Han tog en glashandduk och började torka skedarna och gafflarna.
”Det verkar vara bortkastat på Cedric”, sade han. ”Han kommer att sälja alltsammans och sedan sticka i väg utomlands igen. Jag begriper för min del inte varför England inte duger åt vissa personer. Harold skulle inte vilja behålla huset, och det är naturligtvis alldeles för stort åt Emma. Men om Alexander fick ärva det skulle han och jag trivas lika bra här som ett par ungar i sandhögen. Det skulle naturligtvis vara trevligt om det fanns en kvinna i huset också.” Han såg fundersamt på Lucy. ”Men vad tjänar det till att prata om det? För att Alexander ska få ärva det här måste alla de andra dö först, och det är knappast troligt att de gör det. Såvitt jag begriper kan gubben mycket väl leva tills han blir hundra, om inte för annat så för att reta dem. Han tog det väl inte särskilt hårt när han fick veta att Alfred var död?”
”Nej, det gjorde han inte”, sade Lucy i kort ton.
”Den elaka gamla gubbfan”, sade Bryan Eastley glatt.
Tjugoandra kapitlet
”Tänk ändå vilka rysliga saker folk går omkring och säger”, sade mrs Kidder. ”Jag lyssnar bara till det om jag inte kan undgå att göra det. Men det är så man knappt kan tro det är sant.” Hon tystnade förhoppningsfullt.
”Nej, jag kan förstå det”, sade Lucy.
”Om liket som hittades i Långa ladan säger folk att hon ska ha varit mr Edmunds älskarinna under kriget, och att hennes svartsjuke man följde efter henne när hon åkte över hit, och att det var han som tog livet av henne”, fortsatte mrs Kidder och kröp baklänges på alla fyra medan hon skurade köksgolvet. ”Det vore förstås inte mer än man kan vänta sig av en utlänning, men verkar det ändå inte lite otroligt efter så många år?”
”Det gör det verkligen.”
”Men dom säger värre saker än så”, sade mrs Kidder. ”Folk säger vad som helst. Ni skulle bara höra dem! Det finns dom som säger att mr Harold gifte sig någonstans utomlands och att hon kom över hit och upptäckte att han begått bigami med lady Alice, och att hon tänkte stämma honom och att han träffade henne här och tog livet av henne och gömde hennes lik i sarko … i den där kistan. Har ni hört på maken!”
”Ruskigt”, sade Lucy mekaniskt, för hon hade tankarna på annat håll.
”Jag lyssnar förstås inte till deras prat”, sade mrs Kidder dygdigt. ”Jag begriper inte hur folk kan hitta på såna saker och ännu mindre säga det. Jag hoppas bara att miss Emma inte får höra det. Hon skulle kanske bli ledsen och det vore väl ändå bra synd. Miss Emma är alltid så rar, och jag har inte hört någon säga ett ont ord om henne, inte ett endaste ett. Och sen mr Alfred dog är det ingen som säger något elakt om honom heller. Inte ens att han fick vad han förtjänade, fast de mycket väl kunde säga det Men är det inte förfärligt vilka elaka saker folk kan säga.”
Mrs Kidder talade med verklig njutning.
”Det måste kännas plågsamt för er att behöva lyssna till det”, sade Lucy.
”Om!” sade mrs Kidder. ”Att de bara kan, brukar jag säga till min man.”
Det ringde på dörren.
”Det är doktorn. Går ni och öppnar åt honom eller ska jag göra det?”
”Jag ska gå”, sade Lucy.
Men det var inte doktor Quimper. På trappan utanför stod en lång, elegant kvinna i minkpäls. På grusplanen stod en Rolls Royce och spann med en chaufför vid ratten.
”Kan jag få tala med miss Emma Crackenthorpe?”
Hon hade en mycket behaglig röst, och hon skorrade lite på r-en. Dessutom var hon mycket vacker. Omkring trettiofem år, mörkt hår, dyrbart och vackert klädd.
”Miss Crackenthorpe ligger tyvärr sjuk och kan inte ta emot någon”, sade Lucy.
”Jag vet att hon har varit sjuk, men det är en mycket viktig sak som jag måste få tala med henne om.”
”Tyvärr …” började Lucy.
