och det andra”, sade Quimper. ”Men jag måste vara försiktig. Det är det värsta när man är läkare. Men det var inte det vi skulle tala om. Höns med curry. Åt ni av det?”
”Nej. När man lagar curry blir man mätt av bara lukten. Jag smakade förstås på den. Jag åt soppa och lite brylépudding.”
”Hur serverade ni brylépuddingen?”
”I portionsformar.”
”Finns det något kvar av den?”
”Nej, jag diskade alltsammans efter middan.”
Doktor Quimper stönade.
”Man kan vara för nitisk också”, sade han.
”Ja, jag förstår att ni tycker det, men så är det i alla fall.”
”Han ni nånting kvar?”
”Det finns lite curry kvar — i en skål i skafferiet. Jag hade tänkt ha det som stomme till en hönssoppa i kväll. Och så finns det lite svampsoppa kvar. Men ingen brylépudding och ingen hönslever.”
”Jag tar med mig curryn och soppan. Men pickles då? Fick de ingen pickles till det?”
”Jo. I en sådan där stenkruka.”
”Då tar jag med mig lite av den också.”
Han reste sig. ”Jag ska gå upp och titta till dem igen. Klarar ni dem sedan tills i morgon bitti? Håller ett öga på dem? Jag ska se till att det kommer en sjuksköterska klockan åtta i morgon bitti.”
”Ni skulle inte vilja säga rent ut vad ni tror. Tror ni att det är matförgiftning eller … eller … ja, förgiftning?”
”Som jag redan har sagt kan en läkare inte nöja sig med det han tror — han måste vara säker på sin sak. Om analysen av matresterna ger ett positivt resultat så är ju saken klar. I annat fall …”
”I annat fall?” upprepade Lucy.
”Det är två av dem som jag särskilt vill att ni ska hålla ett öga på”, sade han. ”Först och främst Emma. Jag vill inte att något ska hända Emma …”
Det fanns märkbar rörelse i hans röst. ”Hon har ännu inte ens börjat leva”, sade han. ”Och människor som Emma Crackenthorpe är oersättliga … Emma — ja, Emma betyder mycket för mig. Jag har inte sagt det till henne, men jag ska göra det. Se efter Emma.”
”Det kan ni lita på”, sade Lucy.
”Och se efter den gamle. Jag kan knappast påstå att han hör till mina älsklingspatienter, men han är trots allt min patient, och jag tänker förbaske mig inte låta honom stryka med bara för att någon av hans otrevliga söner — eller kanske alla tre — vill få honom ur vägen för att komma över hans pengar.”
Han gav henne en humoristisk blick.
”Så där ja, nu har jag pratat bredvid mun”, sade han. ”Men håll ögonen öppna, så är ni bussig, och tala inte om det här för någon.”
Kommissarie Bacon såg upprörd ut.
”Arsenik?” sade han. ”Arsenik?”
”Ja. Det fanns i curryn. Här är det som är kvar av curryn — så att ni också kan undersöka den. Jag har bara gjort en snabbanalys av en liten gnutta av den, men det var inte att ta miste på att det var arsenik.”