Darwin, hans betjänt, kom och öppnade åt honom.
”Hennes nåd har just kommit hem”, sade han.
Harold såg oförstående på honom. Alice! Herregud, var det i dag som Alice skulle komma hem? Det hade han alldeles glömt. Det var tur att Darwin hade talat om det. Det skulle inte ha varit så lyckat om han hade gått upp i övervåningen och sett alltför häpen ut över att hon var hemma. Inte för att det egentligen spelade någon större roll. Varken han eller Alice gjorde sig längre några illusioner om de känslor de hyste för varandra. Kanske Alice tyckte bra om honom — han visste inte så noga.
Alice var i stort sett en besvikelse för honom. Han hade visserligen inte varit kär i henne, men även om hon inte såg mycket ut så var hon ganska trevlig. Och hennes familj och förbindelser hade utan tvivel varit till stor nytta för honom. Kanske inte till så stor nytta som de kunde ha varit, för när han gifte sig med Alice hade han räknat med att de skulle få barn. Det skulle ha varit bra för hans pojkar att ha sådana släktingar. Men det hade inte blivit några pojkar, och inte några flickor heller, och han och Alice hade åldrats tillsammans utan att ha mycket att säga varandra och utan att ha något större utbyte av varandras sällskap.
Hon brukade ofta vistas hos sina släktingar och vintern tillbringade hon för det mesta på Rivieran. Hon trivdes med det och honom gjorde det detsamma.
Han gick till vardagsrummet i övervåningen och hälsade med överdriven korrekthet på henne.
”Jaså, har du kommit hem igen. Du får ursäkta att jag inte kunde komma och möta dig, men jag blev uppehållen på kontoret. Jag åkte hem så snart jag kunde. Hur var det i San Raphaël?”
Alice berättade för honom om hur det hade varit i San Raphaël. Det var en mager kvinna med rödgult hår, böjd näsa och nötbruna ögon. Hon talade med en kultiverad, entonig och ganska sövande röst. Resan hem hade gått bra, lite gropigt över Kanalen bara. Tullen i Dover hade varit lika kitslig som vanligt.
”Du borde ha flugit hem”, sade Harold, som alltid annars. ”Det är mycket enklare.”
”Joo, men jag tycker inte om att flyga. Det gör mig så nervös.”
”Det sparar en massa tid”, sade Harold.
Lady Alice Crackenthorpe svarade inte. Det var möjligt att hennes problem här i livet inte var att spara tid utan att fylla ut den. Hon förhörde sig artigt om sin mans hälsa.
”Emmas telegram gjorde mig riktigt förskräckt”, sade hon. ”Ni var visst sjuka allesammans.”
”Ja ja”, sade Harold.
”Jag läste i tidningen häromdan att fyrtio människor hade blivit matförgiftade på ett hotell. Det där med kylskåp är nog inte bra. Folk förvarar mat alldeles för länge i dem.”
”Kanske det”, sade Harold. Skulle han eller skulle han inte säga något om arseniken? När han såg på Alice kunde han helt enkelt inte förmå sig att göra det. Arsenikförgiftning var någonting otänkbart i Alices föreställningsvärld. Det var något man läste om i tidningen. Det kunde inte hända en själv eller ens anhöriga. Men det hade hänt i familjen Crackenthorpe …
Han gick upp på sitt rum och lade sig att vila ett par timmar innan han klädde om sig till middag. Vid middagen, som han åt ensam med sin fru, fortsatte samtalet i ungefär samma fåror. De talade lite förstrött om vänner och bekanta i San Raphaël.
”Det ligger ett paket till dig på hallbordet, ett litet paket”, sade Alice.
”Gör det? Det såg jag inte.”
”Det verkar otroligt, men det var en person som talade om för mig att man hade hittat en mördad kvinna i en lada, eller något liknande. Hon påstod att det var på Rutherford Hall. Det måste ha varit något annat Rutherford Hall.”
”Nej, det var det inte”, sade Harold. ”Det var faktiskt i vår lada.”
”Men vad säger du, Harold! En mördad kvinna i ladan på Rutherford Hall — och det har du inte sagt ett ord om till mig.”
