”Det är en möjlighet som inte helt kan uteslutas”, sade Emma med en lätt skälvning på rösten. ”Det kan ha varit så.”
”Finns det någon anledning tro att den döda är denna Martine?”
”Den möjligheten finns där, som jag redan har sagt.”
”Men varför — varför tror de att hon var Martine? Hade hon något brev på sig — någon identitetshandling?”
”Nej, ingendera delen. Men däremot fick jag ett brev från Martine.”
”Fick ni ett brev från Martine?”
”Ja. Hon skrev att hon var i England och skulle vilja komma och hälsa på mig. Jag bad henne komma hit, men så fick jag ett telegram om att hon skulle åka tillbaka till Frankrike. Kanske hon också gjorde det. Det vet vi inte. Men sedan har man hittat ett kuvert här med hennes adress på. Det tycks tyda på att hon verkligen hade åkt hit. Men jag förstår inte …” Hon avbröt sig.
”Vad jag har att göra med det?” insköt lady Stoddart-West hastigt. ”Jag förstår mycket väl att ni frågar er det. Det skulle jag också ha gjort i ert ställe. Men när jag fick höra det här — eller rättare sagt fick del av pojkarnas fantasifulla version av det — tyckte jag att jag var tvungen att åka hit för att ta reda på om det verkligen förhöll sig så. För om det är så …”
”Jaa?” sade Emma.
”Ja, då måste jag tala om något för er som jag inte hade tänkt tala om för någon. Jag är Martine Dubois.”
Emma såg på sin gäst som om hon trodde att hon hade hört fel.
”Ni!” sade hon. ”Är ni Martine?”
Den andra nickade ivrigt. ”Javisst. Jag förstår att ni är förvånad, men det är i alla fall så. Jag träffade er bror Edmund alldeles i början av kriget. Han låg inkvarterad hemma hos oss. Och resten vet ni. Vi blev kära i varann. Vi hade tänkt gifta oss, men så kom katastrofen vid Dunkerque och Edmund rapporterades saknad. Senare fick vi veta att han hade stupat. Jag vill helst slippa tala om den tiden. Det är längesen nu och jag har kommit över det. Jag vill bara tala om för er att jag var mycket kär i er bror …
Sedan kom krigets bistra verklighet. Tyskarna ockuperade Frankrike. Jag gick in i motståndsrörelsen. Jag hade till uppgift att smuggla engelsmän genom Frankrike till England. Det var på det sättet jag lärde känna min nuvarande man. Han var flygofficer, hade släppts ner med fallskärm i Frankrike för ett speciellt uppdrag. När kriget var slut gifte vi oss. Jag funderade ett tag på att skriva till er eller söka upp er, men jag beslöt mig för att inte göra det. Jag tyckte att det inte tjänade något till att riva i gamla sår. Jag hade börjat ett nytt liv och ville glömma det förflutna. Men jag kan försäkra er att det kändes mycket egendomligt när jag kom underfund med att James’ bäste vän i skolan inte var någon annan än Edmunds systerson. Alexander är mycket lik Edmund, som ni själv säkert har lagt märke till. Och därför är jag mycket glad åt att James och Alexander kommer så bra överens.”
Hon lutade sig fram och lade handen på Emmas arm.
”Men ni förstår nog att när jag fick höra talas om mordet, och att man trodde att den döda kvinnan var den Martine som Edmund hade känt, tyckte jag att jag var tvungen att åka hit och tala om sanningen för er. Någon av oss måste upplysa polisen om hur det ligger till. Vem den döda kvinnan än är, så är hon inte Martine.”
”Jag kan knappast fatta att ni är den Martine som Edmund skrev till mig om”, sade Emma. Hon suckade och ruskade på huvudet. Men sedan såg hon förbryllad ut. ”Men jag förstår inte. Då var det alltså ni som skrev till mig?”
Lady Stoddart-West skakade energiskt på huvudet. ”Nej jag har aldrig skrivit till er.”
”Men …”
”Det måste ha varit någon som utgav sig för att vara Martine, antagligen för att försöka pressa er på pengar. Men vem kan det ha varit?”
”Det fanns väl flera personer som kände till ert förhållande?” sade Emma dröjande.
