”Och vad är det ni vill att jag ska göra?”
”Jag vill att ni ska ta plats där. Alla söker med ljus och lykta efter duktiga hembiträden — jag kan inte tänka mig att det blir så svårt.”
”Nej, det blir nog inte så svårt.”
”Jag har hört sägas att mr Crackenthorpe är något av en girigbuk. Ni blir nog erbjuden en låg lön, men jag ska skjuta till en summa så att ni får något mer än den nuvarande taxan.”
”Med tanke på svårigheterna?”
”Inte så mycket för svårigheterna som för risken. Det kan vara farligt, förstår ni. Det är inte mer än rätt att jag varnar er för det.”
”Jag kan knappast säga att jag känner mig avskräckt av faran”, sade Lucy eftertänksamt.
”Jag trodde inte heller att ni skulle göra det”, sade miss Marple. ”Ni hör inte till den typen.”
”Ni trodde kanske till och med att jag skulle känna mig lockad av det? Jag har aldrig varit utsatt för några större faror. Men tror ni verkligen att det kan vara farligt?”
”Någon har på ett mycket skickligt sätt begått ett mord”, sade miss Marple. ”Det har inte blivit någon uppståndelse kring det, inga direkta misstankar. Två gamla damer har berättat en ganska otrolig historia, polisen har låtit göra en undersökning men inte funnit något fog för den. Och sedan har den slagit sig till ro med det. Jag tror inte att denne någon, vem han nu än är, kommer att finna sig i att historien rivs upp — särskilt inte om ni är framgångsrik.”
”Vad ska jag egentligen söka efter?”
”Sök längs banvallen efter allt som kan tänkas ha att göra med mordet, en tygbit, knäckta grenar på en buske — och liknande saker.”
Lucy nickade.
”Och sedan?”
”Jag kommer att finnas alldeles i närheten”, sade miss Marple. ”Ett av mina gamla hembiträden, min trofasta Florence, bor i Brackhampton. Hon har vårdat sina gamla föräldrar i många år. De är nu döda båda två och hon tar emot inackorderingar — alltid mycket respektabla människor. Hon har ordnat så att jag får bo hos henne. Hon kommer att sköta om mig på bästa sätt, och jag har en känsla av att jag bör finnas nära till hands. Ni skulle kunna nämna något om att ni har en gammal faster som bor i närheten och att ni vill ha en plats inte alltför långt ifrån henne, och så ska ni göra upp om att få en viss ledighet så att ni kan åka och hälsa på henne ofta.”
Lucy nickade igen.
”Jag hade visserligen tänkt åka till Taormina i övermorgon”, sade hon, ”men semestern kan vänta. Fast jag kan bara lova er tre veckor. Sedan är jag tingad.”
”Tre veckor räcker mer än väl”, sade miss Marple. ”Om vi inte kommer på någonting inom tre veckor kan vi lika gärna ge upp alltsammans och betrakta det som en fantasiprodukt.”
Miss Marple gav sig i väg, och efter en stunds funderande ringde Lucy upp en platsförmedlingsbyrå i Brackhampton, vars föreståndarinna hon kände mycket väl. Hon förklarade att hon ville ha en plats där i trakten för att kunna vara i närheten av sin ”faster”. Sedan hon med en viss svårighet och stor fyndighet lyckats avvisa en hel del lockande anställningar, kom Rutherford Hall på tal.
”Det tycks vara precis det jag söker efter”, sade Lucy bestämt.
Platsförmedlingsbyrån ringde upp miss Crackenthorpe, och miss Crackenthorpe ringde upp Lucy.
Två dagar senare lämnade Lucy London för att åka till Rutherford Hall.
Lucy, som körde i sin egen lilla bil, svängde in genom den breda imposanta järngrinden. Strax innanför den låg vad som en gång i tiden hade varit en liten grindstuga som nu tycktes vara fullständigt förfallen, och det var svårt att avgöra om den fått sig en fullträff under kriget eller enbart var vanvårdad. En lång slingrande uppfartsväg ledde förbi stora dystra rhododendronbuskar fram till huset. Lucy gav till en flämtning när hon fick syn på manbyggnaden, som var ett slags kopia i miniatyr av Windsor Castle. Stentrappan upp till dörren skulle inte må illa av att snyggas upp och grusplanen var grön av ogräs.
