”Men Emma då?”
”Hon var ganska medtagen.”
”Varför just Alfred?” sade Craddock.
”Det undrar jag också”, sade Lucy. ”Det var väl meningen att det skulle vara Alfred?”
”Lustigt — men det frågade jag också.”
”Det verkar så meningslöst på något sätt.”
”Om jag bara kunde få fram ett motiv till allt det här”, sade Craddock. ”Det går inte att få det att klaffa. Den strypta kvinnan i sarkofagen var Edmund Crackenthorpes änka, Martine. Vi kan ju utgå från det. Vi har i stort sett bevis på det nu. Det måste finnas ett samband mellan det och att Alfred blev avsiktligt förgiftad. Och lösningen måste finnas här i huset. Det hjälper inte ens att säga att någon av dem är galen.”
”Nej, knappast”, instämde Lucy.
”Glöm inte att vara försiktig”, sade Craddock varnande. ”Det finns en giftmördare i huset, och en av era patienter där uppe är nog inte så sjuk som han låtsas.”
När Craddock hade gått gick Lucy långsamt upp.
”Hon där — kom hit!” ropade mr Crackenthorpe med befallande, fast något mattare röst än vanligt, när hon gick förbi hans rum.
Lucy gick in till honom. Mr Crackenthorpe låg i sin säng stödd mot en massa kuddar. För att vara sjuk, såg han förvånansvärt kry ut, tänkte Lucy.
”Det vimlar av såna där förbannade sjuksköterskor i hela huset”, beklagade sig mr Crackenthorpe. ”Frasar omkring och ser viktiga ut och tar temperaturen på mig och nekar att ge mig det jag vill äta — de kostar nog en vacker slant. Säg åt Emma att skicka i väg dem. Du kan sköta om mig lika bra.”
”Allesammans ligger sjuka, mr Crackenthorpe”, sade Lucy. ”Jag hinner inte sköta er allesammans.”
”Svamp”, sade mr Crackenthorpe. ”Svamp är förbannat farliga saker. Det var förstås svampsoppan som vi fick i går kväll. Och det var du som lagade den”, tillade han anklagande.
”Det var inget fel på svampen, mr Crackenthorpe.”
”Jag vill inte alls säga att det var ditt fel, flicka lilla. Sånt har hänt förut. Det behöver bara slinka med en enda giftsvamp så är det gjort. Jag vet att du är en snäll flicka. Du skulle aldrig göra det med avsikt. Hur mår Emma?”
”Hon mår bättre nu på eftermiddan.”
”Och Harold?”
”Han är också bättre.”
”Vad är det för prat om att Alfred har vänt näsan i vädret?”
”Det var inte meningen att ni skulle få veta det, mr Crackenthorpe.”
Mr Crackenthorpe gav till ett gällt gnäggande och såg omåttligt förtjust ut. ”Jag har väl öron att höra med”, sade han. ”Det går inte att undanhålla gubben nånting. De försöker med det. Jaså, Alfred är död? Då kommer han inte att snylta på mig mer, och han kommer inte heller att få något av pengarna. De har allesammans väntat på att jag ska dö — i synnerhet Alfred. Och nu är han död. Det tycker jag var bra komiskt.”
”Det var inte snällt sagt av er, mr Crackenthorpe.”
Mr Crackenthorpe skrattade igen. ”Jag kommer att överleva dem allesammans”, kraxade han. ”Få se om jag inte gör det, flicka lilla. Få se om jag inte gör det.”
Lucy gick till sitt rum, tog fram sin ordbok och slog upp ordet ”tontin”. Hon slog tankfullt igen boken och såg frånvarande framför sig.
”Jag förstår inte varför ni vänder er till mig”, sade doktor Morris irriterat.
”Ni har ju känt familjen Crackenthorpe sedan många år tillbaka”, sade kommissarie Craddock.
