Harold skruvade oroligt på sig i stolen. Farfadern hade sannerligen vetat vad han gjorde när han skrev sitt testamente! Han hade hållit dem allesammans på sträckbänken. Testamentet hade inte varit till glädje för någon.
Det hade inte varit till glädje för barnbarnen och det hade gjort deras far till en förgrämd gammal man som inte till något pris ville dö. Det var därför han pysslade så mycket med sig själv. Men han måste ju ändå dö snart. Han måste, måste dö snart. I annat fall — Harold överväldigades på nytt av alla sina bekymmer och han kände sig matt och yr.
Han såg att Alice fortfarande iakttog honom. Hennes ljusa, tankfulla ögon fick honom att känna sig obehaglig till mods.
”Jag tror jag går och lägger mig”, sade han. ”Det är första dagen jag har varit på kontoret sedan jag blev sjuk.”
”Det tycker jag du ska göra”, sade Alice. ”Doktorn sa säkert åt dig att ta det lugnt till en början.”
”Det säger de alltid”, sade Harold.
”Och glöm inte att ta dina tabletter”, sade Alice. Hon tog upp tuben och gav honom den.
Han sade god natt och gick upp till sig. Ja, han behövde tabletterna. Det skulle ha varit dumt att sluta med dem för tidigt. Han tog två stycken och sköljde ner dem med ett glas vatten.
Tjugofjärde kapitlet
”Ingen kunde ha misslyckats mer fullständigt med det än jag tycks ha gjort”, sade kommissarie Craddock dystert.
Han satt med sina långa ben utsträckta framför sig och såg lite vilsekommen ut bland alla möblerna i den trofasta Florences vardagsrum. Han var trött, upprörd och modfälld.
”Nej, nej, ni har gjort ett mycket gott arbete”, invände miss Marple stillsamt. ”Ett mycket gott arbete.”
”Jaså, har jag gjort ett gott arbete? Jag har låtit en hel familj bli förgiftad. Alfred Crackenthorpe är död och nu är Harold också död. Vad är det egentligen som försiggår där borta?”
”Förgiftade tabletter”, sade miss Marple tankfullt.
”Ja. Djävulskt skickligt gjort. De såg precis ut som de tabletter han brukade ta. På en papperslapp som följde med stod det skrivet ’enligt doktor Quimpers föreskrift’. Men Quimper har aldrig ordinerat dem. Det satt en apoteksetikett på tuben. Men inte heller apotekaren känner till något om det. Nej, den där tablettuben kom från Rutherford Hall.”
”Vet ni säkert att den kom från Rutherford Hall?”
”Ja. Vi har gjort en grundlig undersökning. Det är samma tub som innehöll de lugnande tabletter som Emma hade blivit ordinerad.”
”Jaså, Emma …”
”Ja. Hennes fingeravtryck finns på den, och de båda sköterskornas och så den farmacevts som gjorde i ordning dem. Men naturligtvis ingen annans. Den person som skickade dem var mycket försiktig.”
”Och de lugnande tabletterna hade avlägsnats och ersatts med någonting annat?”
”Ja. Det är det som är det djäkliga med tabletter. De ser allesammans likadana ut.”
”Det har ni så rätt i”, instämde miss Marple. ”Jag minns så väl från min ungdom den svarta medicinen och den bruna medicinen (det var hostmedicin) och den vita medicinen, och doktor den-och-dens röda medicin. Det var inte så lätt att missta sig på dem. Hemma i St. Mary Mead föredrar vi fortfarande den sortens medicin. De vill alltid ha medicin i flaska, inte tabletter. Vad var det för tabletter?” frågade hon.
”Akonit. Det är tabletter som brukar förvaras i en giftflaska, och som används i enprocentig lösning till utvärtes bruk.”
”Och så tog Harold dem och dog”, sade miss Marple fundersamt. Dermot Craddock gav ifrån sig ett slags stönande.
”Ni ska inte bry er om att jag avreagerar mig på er”, sade han. ”Ni är den enda jag kan tala med om det här.”
