”Vilket då?” frågade Lucy förvirrad.
”Det jag har berättat för dig”, sade miss Marple. ”Du ska inte vara orolig”, tillade hon vänligt. ”Det ska du verkligen inte vara. Elspeth McGillicuddy kommer vilken dag som helst.”
”Jag förstår inte vad det har att göra med det här?”
”Nej, det gör du kanske inte. Men jag för min del tror att det är av stor betydelse.”
”Jag kan inte låta bli att känna mig orolig”, sade Lucy. ”Jag har blivit intresserad av familjen.”
”Jag förstår att det är mycket svårt för dig eftersom du känner dig så starkt dragen till båda två, fast på helt olika sätt.”
”Vad menar tant?” sade Lucy häftigt.
”Jag talade om de två sönerna i familjen”, sade miss Marple. ”Eller rättare sagt sonen och svärsonen. Det är otur att de två mindre sympatiska familjemedlemmarna har dött och att de två mer sympatiska är kvar. Jag förstår att Cedric Crackenthorpe kan verka tilltalande. Han gör sig värre än han är och uppträder på ett ganska utmanande sätt.”
”Han kan göra mig alldeles utom mig av ilska ibland”, sade Lucy.
”Ja, och det tycker du om, inte sant?” sade miss Marple. ”Du har en massa temperament och har ingenting emot ett uppfriskande gräl. Ja, jag förstår mycket väl varför du dras till honom. Och mr Eastley är en ganska patetisk figur, som en ledsen liten pojke. Det vädjar naturligtvis också till dina känslor.”
”Och en av dem är en mördare”, sade Lucy bittert, ”och det kan vara vem som helst av dem. För att ta Cedric först, så bryr han sig inte ett skvatt om att hans bröder är döda. Han ser bara hela tiden lika belåten ut och gör upp planer om vad han ska göra med Rutherford Hall och talar jämt om att han behöver mycket pengar för att kunna göra om det på det sätt han vill. Jag vet visserligen att han inte alls är så känslolös som han vill få en att tro. Men det kan också vara en täckmantel. Att alla säger att man låtsas vara mer känslolös än man är, menar jag. Men det kanske man inte alls gör. Man är kanske ännu mer känslolös än det kan verka.”
”Kära lilla Lucy, jag tycker så synd om dig.”
”Och så Bryan”, fortsatte Lucy. ”Det är konstigt, men Bryan tycks faktiskt vilja bo på Rutherford Hall. Han tror att han och Alexander skulle trivas mycket bra där och han är full av planer.”
”Han tycks alltid vara full av planer av det ena eller det andra slaget.”
”Ja, det verkar så. Och det låter alltid mycket bra — men jag har en obehaglig känsla av att de aldrig skulle gå att utföra. De är alldeles för opraktiska, menar jag. Själva idén låter mycket bra — men jag tror aldrig han tänker på de praktiska svårigheterna.”
”Han svävar i det blå, så att säga?”
”Ja, på mer än ett sätt. Men den som en gång varit stridsflygare har kanske svårt att hålla sig på jorden …
Och han trivs så bra på Rutherford Hall därför att det påminner honom så mycket om det stora viktorianska kråkslott som han bodde i som barn.”
”Jag förstår”, sade miss Marple tankfullt. ”Jag förstår …”
Sedan gav hon Lucy en snabb blick från sidan och sade nästan bryskt: ”Men det var väl inte alltsammans? Det är någonting mer.”
”Ja, det är det. Något som jag kom underfund med först för ett par dar sen. Bryan kan faktiskt ha åkt med det tåget.”
”Med 4.33 från Paddington?”
”Ja. Emma trodde att hon måste redogöra för sina förehavanden den tjugonde december och hon gick igenom dem punkt för punkt — ett sammanträde på förmiddan, och sedan olika inköp på eftermiddan och te på Green Shamrock, och därefter, sa hon, gick hon till stationen för att möta Bryan. Det tåg det gällde var 4.50 från Paddington, men han kunde ha kommit med det tidigare tåget och låtsat komma med det senare. Han sa en gång till mig att det hade varit något fel på hans bil och att han hade den på reparation och därför måste ta tåget hit — förbaskat förargligt, sa han, eftersom han tycker så illa om att åka tåg. Han verkade fullt naturlig när han sa det … Det är kanske sant alltsammans, men jag önskar ändå att han inte hade åkt tåg hit.”
