”Är det därför han så gärna vill överleva dem allesammans?” sade kommissarie Craddock.
”Antagligen. Det är nog också förklaringen till hans snålhet. Han har säkert lyckats lägga undan åtskilligt av sin stora inkomst — fast naturligtvis mest innan skatterna åkte i höjden som de har gjort.”
Kommissarie Craddock kom att tänka på något. ”Han har väl testamenterat sina besparingar till någon? Det kan han i varje fall göra.”
”Javisst, fast gud vet vem han har testamenterat dem till. Kanske till Emma, men det tvivlar jag på. Hon får ju sin andel av farfaderns pengar. Kanske till Alexander, hans dotterson.”
”Han tycker bestämt bra om honom?” sade Craddock.
”Åtminstone förr. Och så är han ju hans dotterson, inte sonson. Det förklarar kanske saken. Och han var påtagligt förtjust i Bryan Eastley, Edies man. Jag känner ju inte Bryan närmare, det är en del år sedan jag sist träffade någon i familjen. Men jag tyckte mig märka att han hade svårt att anpassa sig när kriget var slut. Han har egenskaper som man behöver i krig — mod, djärvhet och en tendens att ta dagen som den kommer. Men jag tror inte att han har någon stadga i sig. Han verkar vara alldeles för labil.”
”Ni känner inte till om det finns något patologiskt drag inom den yngre generationen?”
”Cedric är mycket exentrisk, en sådan som alltid ska göra uppror mot allt. Jag skulle inte vilja påstå att han är fullt normal, men vem är egentligen det? Harold är ganska konventionell, men man kan knappast säga att han är särskilt sympatisk, ganska kylig och beräknande. Alfred har en dragning åt det kriminella. Han har alltid haft svårt att hålla sig på den rätta vägen. Jag såg honom en gång stjäla pengar ur en insamlingsbössa för missionen som de brukade ha stående i hallen. Och annat i den stilen. Men nu är den stackars pojken död, och då borde man kanske inte tala illa om honom.”
”Men …” Craddock tvekade. ”Emma Crackenthorpe då?”
”Rar flicka, stillsam, svårt att veta vad hon egentligen tänker. Hon har sina egna funderingar och åsikter. Hon är en större personlighet än hennes sätt och uppträdande ger en anledning att tro.”
”Ni kände väl Edmund, den av sönerna som stupade i Frankrike?”
”Ja. Jag skulle vilja säga att han var den bästa av dem allesammans. Godhjärtad, glad och trevlig.”
”Hörde ni nånsin talas om att han skulle gifta sig, eller hade gift sig med en fransyska strax innan han stupade?”
Doktor Morris tänkte efter. ”Jag tycker mig minnas något sådant, men det är så längesen nu”, sade han.
”Var det inte i början av kriget?”
”Jo. Men om han hade levat tror jag han skulle ha ångrat att han gifte sig med en utländska.”
”Det finns vissa skäl som talar för att han verkligen gjorde det”, sade Craddock.
Han redogjorde i korthet för den senaste tidens händelser.
”Jag minns att det stod någonting i tidningen om att man hade hittat en kvinna i en sarkofag. Jaså, var det på Rutherford Hall.”
”Och det finns anledning tro att kvinnan var Edmund Crackenthorpes änka.”
”Det var verkligen egendomligt. Det låter mer som hämtat ur en roman än ur verkligheten. Men vem skulle väl vilja ta livet av den stackarn — vad har det för samband med arsenikförgiftningen hos Crackenthorpes, menar jag?”
”Det finns två möjligheter, men ingen av dem verkar särskilt trolig”, sade Craddock. ”Det finns kanske någon som är så sniken att han vill ha hela Josiah Crackenthorpes förmögenhet för sig själv.”
”I så fall är han förbannat dum”, sade doktor Morris. ”Han kommer bara att få betala en väldig massa i skatt.”
Tjugoförsta kapitlet
”Man ska akta sig för svamp”, sade mrs Kidder.
Mrs Kidder hade sagt det minst tio gånger under de senaste dagarna. Lucy svarade inte.
”Själv äter jag aldrig svamp”, sade mrs Kidder. ”Det är alldeles för farligt. Det är en Guds försyn att det bara är en som har dött. Allesammans kunde ha strukit med, ni också. Ni hade allt en sagolik tur.”