Hon drog i den gammalmodiga ringklockan av smidesjärn, och dess slamrande signal genljöd långt inne i huset. En ovårdad kvinna kom och öppnade, torkade av händerna på förklädet och såg misstroget på henne.
”Hon väntar er visst”, sade hon. ”Det skulle komma en miss Nånting-barrow.”
”Ja, det är jag”, sade Lucy.
Det var olustigt kallt inne i huset. Hennes vägvisare förde henne genom en mörk hall och öppnade en dörr till höger. Lucy blev en smula förvånad när den visade sig leda in till ett riktigt trivsamt vardagsrum med bokhyllor och chintzklädda stolar.
”Jag ska säga åt henne”, sade kvinnan och sedan hon hade gett Lucy en djupt ogillande blick gick hon därifrån och stängde dörren efter sig.
Ett par minuter senare öppnades dörren igen. Redan från första stund visste Lucy att hon tyckte bra om Emma Crackenthorpe.
Det var en medelålders kvinna utan några särskilt karakteristiska drag, som varken såg bra eller illa ut. Hon var förnuftigt klädd i en tweeddräkt och pullover, det mörka håret var bakåtkammat från pannan, hon hade lugna ljusbruna ögon och en mycket behaglig röst.
”Är det mitt Eyelesbarrow?” sade hon och sträckte fram handen.
Sedan såg hon tvivlande ut.
”Jag undrar om den här platsen verkligen är sådan som ni hade tänkt er?” sade hon. ”Jag vill nämligen inte ha en hushållerska som har uppsikt över hushållsarbetet. Jag vill ha någon som gör själva arbetet.”
Lucy sade att det var just vad de flesta människor hade behov av.
”Det är så många som tycks tro att deras arbete ska bestå i att gå omkring och dammtorka lite”, sade Emma Crackenthorpe ursäktande, ”men jag kan klara av dammtorkningen själv.”
”Jag förstår fullkomligt”, sade Lucy. ”Ni vill att jag ska laga mat och tvätta och städa och elda i värmepannan. Det är just vad jag brukar göra. Jag är inte rädd för att hugga i.”
”Huset är nog tyvärr ganska stort och omodernt. Vi bor naturligtvis bara i en del av det — alltså min far och jag. Han är ganska klen. Vi lever mycket stillsamt, och vi har en Agaspis. Jag har flera bröder, men de är sällan här. Två kvinnor kommer hit och hjälper till, en mrs Kidder på förmiddagarna och så mrs Hart tre dagar i veckan. De putsar mässingssakerna och pysslar med lite av varje. Har ni egen bil?”
”Ja. Den kan stå ute om det inte finns någon plats att ställa in den. Den är van vid det.”
”Åh, vi har gott om gamla stall här. Så det ordnar sig.” Hon stod och funderade en stund. ”Eyelesbarrow”, sade hon. ”Ett ganska ovanligt namn. Jag minns att några vänner till mig talade om en Lucy Eyelesbarrow — Kennedy, heter de.”
”Ja, jag var hos dem i North Devon när mrs Kennedy skulle ha ett barn.”
Emma Crackenthorpe log.
”Jag minns att de sa att de aldrig hade haft det så underbart som när ni var där och tog hand om hushållet. Men jag hade för mig att ni var förskräckligt dyr. Den summa som jag nämnde …”
”Jag är fullkomligt nöjd med den”, sade Lucy. ”Det är så, förstår ni, att jag väldigt gärna vill vara i närheten av Brackhampton. Jag har en gammal faster här som är ganska skröplig och jag vill få vara i närheten av henne. Det är därför jag inte fäster så stort avseende vid lönen. Men jag har inte heller råd med att göra ingenting. Jag skulle inte kunna få ledigt någon timme varje dag?”
”Jo, naturligtvis. Om ni vill kan ni vara ledig varje eftermiddag till sex.”
”Det passar mig precis.”
Miss Crackenthorpe tvekade ett ögonblick och sedan sade hon: ”Min far är gammal och lite — lite besvärlig ibland. Han är mycket sparsam till sin läggning och ibland säger han saker som sårar folk. Jag skulle inte vilja …”