”Han kan ha åkt med det tåget”, sade miss Marple fundersamt.
”Det är ju i och för sig inget bevis. Det värsta med alltsammans är alla dessa misstankar. Att man inte vet något. Och vi kommer kanske aldrig att få veta det.”
”Visst kommer vi att få veta det, kära du”, sade miss Marple snabbt. ”Det kommer inte att vara slut med det här, menar jag. Jag vet åtminstone en sak om mördare och det är att de aldrig kan nöja sig med det de har gjort. De kan i varje fall inte göra det sedan de begått sitt andra mord. Men nu ska du inte oroa dig mer, Lucy. Polisen gör allt den kan för att få tag i mördaren — och det bästa av allt är att Elspeth McGillicuddy snart är här.”
Tjugosjätte kapitlet
”Har du nu fullt klart för dig vad jag vill att du ska göra, Elspeth?”
”Ja, det har jag, men jag måste säga att alltsammans verkar mycket egendomligt”, sade mrs McGillicuddy.
”Det är det inte alls”, sade miss Marple.
”Jag tycker det i varje fall. Så fort jag kommit innanför dörrarna ska jag fråga om jag kan få gå ut på — hm — ett visst ställe.”
”Det är mycket kallt ute”, påpekade miss Marple, ”och du kan ju ha ätit något som du inte tål och måste därför gå på ett visst ställe. Sådant händer ju, menar jag. Jag minns en gång när stackars Louisa Felby kom och hälsade på mig och var tvungen att gå och tvätta händerna fem gånger på en halvtimme. Den gången berodde det på en lite för gammal köttpastej”, tillade miss Marple.
”Du kunde åtminstone tala om vad det är du har i kikaren, Jane”, sade mrs McGillicuddy.
”Det är just vad jag inte vill göra”, sade miss Marple.
”Du skulle kunna reta gallfeber på en, Jane. Först tvingar du mig att resa hela vägen hem till England innan det är nödvändigt …”
”Jag tycker också att det var tråkigt, men det var det enda jag kunde göra”, sade miss Marple. ”Någon kan bli mördad när som helst, förstår du. Jag vet visserligen att de allesammans är på sin vakt och att polisen vidtar alla tänkbara försiktighetsåtgärder, men det finns ändå alltid en viss möjlighet att mördaren kan överlista dem allesammans. Därför var det helt enkelt din skyldighet att komma hem, Elspeth. Du och jag har trots allt blivit uppfostrade till att alltid göra vår plikt.”
”Det kan man lugnt säga”, sade mrs McGillicuddy. ”När vi var unga tolererades ingen slapphet.”
”Så det behöver vi inte diskutera”, sade miss Marple. ”Nu kommer bestämt taxin”, tillade hon när en dämpad signal från ett bilhorn hördes utanför huset.
Mrs McGillicuddy tog på sig sin tjocka svartochvita tweedkappa och miss Marple byltade på sig en massa schalar och halsdukar. Sedan tog de två damerna plats i taxin och åkte till Rutherford Hall …
”Vem är det som kommer nu?” frågade Emma och såg ut genom fönstret när taxin körde förbi. ”Det är bestämt Lucys gamla faster.”
”Tusan också”, sade Cedric.
Han låg i en vilstol och läste i ”Country Life” med fötterna upplagda på spiselkransen.
”Säg att du inte är hemma.”
”Menar du att jag ska gå ut och säga att jag inte är hemma? Eller att jag ska be Lucy säga det till sin faster?”
”Det hade jag inte tänkt på”, sade Cedric. ”Jag måtte ha trott att vi fortfarande hade en betjänt, om vi någonsin har haft någon. Jag tycker jag minns att vi hade en betjänt före kriget. Han hade en historia med pigan och det blev ett förfärligt hallå om det. Är ingen av städkäringarna här i dag?”