”Det var inte svampen”, sade Lucy. ”Den var det inget fel på.
”Det tror jag vad jag vill om”, sade mrs Kidder. ”Svamp är inte att leka med. Det behöver bara komma med en enda giftsvamp så ligger man där.
Det är bra konstigt ändå hur vissa saker tycks komma på en gång”, fortsatte mrs Kidder medan hon slamrade med porslinet i diskbaljan. ”Min systers äldsta barn fick mässlingen och vår Ernie ramlade och bröt armen och gubben min fick en massa spikbölder. Alltsammans inom samma vecka! Är det inte så man knappt kan tro det? Och det har varit likadant här”, fortsatte mrs Kidder. ”Först det där otäcka mordet och nu så har mr Alfred dött i svampförgiftning. Jag skulle bra gärna vilja veta vem det blir härnäst.”
Lucy tänkte med en känsla av obehag att det skulle hon också vilja veta.
”Gubben min tycker inte om att jag går hit”, sade mrs Kidder. ”Han säger att det för med sig otur, men jag sa till honom att jag har känt miss Crackenthorpe sedan länge och hon är alltid så snäll och kan inte vara utan mig. Och jag kunde ju inte låta miss Eyelesbarrow göra allting ensam, sa jag. Det blir arbetsamt för er att bära upp alla brickorna.”
Lucy måste medge att livet för ögonblicket tycktes bestå till största delen av brickor. Hon höll just på att göra i ordning brickor till sjuklingarna.
”Och dom där sjuksköterskorna gör inte ett skapande grand”, sade mrs Kidder. ”Men starkt te ska de ha hela tiden. Och laga mat åt dom, ska man. Jag är alldeles utsliten.” Hon sade det med djup övertygelse, trots att hon inte hade gjort mycket mer än hon brukade göra på förmiddagarna.
”Ni drar er aldrig för något besvär, mrs Kidder”, sade Lucy allvarligt.
Mrs Kidder såg belåten ut. Lucy tog den första av brickorna och gick uppför trappan.
”Vad ska det här föreställa?” sade mr Crackenthorpe missbelåtet.
”Buljong och äggstanning”, sade Lucy.
”Ta bort det”, sade mr Crackenthorpe. ”Jag vill inte ha det. Jag sa åt sköterskan att jag ville ha biffstek.”
”Doktor Quimper tror inte det är så lämpligt för er att äta biffstek än på ett tag”, sade Lucy.
Mr Crackenthorpe fnös till. ”Jag är så gott som frisk igen. Jag ska stiga upp i morgon. Hur är det med de andra?”
”Mr Harold är betydligt bättre”, sade Lucy. ”Han åker hem till London i morgon.”
”Ajöss med den”, sade mr Crackenthorpe. ”Cedric då — finns det något hopp om att han åker tillbaka till sin ö i morgon?”
”Han stannar nog några dar till.”
”Det var som tusan. Vad gör Emma? Varför kommer hon inte och hälsar på mig?”
”Hon ligger fortfarande till sängs.”
”Kvinnor ska alltid pjoska med sig”, sade mr Crackenthorpe. ”Men du är en duktig och stark flicka”, tillade han gillande. ”Du är visst i farten hela dan, du?”
”Jag behöver inte sakna motion”, sade Lucy.
Gamle mr Crackenthorpe nickade belåtet. ”Du är en duktig, stark flicka”, sade han. ”Du ska inte tro att jag har glömt det jag talade med dig om för en tid sedan. Snart ska det bli en annan ordning här i huset. Emma ska inte alltid få det som hon vill. Och bry dig inte om vad de andra säger om att jag är en snål gammal gubbe. Jag är rädd om mina pengar. Jag har lagt undan en liten nätt summa, och jag vet vem jag ska spendera den på när den dagen kommer.” Han sneglade uppskattande på henne.
Han sträckte ut handen efter henne, men hon gick hastigt därifrån.
Därefter gick hon in med en bricka till Emma.
”Tack, Lucy. Jag börjar känna mig riktigt pigg igen. Jag är hungrig, och det är ju alltid ett gott tecken”, sade Emma när Lucy ställde brickan på hennes knän. ”Jag tycker det är så tråkigt med er faster. Ni har väl inte hunnit hälsa på henne något?”