”Jaså, det är en giftmördare i farten.”
”Det förefaller så”, sade doktor Quimper torrt.
”Och de har allesammans blivit sjuka — utom miss Eyelesbarrow?”
”Utom miss Eyelesbarrow.”
”Det ser illa ut för henne …”
”Vad skulle hon ha för anledning att göra det?”
”Hon kanske är tokig”, föreslog Bacon. ”Rubbade människor kan verka vara alldeles friska, och ändå så är de hela tiden skvatt galna, så att säga.”
”Miss Eyelesbarrow är inte galen. Som läkare kan jag intyga att miss Eyelesbarrow är lika klok som ni och jag. Om miss Eyelesbarrow lade arsenik i curryn så gjorde hon det av en bestämd orsak. Eftersom hon är en mycket intelligent ung kvinna skulle hon noga akta sig för att vara den enda som inte blev sjuk. Hon skulle, som alla intelligenta giftblandare, äta mycket litet av den förgiftade curryn, och sedan överdriva symtomen.”
”Och då skulle man inte kunna bevisa det?”
”Att hon hade ätit mindre än de andra? Nej, antagligen inte. Alla människor reagerar inte på samma sätt för gift — samma dos har olika verkan på olika människor. Fast om patienten dör kan man naturligtvis ganska exakt fastställa hur stor dos det var”, tillade doktor Quimper glatt.
”I så fall kan det …” Kommissarie Bacon tystnade och tänkte efter ett ögonblick. ”Då är det kanske någon i familjen som nu låtsas vara sjukare än han är — någon som så att säga låtsas solidarisk med de andra för att inte väcka misstankar. Vad säger ni om det?”
”Jag har redan tänkt på den saken. Det var därför jag kom hit. Nu får ni ta hand om det. Jag har skaffat en pålitlig sköterska, men hon kan inte vara överallt på en gång. Såvitt jag förstår har ingen av dem fått i sig en dödlig dos.”
”Menar ni att giftblandaren gjorde ett misstag?”
”Nej. Jag tycker det verkar mer sannolikt att avsikten var att lägga tillräckligt med arsenik i curryn för att det skulle framkalla symtom på matförgiftning — som man sedan skulle skylla på svampen. Sedan skulle någon av dem antagligen bli sämre och dö.”
”Efter att ha fått i sig en ny dos?”
Läkaren nickade.
”Det var därför jag genast sökte upp er och skaffade en sjuksköterska åt dem.”
”Vet hon om att de blivit arsenikförgiftade?”
”Ja visst. Och det gör miss Eyelesbarrow också. Ni vet naturligtvis bäst hur det här ska skötas, men om jag var ni skulle jag åka ut dit och göra klart för dem allesammans att de har blivit arsenikförgiftade, inte matförgiftade. Det kommer att sätta skräck i mördaren så att han inte vågar genomföra sin plan. Han har nog litat helt på matförgiftningsteorin.”
Det ringde i telefonen på kommissariens skrivbord. Han lyfte på luren och sade:
”Ja, koppla det till mig.” Han sade till Quimper: ”Det är er sköterska som ringer. Ja, hallå — ja, det är jag … Vad sa ni? Allvarligt recidiv … Ja … Doktor Quimper är här nu … Om ni vill tala med honom …”
Han gav läkaren luren.
”Det är Quimper … Jag förstår … Ja … Alldeles riktigt … Ja, fortsätt med det. Vi kommer genast.”
Han lade på luren och vände sig till Bacon.
”Vem är det?”
”Alfred”, sade doktor Quimper. ”Och han är död.”
Tjugonde kapitlet
”Alfred”, sade Craddock misstroget i andra änden av tråden.
”Alfred?” nästan skrek han.
Kommissarie Bacon höll luren en bit från örat och sade: ”Det hade ni väl inte väntat er?”
”Nej, absolut inte. Jag hade just kommit fram till att han måste vara mördaren.”
”Jag hörde att spärrvakten hade känt igen honom. Det såg verkligen illa ut för honom. Ja, det verkade som om vi hade fått tag på rätt person.”