Den andra ryckte på axlarna. ”Det är möjligt. Men det kan inte ha varit någon av mina vänner. Och jag har inte talat om det med någon sedan jag kom till England. Och varför hörde den personen av sig först nu? Det är egendomligt, mycket egendomligt.”
”Jag begriper ingenting av det”, sade Emma. ”Vi får se vad kommissarie Craddock säger om det.” Hon såg med plötslig ömhet på sin besökare. ”Jag är så glad för att jag äntligen har fått lära känna er.”
”Och jag er … Edmund talade ofta om er. Han höll så mycket av er. Jag är lycklig nu, men jag kan ändå inte glömma det som har varit.”
Emma lutade sig tillbaka och suckade djupt. ”Det känns som om en sten har lyfts från mina axlar”, sade hon. ”Så länge vi trodde att den döda kvinnan kunde vara Martine verkade det som om vår familj var inblandad i mordet. Men nu känns det som om man kan andas fritt igen. Jag vet inte vem den stackars kvinnan var, men hon kan inte ha haft något att göra med oss.”
Tjugotredje kapitlet
Den välsvarvade sekreteraren kom som vanligt in till Harold Crackenthorpe med hans eftermiddagste.
”Tack, miss Ellis. Jag går hem tidigare i dag.”
”Ni borde inte alls ha kommit hit i dag, mr Crackenthorpe”, sade miss Ellis. ”Ni ser fortfarande alldeles urlakad ut.”
”Det är inget fel på mig”, sade Harold Crackenthorpe, men han kände sig faktiskt ganska slak. Det hade varit en verklig pärs. Gudskelov att det var över nu.
Konstigt ändå, tänkte han, att Alfred strök med medan gubben klarade sig. Han var trots allt sjuttitre — eller var det sjuttifyra? Hade varit sjuklig i flera år. Han om någon borde väl ha strukit med. Men det blev i stället Alfred. Alfred som, såvitt Harold visste, hade varit en frisk, seg typ. Han hade aldrig lidit av några krämpor.
Han suckade och lutade sig tillbaka i stolen. Miss Ellis hade rätt. Han kände sig inte särskilt i form, men han hade ändå velat gå till kontoret. Hade velat se hur det låg till med affärerna. Det hängde på ett hår, kunde man säga. Hängde på ett hår. Allt detta — han såg sig omkring i det elegant inredda kontoret — gjorde ett mycket förtroendeingivande intryck, och det var ju bara bra. Det var just det Alfred aldrig hade kunnat begripa. Om man gjorde intryck av att vara framgångsrik, trodde folk också att man var det. Ännu så länge trodde man att hans ekonomiska ställning var god. Men det skulle inte gå att skjuta på kraschen länge till. Om bara fadern hade dött i stället för Alfred, som han borde ha gjort! Men han tycktes bara må gott av att få i sig arsenik. Ja, om fadern hade dött skulle det inte längre ha funnits något att bekymra sig för.
Huvudsaken var att man inte visade att man var bekymrad, utan uppträdde som om allt gick en väl i händer. Inte som stackars Alfred, som alltid hade sett lika sjaskig och vilsekommen ut som han faktiskt var. Som alltid sysslade med kortsiktiga spekulationer och aldrig vågade sig på en stor affär. Som alltid hade gjort skumma affärer med ljusskygga individer, aldrig gjort något direkt olagligt men flera gånger varit på gränsen till att bli åtalad. Och vad hade han fått ut av det? Korta perioder av överflöd och sedan hade han hamnat i samma knipa igen. Alfred hade aldrig kunnat se saker och ting i stort. När allt kom omkring kunde man knappast säga att det var någon större förlust att han var död. Han hade aldrig haft mycket till övers för Alfred, och nu när Alfred var borta skulle hans andel av pengarna efter den gamla snålvargen, farfadern, bli betydligt större, eftersom arvet inte skulle delas i fem delar utan bara i fyra. Desto bättre.
Harolds uppsyn ljusnade en aning. Han reste sig, tog sin hatt och rock och lämnade kontoret. Bäst att ta det lugnt ett par dar framåt. Han kände sig ganska matt ännu. Hans bil stod parkerad nere på gatan, och han körde sakta hemåt genom den livliga Londontrafiken.