”Jag är van vid gamla människor av alla slag”, insköt Lucy snabbt. ”Jag brukar alltid komma bra överens med dem.”
Emma Crackenthorpe såg lättad ut.
Hon har det besvärligt med fadern, tänkte Lucy. Det är nog en riktig gammal satgubbe.
Hon tilldelades ett stort dystert sovrum där en liten elektrisk kamin gjorde så gott den kunde för att hålla varmt, och sedan visades hon runt i huset, en stor obekväm herrgårdsbyggnad.
När de gick förbi en dörr i hallen hörde de någon hojta:
”Är det du, Emma? Har du den nya flickan med dig? Kom in med henne. Jag vill ta mig en titt på henne.”
Emmy rodnade och såg ursäktande på Lucy.
De två kvinnorna gick in i rummet. Det var inrett med en massa mörk sammet, de smala fönstren släppte in mycket lite ljus, och det var belamrat med tunga viktorianska mahognymöbler.
Gamle mr Crackenthorpe låg utsträckt i en rullstol, bredvid honom stod en käpp med silverkrycka.
Det var en stor mager karl, hans hud hängde i lösa veck. Hans ansikte påminde om en bulldoggs, och hakan var stridslysten. Han hade tjockt mörkt hår med grå stänk i och små misstänksamma ögon.
”Kom hit så jag får se på er, min unga dam.”
Lucy gick lugn och leende fram till honom.
”Det är en sak som det är bäst att ni får klart för er redan från början. Bara för att vi bor i ett stort hus ska ni inte tro att vi är rika. Vi är icke rika. Vi lever enkelt — hörde ni? — enkelt! Det är inte värt ni försöker införa några snobbvanor. Torsk är minst lika gott som piggvar. Jag tål inte något slöseri. Jag bor här emedan min far byggde huset och jag trivs med det. När jag är död kan de sälja det om de så vill — och jag skulle tro att de gärna vill det. De har ingen familjekänsla. Huset är bra och gediget byggt och vi har våra ägor runtomkring oss. Därför kan vi leva ostörda. Om man sålde ägorna till hustomter skulle man få in åtskilligt med pengar, men det blir inte av så länge jag lever. Ingen kan få mig att flytta härifrån förrän man bär mig ut med fötterna först.”
Han blängde på Lucy.
”Ert hus är er borg”, sade Lucy.
”Driver ni med mig?”
”Naturligtvis inte. Jag tycker det är tjusigt med en lantegendom som på alla sidor omges av en stad.”
”Alldeles riktigt. Man kan inte se ett enda hus härifrån. Bara fält med betande kor — och det mitt inne i Brackhampton. Man kan höra trafiken svagt när vinden ligger på från det hållet — men annars är det fortfarande rena landet.”
Han tillade, utan övergång eller förändring i tonen, vänd till sin dotter:
”Ring upp den fördömda idioten till läkare. Säg åt honom att den nya medicinen inte gör ett dugg nytta.”
Lucy och Emma avlägsnade sig.
”Och släpp inte in den där förbaskade kvinnan som går omkring och vädrar damm”, ropade han efter dem. ”Hon har härjat bland mina böcker så att de står i en enda röra.”
”Har mr Crackenthorpe varit invalid länge?”
”Ja, i några år”, sade Emma en smula undvikande. ”Här har vi köket.”
Köket var enormt. Den stora vedspisen var kall och vanskött. Bredvid den stod en Agaspis.
Lucy tog reda på måltidsschemat och inspekterade skafferiet. Sedan sade hon glatt till Emma Crackenthorpe:
”Nu är jag insatt i allting och nu klarar jag mig själv.”
Emma Crackenthorpe drog en suck av lättnad när hon gick upp och lade sig på kvällen.
Kennedys hade alldeles rätt, sade hon för sig själv. Hon är strålande.
Lucy steg upp klockan sex nästa morgon. Hon städade, rensade grönsaker, lagade och serverade frukosten. Tillsammans med mrs Kidder bäddade hon sängarna och klockan elva slog de sig ner i köket och drack starkt te med kex till. Mrs Kidder kände sig lugnad av att Lucy ”inte gjorde sig märkvärdig” och av det starka och söta teet och hängav sig åt sin lust att skvallra. Det var en liten mager kvinna med skarp blick och hopknipna läppar.
