”Tror ni att det kan ha varit hon hela tiden?” sade Craddock.
”Jag tror bara att någon kanske blev rädd när ni började forska efter henne … Jag tror att någon ville hindra er från att göra det.”
”Låt oss hålla oss till det faktum att någon tänkte utge sig för att vara Martine och sedan av någon anledning ändrade sig. Varför ändrade den personen sig?”
”Det är en mycket intressant fråga”, sade miss Marple.
”Någon skickade ett telegram om att Martine skulle åka tillbaka till Frankrike, gjorde sedan sällskap med henne på tåget hit och mördade henne på vägen. Är vi överens om det?”
”Inte riktigt”, sade miss Marple. ”Jag tycker att ni konstrar till det lite för mycket.”
”Konstrar till det?” utbrast Craddock. ”Jag tycker att det är ni som konstrar till det.”
Miss Marple försäkrade honom att det inte alls var hennes avsikt.
”Kläm fram med det nu”, sade Craddock. ”Vet ni eller vet ni inte vem den mördade kvinnan var?”
Miss Marple suckade. ”Det är så svårt att formulera det”, sade hon. ”Jag menar — jag vet inte vem hon var, men samtidigt känner jag mig ganska säker på vem hon var, om ni förstår vad jag menar.”
Craddock kliade sig i huvudet. ”Förstår vad ni menar? Jag begriper inte ett dyft.” Han såg ut genom fönstret. ”Nu kommer Lucy Eyelesbarrow för att hälsa på er”, sade han. ”Nej, nu måste jag ge mig i väg. Jag känner mig så nertryckt i skoskaften just nu att jag inte står ut med att träffa en ung och energisk kvinna som hon.”
Tjugofemte kapitlet
”Jag slog upp tontin i ordboken”, sade Lucy.
De hade hälsat på varandra och pratat om lite av varje, och nu gick Lucy fram och tillbaka i rummet, flyttade på en porslinshund, rättade till en antimakass och tittade i syskrinet av plast som stod i fönstret.
”Jag tänkte nog att du skulle göra det”, sade miss Marple lugnt.
”Lorenzo Tonti, italiensk bankir, uppfann 1653 en form av livränta i vilken avlidna förmånstagares andelar lägges till de överlevandes andelar”, citerade Lucy ur minnet. ”Det är riktigt, inte sant? Det stämmer in precis, och ni tänkte på det redan då, innan Alfred och Harold hade dött.”
Hon började mållöst ströva omkring i rummet igen. Miss Marple satt och såg på henne. Detta var en helt annan Lucy Eyelesbarrow än den hon hade lärt känna.
”Det är nästan så man kan tro att det var avsiktligt”, sade Lucy. ”Ett testamente som gick ut på att om det bara var en som överlevde skulle den personen få hela klabbet. Så mycket pengar som det väl är fråga om, tycker man att det kunde ha räckt mer än nog till dem allesammans …”
”Det finns tyvärr människor som tycker att de aldrig kan få nog”, sade miss Marple. ”Det är ofta på det sättet det börjar. Man börjar inte med att mörda, med att vilja mörda eller ens tänka på att mörda någon. Man börjar med att vilja ha mer än man har rätt till.” Hon lade ner stickningen i knät och såg framför sig. ”Det var på det sättet jag först lärde känna kommissarie Craddock. Det rörde sig om ett fall ute på landsbygden. I närheten av Medenham Span. Det började på samma sätt, en vänlig men svag själ som ville komma över en massa pengar. Pengar som den personen inte hade rätt till, men det verkade så enkelt att komma över dem. Det behövdes inget mord för det. Bara någonting så lätt och enkelt att det knappast verkade vara orätt. Det är alltid så det börjar … Men det slutade med tre mord.”
”Precis som den här historien”, sade Lucy. ”Nu har vi haft tre mord. Kvinnan som utgav sig för att vara Martine och som kunde ha gjort anspråk på en andel av arvet för sin sons räkning, och sedan Alfred, och så Harold. Och nu är det väl bara två kvar?”