”Är inte ni miss Eyelesbarrow?” avbröt den främmande damen. Hon log vänligt. ”Min pojke har talat om er. Jag är lady Stoddart-West och Alexander bor hos oss just nu.”
”Jaså, på det viset”, sade Lucy.
”Och det är faktiskt mycket viktigt att jag får tala med miss Crackenthorpe”, fortsatte den andra. ”Jag vet att hon har varit sjuk och jag försäkrar er att det inte bara är en artighetsvisit. Det gäller något som pojkarna har sagt till mig — som min son har sagt till mig. Jag tror att det är en sak som är av mycket stor betydelse och jag skulle vilja få tala med miss Crackenthorpe om den. Vill ni vara vänlig och fråga om hon kan ta emot mig?”
”Var så god och stig in”, sade Lucy och gick före henne genom hallen och in i vardagsrummet. ”Jag ska gå upp och fråga miss Crackenthorpe”, sade hon sedan.
Hon gick uppför trappan, knackade på Emmas dörr och gick in.
”Lady Stoddart-West är här”, sade hon. ”Hon vill absolut få tala med er.”
”Lady Stoddart-West?” Emma såg först förvånad och sedan förskräckt ut. ”Det har väl inte hänt pojkarna något — Alexander?”
”Nej, nej”, sade Lucy lugnande. ”Pojkarna mår säkert bara bra. Det gäller visst något som pojkarna har berättat för henne eller sagt till henne.”
”Jaså …” Emma tvekade. ”Jag borde kanske tala med henne. Hur ser jag ut, Lucy?”
”Ni ser så söt ut så”, sade Lucy.
Emma satt upp i sängen med en mjuk rosafärgad schal om axlarna, som framhävde den svagt skära färgen på hennes kinder. Sköterskan hade borstat och kammat hennes mörka hår. Lucy hade dagen innan ställt en skål med höstlöv på toalettbordet. Hennes rum såg riktigt trivsamt ut och gav inte alls intryck av att vara ett sjukrum.
”Jag skulle egentligen mycket väl kunna stiga upp”, sade Emma. ”Doktor Quimper sa att jag kunde göra det i morgon.”
”Ni ser fullt frisk ut igen”, sade Lucy. ”Ska jag be lady Stoddart-West komma upp?”
”Ja tack, gör det.”
Lucy gick ner i vardagsrummet igen. ”Vill ni följa med upp på miss Crackenthorpes rum?”
Hon följde besökaren upp i övervåningen, öppnade dörren åt henne och stängde den sedan efter henne. Lady Stoddart-West gick fram till sängen och sträckte fram handen.
”Miss Crackenthorpe? Jag ber så mycket om ursäkt att jag kommer så här och stör. Vi har bestämt träffats vid skolans idrottstävlingar.”
”Ja, jag minns er mycket väl”, sade Emma. ”Var så god och sitt.”
Lady Stoddart-West satte sig i stolen bredvid sängen.
”Ni tycker kanske det är konstigt att jag kommer hit så här utan vidare, men jag har en viss orsak till det”, sade hon med lugn, låg röst. ”Pojkarna har berättat en del saker för mig. Som ni förstår var de helt uppfyllda av det mord som har begåtts här. Jag måste erkänna att jag kände mig orolig när jag först fick höra talas om det, och jag ville att James genast skulle komma hem. Men min man bara skrattade åt mig. Han sa att mordet tydligen inte alls hade något med familjen Crackenthorpe att göra, och han sa att efter vad han mindes från sin egen barndom, och att döma av James’ brev, hade både han och Alexander så roligt att det skulle vara grymt att tvinga honom att åka hem. Så jag gav med mig och vi kom överens om att James skulle få stanna kvar här som det först var uppgjort.”
”Tycker ni att vi borde ha skickat hem er pojke tidigare?” sade Emma.
”Nej nej, det är inte alls det jag menar. Det är så svårt för mig att tala om det här. Men jag måste få det sagt. Pojkarna har lyckats ta reda på en hel del om mordet. De talade om för mig att kvinnan — den mördade kvinnan — enligt vad polisen tror kan ha varit en fransyska som er äldste bror — som stupade i kriget — kände i Frankrike. Är det riktigt?”