”Han är en riktig gammal girigbuk. Hon har det verkligen inte lätt! Fast man kan knappast säga att hon är kuschad. Hon kan nog stå på sig när hon är tvungen till det. När herrarna kommer hit ser hon till att det finns någonting anständigt att äta.”
”Herrarna?”
”Ja. Det var många barn en gång. Den äldste, mr Edmund, stupade i kriget. Sedan är det mr Cedric, han bor någonstans utomlands. Han är ogift. Målar tavlor i främmande länder. Mr Harold är affärsman och bor i London — han är gift med dottern till en earl. Sedan är det mr Alfred, han är mycket trevlig men är något av familjens svarta får, har varit inblandad i ett par tråkiga historier — och så är det miss Ediths man, mr Bryan, han är väldigt snäll — hon dog för några år sen, men han har fortsatt att vara som en medlem i familjen, och så är det unga herr Alexander, miss Ediths lilla pojke. Han går i skolan, men kommer alltid hit under en del av lovet. Miss Emma är förfärligt förtjust i honom.”
Lucy lade alla dessa upplysningar på minnet och fortsatte att truga på sin sagesman mer te. Till slut reste sig mrs Kidder motvilligt.
”Vi har ju haft det riktigt trivsamt”, sade hon förundrad. ”Vill ni att jag ska hjälpa er med potatisen?”
”Den är redan klar.”
”Ni ligger då minsann inte på latsidan! Nej, jag tror jag går hem nu eftersom det inte tycks finnas något mer för mig att göra här.”
Mrs Kidder gav sig i väg och Lucy, som hade gott om tid på sig, skrubbade av köksbordet som hon hade längtat efter att få göra men skjutit på så länge för att inte såra mrs Kidder, som egentligen skulle ha gjort det. Sedan putsade hon silvret tills det var skinande blankt. Hon lagade lunch, dukade av, diskade, och vid halvtretiden var hon beredd att ge sig ut på upptäcktsfärd. Hon hade dukat en tebricka i förväg, med sandwiches och bröd och smör och täckt över alltsammans med en våt handduk för att hålla det fuktigt.
Först strövade hon omkring i trädgården, vilket skulle vara det naturligaste att göra. I köksträdgården växte det lite grönsaker här och var. Drivhusen låg i ruiner. Gångarna var överallt täckta med ogräs. En rabatt med perenna växter i närheten av mangårdsbyggnaden var det enda stället som var fritt från ogräs och befann sig i gott skick, och Lucy misstänkte att det var Emmas verk. Trädgårdsmästaren var mycket gammal och ganska döv, och han bara låtsades arbeta. Lucy pratade vänligt och glatt med honom. Han bodde i en stuga alldeles intill den stora stallplanen.
Från stallplanen ledde en körväg genom parken, som på båda sidor omgavs av stängsel, och fortsatte under en järnvägsviadukt fram till en liten smal biväg.
Var och varannan minut dundrade ett tåg fram över viadukten. Lucy såg hur tågen saktade farten när de gick in i den skarpa kurvan runt Crackenthorpes egendom. Hon gick under viadukten och ut på den lilla bivägen. Den verkade vara mycket litet trafikerad. På ena sidan var banvallen, på den andra en hög mur som omgav några stora fabriksbyggnader. Lucy fortsatte längs vägen tills den mynnade ut i en gata med låga hus. Inte långt därifrån hördes motorbuller från stora landsvägen. Hon såg på sitt armbandsur. En kvinna kom ut från ett hus i närheten och Lucy hejdade henne.
”Förlåt, men kan ni säga mig om det finns någon telefonkiosk i närheten?”
”Det finns en på postkontoret där borta i gathörnet.”
Lucy tackade henne och gick vidare tills hon kom till postkontoret, som till hälften var en butik och till hälften ett postkontor. Det fanns en telefonhytt i ett hörn. Lucy gick in i den och slog ett nummer. Hon bad att få tala med miss Marple.