Just som han sade det öppnades dörren av mrs Hart, för det var den dag när hon brukade komma och putsa mässingen, och miss Marple kom infladdrande i en sky av schalar och halsdukar, åtföljd av ett resligt fruntimmer med bister uppsyn.
”Jag hoppas vi inte kommer olämpligt”, sade miss Marple och tog Emmas framsträckta hand. ”Men jag ska åka hem i övermorgon och jag måste absolut få säga adjö till er och tacka er igen för att ni har varit så vänliga mot Lucy. Åh, det var så sant. Får jag föreställa min vän mrs McGillicuddy, som är på besök hos mig.”
”God dag”, sade mrs McGillicuddy och spände blicken i Emma och flyttade den sedan till Cedric, som hade rest sig. Just då kom Lucy in i rummet.
”Faster Jane, jag hade ingen aning …”
”Jag tyckte jag måste få säga adjö till miss Crackenthorpe”, sade miss Marple. ”Hon har ju varit så snäll och vänlig mot dig, Lucy.”
”Det är Lucy som har varit snäll och vänlig mot oss”, sade Emma.
”Ja, det har hon verkligen”, sade Cedric. ”Vi har låtit henne slita som en slav. Passa upp alla sjuklingarna, ränna upp och ner i trappan, laga dietmat …”
”Det gjorde mig så ont när jag fick veta att ni var sjuka”, insköt miss Marple. ”Jag hoppas att ni är alldeles friska nu igen, miss Crackenthorpe?”
”Nu är det ingen fara med oss längre”, sade Emma.
”Lucy sa att ni allesammans hade varit mycket illa däran. Matförgiftning är minsann inte att leka med. Det var väl svampen, kan jag tro.”
”Vi vet ännu inte säkert vad det berodde på”, sade Emma.
”Tro inte vad hon säger”, sade Cedric. ”Jag är övertygad om att ni har hört de rykten som går på stan, miss — hm —”
”Marple”, sade miss Marple.
”Ja, ni har nog säkert hört talas om det. Det finns ingenting som sätter mer fart på skvallret än lite arsenik.”
”Sluta nu, Cedric”, sade Emma. ”Du vet ju att kommissarie Craddock sa …”
”Äsch, hela stan vet det redan”, sade Cedric. ”Till och med ni har väl hört talas om det?” Han vände sig mot miss Marple och mrs McGillicuddy.
”Jag har just kommit hem från utlandet, kom i förrgår”, sade mrs McGillicuddy.
”Jaså, då kanske ni inte är insatt i stans senaste skandal”, sade Cedric. ”Det var arsenik i curryn. Lucys faster känner säkert till allt om det.”
”Ja, jag har faktiskt hört sägas — eller rättare sagt antydas att det var så, men jag ville inte genera er på något sätt, miss Crackenthorpe.”
”Ni ska inte fästa er vid vad min bror säger”, sade Emma. ”Det roar honom att sätta folk på det hala.” Hon log vänligt mot honom när hon sade det.
Dörren öppnades och mr Crackenthorpe kom in, medan han stötte ilsket med käppen i golvet.
”Var blev teet av?” sade han. ”Varför är inte teet färdigt? Hon där, varför har hon inte tagit in teet?” frågade han Lucy.
”Det är strax klart, mr Crackenthorpe. Jag ska ta in det nu. Jag skulle bara duka färdigt.”
Lucy gick ut ur rummet och mr Crackenthorpe blev föreställd för miss Marple och mrs McGillicuddy.
”Jag håller på att måltiderna ska serveras punktligt”, sade mr Crackenthorpe. ”Punktlighet och sparsamhet är mitt valspråk.”
”Det är särskilt nödvändigt nuförtiden, när skatterna är så höga och allting.”
”Skatterna!” fnyste mr Crackenthorpe. ”Tala inte med mig om de där blodsugarna. De har gjort mig till ett fattighjon. Och det kommer bara att bli värre och värre. Vänta du bara, pojke”, sade han vänd till Cedric, ”när du ärver det här huset kommer socialisterna säkert att ta det ifrån dig och göra det till mödrahem eller något liknande. Och dessutom ta alla dina pengar för att hålla det i gång.”