”Det var mycket snällt sagt av er och jag sätter stort värde på det”, sade miss Marple. ”Jag betraktar er först och främst som sir Henrys gudson, och inte som vilken kriminalkommissarie som helst.”
Dermot Craddock log mot henne. ”Men det går inte att bortresonera att jag har begått det ena misstaget efter det andra”, sade han. ”Polismästaren här i stan vände sig till Scotland Yard för att få hjälp, men i stället för att hjälpa dem har jag bara burit mig åt som en förbaskad dumbom.”
”Nej, visst inte”, sade miss Marple.
”Jo, det har jag. Jag vet inte vem som förgiftade Harold, och till råga på allt har jag inte den minsta aning om vem den mördade kvinnan var. Teorin om att det var Martine verkade fullkomligt hållbar. Allting tycktes stämma. Men sedan dyker den riktiga Martine upp och visar sig, förbluffande nog, vara sir Robert Stoddart-Wests fru. Vem är då kvinnan i ladan? Gud vet. Först var jag övertygad om att det var Anna Stravinska, men sedan försvann hon ur bilden …”
Han avbröt sig när miss Marple hostade till precis som hon brukade göra när hon ville komma med en invändning.
”Men har hon det?” sade hon.
Craddock såg häpet på henne. ”Men hon skickade ju ett vykort från Jamaica …”
”Ja, men behöver det bevisa någonting?” sade miss Marple. ”Vem som helst kan väl få ett vykort avsänt från vilken plats som helst. Jag minns mrs Brierly, som fick ett mycket svårt nervöst sammanbrott. Till slut bestämde de att hon skulle tas in på sinnessjukhus för undersökning, och hon var så orolig för att barnen skulle få veta det att hon skrev ett dussin vykort och ordnade så att de skulle avsändas från olika platser utomlands, och så sa hon till dem att hon skulle åka utomlands på semester.” Hon tillade med en blick på Dermot Craddock: ”Förstår ni hur jag menar?”
”Ja, naturligtvis”, sade Craddock och såg förbluffad på henne. ”Vi skulle naturligtvis ha kollat vykortet om det inte hade varit för att historien med Martine hade stämt så bra.”
”Den kom ju så lämpligt”, sade miss Marple.
”Ja”, sade Craddock. ”Men vi har trots allt det där brevet som Emma fick och som var undertecknat Martine Crackenthorpe. Lady Stoddart-West hade inte skrivit det, men någon har gjort det. Någon som tänkte utge sig för att vara Martine och som tänkte håva in pengar på det. Det kan ni väl ändå inte förneka.”
”Nej, visst inte.”
”Och sedan har vi kuvertet till det brev som Emma skrev till hennes Londonadress. Det hittades på Rutherford Hall och visar att hon verkligen har varit där.”
”Men den mördade kvinnan hade inte varit där”, påpekade miss Marple. ”Inte i den bemärkelse som ni avser. Hon kom till Rutherford Hall först sedan hon var död. Hon kastades av från ett tåg ner på banvallen.”
”Jaa.”
”Däremot bevisar kuvertet att mördaren var där. Antagligen tog han hand om kuvertet samtidigt som han tog ifrån henne hennes identitetshandlingar och tillhörigheter, och sedan råkade han tappa det — fast jag undrar nu om han verkligen råkade göra det? Både kommissarie Bacon och ert manskap gjorde ju en grundlig undersökning av platsen, men utan att hitta något. Det hittades först senare i pannrummet.”
”Det är inte så konstigt”, sade Craddock. ”Den gamle trädgårdsmästaren brukar plocka upp allt möjligt som ligger och skräpar och stuva in det i pannrummet.”
”Där det låg mycket lämpligt till för att pojkarna skulle hitta det”, sade miss Marple.
”Tror ni det var meningen att de skulle hitta det?”
”Det var bara något som kom för mig. Det vore ju en lätt sak att ta reda på var pojkarna tänkte fortsätta sitt sökande, eller att föreslå dem att söka på ett visst ställe … Ja, jag undrar jag. Det fick visst er att lämna Anna Stravinska ur räkningen?”