”Nej, det har jag faktiskt inte.”
”Hon saknar er nog mycket.”
”Oroa er inte för det, miss Crackenthorpe. Hon förstår mycket väl att det har varit en svår tid för oss.”
”Har ni ringt till henne?”
”Nej, inte på sista tiden.”
”Gör det då. Ring till henne varje dag. Det betyder så mycket för gamla människor att få veta hur man har det.”
”Det var mycket snällt av er”, sade Lucy. Hon hade lite dåligt samvete när hon gick ner i köket för att hämta nästa bricka. Hon hade varit så upptagen av att sköta om alla sina sjuklingar att hon inte hade haft tid att tänka på något annat. Hon tänkte att hon skulle ringa till miss Marple sedan hon hade burit upp brickan till Cedric.
Nu fanns det bara en sjuksköterska i huset, och när Lucy mötte henne på trappavsatsen nickade de åt varandra.
Cedric såg förbluffande ren och prydlig ut, där han satt i sängen och skrev ivrigt på några lösa pappersark.
”Hej, Lucy”, sade han. ”Vad har ni hittat på för fanstyg åt mig i dag? Kan ni inte skicka i väg den där odrägliga sköterskan. Hon kallar mig för ’vi’ av någon orsak. ’Och hur mår vi i dag? Har vi sovit gott? Usch, så stygg vi är som kastar av oss sängkläderna så där’.” Han härmade med gäll falsettröst sköterskans tillgjort förfinade ton.
”Ni tycks vara på gott humör”, sade Lucy. ”Vad är det ni håller på med?”
”Jag håller på och gör upp planer”, sade Cedric. ”Planer för vad jag ska göra med det här stället när gubben dör. Det hör ganska stora ägor till det. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska behålla en del av det eller om jag ska sälja hela rasket på en gång. Det är mycket värdefulla industritomter. Huset skulle passa bra till vårdhem eller skola. Vad tycker ni?”
”Ni har inte fått det än”, sade Lucy torrt.
”Jag kommer att få det”, sade Cedric. ”Egendomen ska inte delas upp på oss allesammans, som allt det andra. Den tillfaller mig ensam. Och om jag säljer den för ett saftigt pris räknas det som kapitalvinst, inte inkomst, så jag behöver inte betala skatt för det. Mycket pengar att sätta sprätt på. Tänk er bara.”
”Jag hade för mig att ni tyckte illa om pengar”, sade Lucy.
”Visst tycker jag illa om pengar när jag inte har några”, sade Cedric. ”Det är det enda anständiga man kan göra. Så söt ni är, Lucy, eller tycker jag det bara för att jag inte har sett någon vacker kvinna på länge?”
”Det är nog därför”, sade Lucy.
”Har ni fortfarande fullt sjå att hålla ordning på allt och alla?”
”Någon tycks i varje fall ha hållit ordning på er”, sade Lucy och såg på honom.
”Det är den där förbaskade sköterskan”, sade Cedric med eftertryck. ”Har den rättsliga undersökningen om Alfreds död varit än? Hur gick det?”
”Den blev uppskjuten.”
”Polisen börjar bli försiktig. Den här massförgiftningen gav den något av en chock. Psykiskt, menar jag. Jag tänker inte på de mer påtagliga verkningarna.” Han tillade: ”Det är bäst ni är försiktig, Lucy.”
”Det är jag också”, sade Lucy.
”Har Alexander åkt tillbaka till skolan?”
”Han är nog fortfarande kvar hos Stoddart-West. Skolan börjar visst inte förrän i övermorgon.”
Innan Lucy själv åt lunch ringde hon miss Marple.
”Jag är så ledsen för att jag inte har haft tillfälle att komma och hälsa på, men jag har haft så hemskt mycket att göra.”
”Javisst, lilla vän, javisst. Dessutom finns det ingenting vi kan göra nu. Vi kan bara vänta.”
”Ja, men vad är det vi väntar på?”
”Elspeth McGillicuddy borde vara hemma när som helst”, sade miss Marple. ”Jag skrev till henne att hon genast skulle flyga hem. Jag sa att det var hennes skyldighet att göra det. Så du ska inte alls vara orolig, kära du.”
