”Nej, men då fanns det ingen arsenik i curryn”, sade miss Marple. ”Han lade den i curryn efteråt, när han tog med sig den för att analysera den. Han hade antagligen lagt arsenik i cocktailshakern tidigare. Sedan var det ju en smal sak för honom som husläkare att ge Alfred Crackenthorpe gift, och att skicka tabletterna till Harold i London sedan han först hade garderat sig med att säga åt Harold att han inte längre behövde ta några tabletter. Allt han gjorde var präglat av iskall kyla och grymhet och snikenhet, och jag är verkligen mycket ledsen att de har avskaffat dödsstraffet, för om någon borde hängas så är det doktor Quimper”, slutade miss Marple och såg så pass blodtörstig ut som en gammal vimsig och rar dam kan göra.
”Hör, hör”, sade kommissarie Craddock.
”Det kom för mig att även om man bara ser något så att säga från baksidan, så är också en baksida mycket karakteristisk”, fortsatte miss Marple. ”Jag tänkte att om Elspeth fick se doktor Quimper i precis samma ställning som hon hade sett mannen på tåget, alltså med ryggen åt henne och lutad över en kvinna som han höll om strupen, skulle hon nog säkert känna igen honom, eller reagera på något sätt. Det var därför jag måste göra upp min lilla plan med benäget bistånd av Lucy.”
”Det gav mig faktiskt en chock”, sade mrs McGillicuddy. ”Jag sa ’det är han’ innan jag hann hejda mig. Och ändå hade jag ju aldrig sett mannens ansikte och …”
”Jag var så rädd att du skulle säga det, Elspeth”, sade miss Marple.
”Jag tänkte också göra det”, sade mrs McGillicuddy. ”Jag tänkte säga att jag inte hade sett hans ansikte.”
”Det skulle helt enkelt ha varit fatalt”, sade miss Marple. ”För, du förstår, han trodde att du verkligen kände igen honom. Han kunde ju inte veta att du inte hade sett hans ansikte.”
”Då var det alltså tur att jag höll mun”, sade mrs McGillicuddy.
”Jag skulle inte ha låtit dig säga ett ord till”, sade miss Marple.
Craddock skrattade plötsligt. ”Ni två!” sade han. ”Ni är verkligen ett strålande par. Och nu då, miss Marple? Blir det något lyckligt slut? Hur blir det till exempel med den stackars Emma Crackenthorpe?”
”Hon kommer naturligtvis att glömma doktorn”, sade miss Marple. ”Och om hennes far dör — och jag tror inte alls att han är så stark som han inbillar sig — kommer hon nog att ge sig ut på en kryssning eller kanske slå sig ner utomlands precis som Geraldine Webb, och jag tror att det kommer att ge resultat. Fast jag hoppas det blir en trevligare man än doktor Quimper.”
”Men Lucy Eyelesbarrow då? Kommer bröllopsklockorna att ringa för henne också?”
”Kanske”, sade miss Marple. ”Det skulle inte förvåna mig.”
”Vilken av dem kommer hon att ta?” sade Dermot Craddock.
”Vet ni inte det?” sade miss Marple.
”Nej”, sade Craddock. ”Gör ni?”
”Ja, jag tror det”, sade miss Marple och blinkade åt honom.