”Jag har faktiskt inte haft tillfälle till det”, sade Harold. ”Och för resten så var det en mycket otrevlig historia. Fast det har naturligtvis inte något med oss att göra. Det kom en massa journalister dit. Och så var förstås polisen där och frågade oss om allt möjligt.”
”Så obehagligt”, sade Alice. ”Har de fått tag på den som gjorde det?” tillade hon med låtsat intresse.
”Nej, inte än”, sade Harold.
”Vad var det för slags kvinna?”
”Det är ingen som vet. Antagligen en fransyska.”
”Jaså, en fransyska”, sade Alice, och bortsett från att hennes röst var mer kultiverad, var hennes ton nästan ett eko av kommissarie Bacons. ”Det måste ha varit mycket obehagligt för er allesammans.”
De bröt upp från middagsbordet och gick in i det lilla biblioteket där de brukade sitta när de var ensamma. Harold kände sig nu ganska urlakad. Jag går och lägger mig tidigt, tänkte han.
Han tog det lilla paketet på hallbordet, som hans fru hade talat om. Det var ett litet prydligt inslaget och omsorgsfullt förseglat paket. Harold slet upp det så snart han hade satt sig i sin favoritfåtölj framför brasan.
Inuti paketet låg en liten tablettub med påskriften ”Två tabletter vid behov till natten.” Det följde med en liten papperslapp från apoteket i Brackhampton. ”Skickat på begäran av doktor Quimper”, stod det på den.
Harold Crackenthorpe rynkade pannan. Han öppnade tuben och såg på tabletterna. Ja, det tycktes vara samma tabletter som han hade fått förut. Men visst hade väl Quimper sagt att han inte behövde ta dem mer? ”Ni behöver dem inte längre”, hade Quimper sagt.
”Vad är det, kära du?” sade Alice. ”Du ser så bekymrad ut.”
”Nja, det är bara — några tabletter. Jag har brukat ta dem om kvällarna. Men jag tyckte doktorn sa att jag inte skulle ta dem mer.”
”Han sa antagligen att du inte skulle glömma att ta dem”, sade hans fru stillsamt.
”Det är möjligt”, sade Harold osäkert.
Han såg på henne. Hon iakttog honom. För ett ögonblick undrade han vad hon egentligen tänkte på — något som han sällan brukade fråga sig. Hennes milda blick gav honom inget besked om det. Hennes ögon var som fönster i ett obebott hus. Vad tänkte Alice om honom, vad kände hon för honom? Hade hon varit kär i honom en gång i tiden? Han antog det. Eller hade hon gift sig med honom för att hon trodde att han var en framgångsrik affärsman och för att hon hade varit trött på att ha det knapert ställt? I så fall hade hon i stort sett fått det ganska bra. Hon hade bil och ett hus i London, hon kunde resa utomlands när hon fick lust till det och skaffa sig dyrbara kläder, fast gud skulle veta att de aldrig tog sig något ut på Alice. Ja, i stort sett hade hon haft det bra. Han undrade om hon själv tyckte det. Hon älskade honom förstås inte, men han älskade inte heller henne. De hade ingenting gemensamt, ingenting att tala om, inga minnen att dela. Om de hade fått barn — men det hade de inte — konstigt att det inte fanns några barn i familjen utom lilla Edies pojke. Lilla Edie. Hon hade gjort en dumhet som gift sig så där förhastat under kriget. Han hade försökt avråda henne från det.
”Den där djärva unga piloten är säkert käck och trevlig, men han kommer inte att vara mycket att ha i fredstid, vet du vad. Då är det möjligt att han knappt kan försörja dig”, hade han sagt.
Och Edie hade svarat att vad spelade det för roll. Hon älskade Bryan och Bryan älskade henne, och han kunde bli nerskjuten när som helst. Varför skulle de inte få vara lyckliga en tid? Vad tjänade det till att tänka på framtiden när de kunde bli bombade vilket ögonblick som helst? Och så hade Edie sagt att varför skulle de göra sig bekymmer för framtiden när de ändå skulle få ärva en massa pengar efter farfadern.