”Men där högg vi i sten”, sade Craddock tonlöst.
Ingen av dem sade något på en stund. Sedan frågade Craddock: ”Det var ju en sköterska som skulle se efter dem. Hur kunde hon undgå att märka det?”
”Det var knappast hennes fel. Miss Eyelesbarrow var alldeles utpumpad och måste gå och lägga sig. Sköterskan hade fem patienter att se efter, gubben, Emma, Cedric, Harold och Alfred. Hon kunde inte vara överallt på en gång. Gamle mr Crackenthorpe började visst spela teater i stor stil. Påstod att han höll på att dö. Hon gick in till honom och lyckades lugna honom, sedan kom hon tillbaka och gav Alfred lite te med druvsocker. Han drack det och sedan var det hänt.”
”Och arsenik igen?”
”Det verkar så. Det kan naturligtvis ha varit ett recidiv, men Quimper tror inte det, och inte Johnson heller.”
”Det var väl meningen att det var Alfred som skulle stryka med?” sade Craddock lite trevande.
Bacon var genast med på noterna. ”Ni menar att ingen skulle tjäna något på att Alfred dog, medan de däremot allesammans skulle vinna en hel del på att gubben dog? Det kan naturligtvis ha varit ett misstag — någon kan ha trott att teet var avsett för gubben.”
”Är de säkra på att han fick i sig giftet på det sättet?”
”Nej, det är de naturligtvis inte. Sköterskan diskade genast alltsammans. Koppar, skedar, tekanna — alltihop. Men det tycks vara den enda tänkbara möjligheten.”
”Det skulle innebära att någon av patienterna inte var lika sjuk som de andra”, sade Craddock fundersamt. ”Och när han såg sin chans så lade han gift i koppen.”
”Det kommer i alla fall inte att kunna upprepas”, sade kommissarie Bacon bistert. ”Vi har två sköterskor där nu, för att inte tala om miss Eyelesbarrow, och jag har skickat dit ett par konstaplar också. Kommer ni ner?”
”Ja, så fort jag bara kan.”
Lucy Eyelesbarrow kom emot kommissarie Craddock i hallen. Hon såg blek och trött ut.
”Det här måste ha varit mycket påfrestande för er”, sade Craddock.
”Det har varit som en enda lång hemsk mardröm”, sade Lucy. ”I natt trodde jag faktiskt att de skulle dö allesammans.”
”Den där curryn …”
”Var det curryn?”
”Ja, den var mycket riktigt spetsad med arsenik — Lucrezia Borgia kunde inte ha gjort det bättre.”
”Om det är sant så kan det — så måste det vara någon i familjen”, sade Lucy.
”Finns det ingen annan möjlighet?”
”Nej. Jag började göra i ordning den där fördömda curryn ganska sent — klockan var över sex — för mr Crackenthorpe hade särskilt sagt till om att han ville ha curry. Och jag måste ta upp en burk med curry — så den kan ingen ha mixtrat med. Curryn skulle väl ta bort smaken av det?”
”Arsenik är smaklöst”, sade Craddock frånvarande. ”Och så har vi tillfället. Vilka av dem hade möjlighet att lägga giftet i curryn medan den kokade?”
Lucy tänkte efter.
”Vem som helst kan faktiskt ha smugit sig ut i köket medan jag dukade i matsalen.”
”Och vilka var det som fanns i huset? Gamle mr Crackenthorpe, Emma, Cedric …”
”Harold och Alfred. De hade kommit från London på eftermiddan. Och så Bryan — Bryan Eastley. Men han gav sig i väg strax före middan. Han skulle träffa någon inne i Brackhampton.”
”Det stämmer in på gubbens sjukdom i julas”, sade Craddock tankfullt. ”Quimper misstänkte att det rörde sig om arsenik den gången. Verkade allesammans vara lika sjuka i natt?”
Lucy tänkte efter. ”Gamle mr Crackenthorpe verkade vara mest illa däran. Doktor Quimper fick arbeta som en besatt med honom. Han är för resten en mycket duktig läkare. Cedric var nog den som ojade sig mest. Men det brukar ju stora starka karlar alltid göra.”