”Tant tror väl inte …” började Lucy, men tystnade tvärt.
”Att någon mer kommer att dö? Det hoppas jag inte. Men man kan ju aldrig veta, eller hur? När någon är verkligt ondskefull menar jag. Och jag tror att det ligger mycket ondska bakom det här.”
”Eller vansinne”, sade Lucy.
”Jag vet att det är det moderna sättet att betrakta det på. Men själv har jag en annan åsikt.”
Lucy lade på luren, gick ut i köket och hämtade sin egen lunchbricka. Mrs Kidder hade tagit av sig förklädet och skulle just ge sig i väg.
”Är ni säker på att ni klarar er ensam nu?” frågade hon bekymrat.
”Visst gör jag det”, sade Lucy i kort ton.
Hon tog sin bricka men gick inte in i den stora, dystra matsalen utan i det lilla arbetsrummet. Hon hade just ätit färdigt när dörren öppnades och Bryan Eastley kom in.
”Men det var väl en överraskning”, sade Lucy.
”Jag förstår det”, sade Bryan. ”Hur mår de?”
”Mycket bättre. Harold åker tillbaka till London i morgon.”
”Vad tror ni om det? Var det verkligen arsenik?”
”Ja, det var arsenik”, sade Lucy.
”Det har ännu inte stått något om det i tidningarna.”
”Nej, polisen håller tyst med det.”
”Någon måste ha ett gott öga till familjen”, sade Bryan. ”Vem kan ha smugit sig in och lagt arsenik i maten?”
”Det troligaste är väl att det var jag”, sade Lucy.
Bryan såg ängsligt på henne. ”Men det var väl inte ni som gjorde det?” frågade han. Han lät en smula chockerad.
”Nej, det gjorde jag inte”, sade Lucy.
Ingen kunde ha smusslat arsenik i curryn. Hon hade varit ensam i köket när hon lagat den och sedan burit in den i matsalen, och det var bara en av de fem som hade suttit till bords som kunde ha lagt i arseniken.
”Och vad skulle ni har för anledning till det?” sade Bryan. ”Ni har väl ingenting särskilt emot dem? Jag hoppas ni inte tar illa upp att jag kommer tillbaka på det här sättet?” tillade han.
”Nej, naturligtvis inte. Tänker ni stanna här?”
”Jag skulle gärna vilja göra det om det inte blir för mycket besvär för er.”
”Det ordnar sig nog.”
”Jag är nämligen utan arbete för tillfället och jag — ja, jag känner mig så utled på allting. Är det säkert att ni inte har något emot det?”
”Det är i alla fall inte jag som avgör det utan Emma.”
”Ja, med Emma går det säkert bra”, sade Bryan. ”Emma har alltid varit mycket bussig mot mig. På sitt eget lilla sätt. Hon behåller det mesta för sig själv, det är egentligen ingen som vet så mycket om henne. De flesta människor skulle bli tokiga av att bo här och se efter gubben. Synd att hon inte är gift. Nu är det väl för sent.”
”Jag tror inte alls att det är för sent”, sade Lucy.
”Nja …” sade Bryan tveksamt. ”En präst kanske”, tillade han förhoppningsfullt. ”Hon skulle vara till stor hjälp i församlingsarbetet och i husmodersföreningen. Det är väl husmodersföreningen jag menar? Inte för att jag vet vad det är, men man brukar träffa på det i böcker. Och så skulle hon ha hatt när hon gick i kyrkan om söndagarna.”
”Det låter inte vidare lockande”, sade Lucy och reste sig och tog sin bricka.
”Jag tar den åt er”, sade Bryan och tog brickan från henne. De gick ut i köket. ”Ska jag hjälpa er att diska? Jag tycker om det här köket”, tillade han. ”Jag vet visserligen att folk inte tycker om sådana saker nu för tiden, men jag tycker faktiskt om hela det här huset. Det låter kanske lustigt, men det är i alla fall så. Man skulle ledigt kunna landa med ett flygplan ute på gräsmattan”, tillade han entusiastiskt.