”Det är bara Cedric och Emma kvar, menar du?” sade miss Marple.
”Inte Emma. Emma är inte någon lång mörk man. Nej, jag menar Cedric och Bryan Eastley. Jag har inte tänkt på Bryan därför att han är blond. Han har en ljus mustasch och blå ögon, men häromdan …” Hon tystnade.
”Fortsätt”, sade miss Marple. ”Tala om det nu. Det är bestämt något som har gjort dig mycket upprörd?”
”Det var när lady Stoddart-West skulle ge sig iväg. Hon hade sagt adjö, men just som hon skulle kliva in i bilen vände hon sig mot mig och frågade: ’Vem var den långe mörke mannen som stod ute på terrassen när jag kom?’
Jag kunde först inte begripa vem hon menade, för Cedric låg fortfarande till sängs. Så jag sa lite förvånad: ’Ni menar väl inte Bryan Eastley?’ och då sa hon: ’Javisst ja, det var ju major Eastley. Vi höll honom gömd en tid på vår vind i Frankrike under ockupationen. Jag mindes hans sätt att stå och hur han höll axlarna’, och så sa hon: ’Jag skulle gärna vilja träffa honom igen’, men vi kunde inte se till honom någonstans.”
Miss Marple sade ingenting utan förhöll sig avvaktande.
”Och senare på dan, då han stod med ryggen åt mig, såg jag det jag borde ha sett långt tidigare”, sade Lucy. ”Att också om en man är ljus verkar hans hår att vara mörkt därför att han använder sig av hårpomada för att få det att ligga slätt. Bryans hår är väl egentligen mellanblont, men det kan verka mörkt. Så det kunde ha varit Bryan som er goda vän såg på tåget. Det kunde …”
”Ja, jag har redan tänkt på det”, sade miss Marple.
”Ni tänker visst på allting”, sade Lucy bittert.
”Ja, men det måste man ju, kära du.”
”Men jag förstår inte vad Bryan skulle vinna på det. Pengarna skulle ju tillfalla Alexander, inte honom. De skulle naturligtvis kunna leva mer bekymmersfritt, unna sig en och annan lyx, men han skulle inte kunna komma åt kapitalet.”
”Men om det hände Alexander något innan han fyllde tjugoett skulle Bryan ärva pengarna i egenskap av hans far och närmaste släkting”, påpekade miss Marple.
Lucy såg förfärad på henne.
”Han skulle aldrig kunna göra något sådant. Ingen far skulle kunna göra det bara för att — för att komma över pengar.”
Miss Marple suckade. ”Och ändå gör folk det. Det är mycket sorgligt och mycket otäckt, men de gör det.
Människor gör de förfärligaste saker”, fortsatte miss Marple. ”Jag känner till en kvinna som förgiftade tre av sina barn för att komma över en liten livförsäkring. Och sedan var det en gammal kvinna, av allt att döma en riktigt rar gammal dam, som förgiftade sin son när han kom hem på permission. Och så var det gamla mrs Stanwitch. Det stod om det i tidningarna. Du har säkert läst det. Både hennes dotter och hennes son dog, och sedan påstod hon att hon själv hade blivit förgiftad. Det var gift i vällingen, men det kom fram att det var hon som hade lagt dit det. Hon tänkte just förgifta den yngsta dottern också. Fast i det fallet rörde det sig inte om pengar. Hon var avundsjuk på dem för att de var mycket yngre än hon och hade längre kvar att leva, och hon var rädd att de — det låter fruktansvärt men det är sant — skulle ha det roligt sedan hon var död. Hon hade alltid hållit mycket hårt om pungen. Ja, hon var naturligtvis lite underlig, som man brukar säga, men jag kan inte tycka att det är någon ursäkt. Man kan vara lite underlig på så många olika sätt. En del ger bort allt vad de äger och skriver ut checker som det inte finns någon täckning för, bara för att göra andra människor glada. Det visar bara att all ens underlighet bottnar i ett gott hjärta. Men om ens underlighet bottnar i ondska — ja, då … Nåå, säger det dig något, kära Lucy?”