”Ja ja, jag har känt dem allesammans. Jag minns gamle Josiah Crackenthorpe. Han var inte lätt att ha att göra med — fast han var mycket klipsk. Tjänade massor med pengar.” Han flyttade lite på sig i stolen och plirade på kommissarie Craddock under sina buskiga ögonbryn. ”Jaså, ni har pratat med den där valpen Quimper”, sade han. ”De unga läkarna skall alltid göra sig så märkvärdiga! Inbillar sig alltid allt möjligt. Och han har fått för sig att någon har försökt förgifta Luther Crackenthorpe. Nonsens! Sensationsmakeri! Visst har han haft anfall av gastrit. Jag behandlade honom för det. Men han hade det inte ofta och det var ingenting märkvärdigt med dem.”
”Doktor Quimper tyckte visst att det var det”, sade Craddock.
”En läkare ska inte tycka så mycket. Dessutom tror jag nog att jag hade känt igen arsenikförgiftning, om det hade varit det.”
”Det är många mycket kända läkare som har tagit fel ifråga om det”, påpekade Craddock. ”Till exempel i fallet Greenbarrow”, sade han eftertänksamt. ”Mrs Reney, Charles Leeds, tre medlemmar av familjen Westbury, som alla blev snyggt och prydligt begravda utan att de läkare som skötte dem misstänkte det minsta. Och det var skickliga och välkända läkare.”
”Ja ja, ni menar med andra ord att jag kan ha misstagit mig”, sade doktor Morris. ”Men det tror inte jag.” Han satt tyst ett ögonblick och sedan sade han: ”Vem tror Quimper har gjort det — om någon har gjort det?”
”Han vet det inte”, sade Craddock. ”Men han blev orolig. Det är ju trots allt en hel del pengar som står på spel.”
”Ja ja, jag vet att de kommer att få ärva åtskilligt när Luther Crackenthorpe dör. Och de är i stort behov av det. Det är alldeles riktigt, men för den skull behöver man inte förutsätta att de skulle försöka ta livet av den gamle för att komma över pengarna.
”Naturligtvis inte”, instämde Craddock.
”Hur som helst har jag som princip att inte gå omkring och misstänka folk utan att ha en giltig orsak till det. En giltig orsak”, upprepade han. ”Jag måste erkänna att det ni har berättat oroar mig. Det måste ha varit en stor dos arsenik — men jag förstår fortfarande inte varför ni vänder er till mig. Det enda jag kan säga är att jag inte misstänkte det. Jag borde kanske ha gjort det. Jag borde kanske ha tagit mer allvarligt på Luther Crackenthorpes gastritanfall. Men det var ju inte precis i går det hände.”
Det höll Craddock med om. ”Jag skulle behöva få veta lite mer om familjen Crackenthorpe”, sade han. ”Finns det någon sinnessjukdom i släkten?”
Läkaren såg forskande på honom under sina buskiga ögonbryn. ”Jag förstår mycket väl att ni frågar om det. Tja, gamle Josiahs förstånd var det inget fel på. Hård som flinta, visste mycket väl vad han gjorde. Hans hustru var nevrotisk, hade anlag för melankoli. Kom från en degenererad familj. Hon dog inte långt efter det den andre sonen föddes. Jag skulle tro att Luther ärvde en viss — tja, labilitet efter henne. Som ung var han som folk är mest, men han kunde aldrig dra jämnt med fadern. Fadern var besviken på honom, och jag tror att han tog mycket illa vid sig av det och grubblade mycket över det, och till slut blev det ett slags fix idé hos honom. Han lyckades inte göra sig fri från det när han gifte sig. Om ni talar med honom kommer ni nog att märka att han tycker hjärtligt illa om alla sina söner. Döttrarna har han alltid tyckt bra om. Både Emma och Edie — hon som dog.”
”Varför tycker han så illa om sina söner?” frågade Craddock.
”Det är bäst ni frågar någon av de där nymodiga psykiaterna om det. Jag vill bara säga att Luther alltid har haft mindervärdeskomplex, och att han känner sig bitter över sin ekonomiska ställning. Han lever gott på avkastningen av kapitalet men han kan inte förfoga över kapitalet. Om han hade möjlighet att göra sönerna arvlösa skulle han nog inte tycka så illa om dem. Eftersom han är maktlös i det avseendet känner han sig förödmjukad.”