Lucy kom in med tebrickan, och efter henne kom Bryan Eastley med en bricka full med sandwiches, smör och bröd och en tårta.
”Vad ska detta betyda? Vad ska detta betyda?” Mr Crackenthorpe inspekterade brickan. ”Tårta? Är det något särskilt som ska firas? Ingen har sagt något till mig om det.”
Emma rodnade.
”Doktor Quimper kommer på te, pappa. Det är hans födelsedag i dag och …”
”Födelsedag?” fräste den gamle. ”Vad är det för särskilt med hans födelsedagar? Födelsedagar är bara till för barn. Jag har aldrig brytt mig om mina födelsedagar och jag tillåter inte att någon firar dem.”
”Det blir mycket billigare på det sättet”, instämde Cedric. ”Man spar kostnaderna för tårtljusen.”
”Håll klaffen, pojke”, sade mr Crackenthorpe.
Miss Marple hälsade på Bryan Eastley. ”Lucy har talat om er”, sade hon. ”Ni påminner mig så mycket om någon jag kände en gång i St. Mary Mead. Det är en by där jag har bott sedan många år tillbaka. Det var Ronnie Wells, advokatens pojke. Han kunde aldrig finna sig tillrätta på faderns kontor. Han åkte till Öst-Afrika och skaffade några lastbåtar som gick i trafik på sjöarna där borta. Victoria Nyanza, eller är det Albert jag menar? Tråkigt nog så misslyckades han med det och förlorade alla sina pengar. Stackars pojke! Men ni är naturligtvis inte släkt med varann? Likheten är annars slående.”
”Nej, jag tror inte att jag har några släktingar som heter Wells”, sade Bryan.
”Han var förlovad med en mycket rar och klok flicka”, sade miss Marple. ”Hon försökte avråda honom från det, men han ville inte lyssna till hennes råd. Det var dumt av honom. Kvinnor har ett mycket sunt omdöme i penningaffärer. Fast inte när det gäller större finansoperationer, förstås. Ingen kvinna kan begripa sig på sådana, brukade min käre far alltid säga. Vilken förtjusande utsikt ni har från det där fönstret”, tillade hon och gick fram till det och tittade ut.
Emma kom och ställde sig bredvid henne.
”Så stor park ni har! Vad det ser pittoreskt ut med alla korna bland träden. Det är knappt man kan tro att man befinner sig mitt i en stad.”
”Vi är nog något av en anakronism”, sade Emma. ”Om fönstren var öppna skulle ni kunna höra trafikbruset på avstånd.”
”Ja, det slipper man visst inte ifrån någonstans”, sade miss Marple. ”Inte ens i St. Mary Mead. Vi har ett flygfält i närheten, och det är rent förskräckligt så de där reaplanen väsnas! För en tid sedan gick två rutor i mitt lilla växthus sönder. De går visst genom ljudvallen, fast vad det betyder har jag aldrig begripit.”
”Det är inte alls så konstigt som det låter”, sade Bryan och kom fram till dem. ”Det går till så att …”
Miss Marple tappade sin handväska och Bryan tog artigt upp den. Samtidigt gick mrs McGillicuddy fram till Emma och sade förläget — förlägenheten var fullt äkta eftersom mrs McGillicuddy djupt ogillade den roll som hon nu måste spela:
”Jag undrar — var ligger toaletten någonstans?”
”Kom ska jag visa er”, sade Lucy.
Lucy och mrs McGillicuddy lämnade rummet tillsammans.
”Det är mycket kallt att åka bil i dag”, sade miss Marple som ett slags förklaring.
”Apropå ljudvallen”, sade Bryan, ”så förhåller det sig så här … Men där kommer ju Quimper.”
Läkarens bil körde upp framför trappan. När han kom in gnuggade han händerna och såg mycket frusen ut.
”Det blir nog snö”, sade han. ”God dag, Emma, hur mår du? Men vad ska det här betyda?”
”Vi har bakat en födelsedagstårta”, sade Emma. ”Har du glömt att du talade om för mig att du fyller år i dag?”
”Jag var inte beredd på det här”, sade Quimper. ”Det var många år sen — minst sexton år sen någon kom ihåg min födelsedag.” Han såg smått förlägen ut.