”Hör du mig?”
Gå din väg.
”Kan du öppna ögonen?”
Vad är det för jävla idiot som tjatar.
Till sist slog hon upp ögonen. Först såg hon bara besynnerliga ljuspunkter, innan en skepnad framträdde mitt i synfältet. Hon försökte fokusera blicken men skepnaden vek hela tiden undan. Det kändes som om hon hade en praktfylla och som om sängen hela tiden tiltade baklänges.
”Strstlln”, sa hon.
”Vad sa du?”
”Diot”, sa hon.
”Det låter bra. Kan du öppna ögonen igen.”
Hon slog upp ögonen i två smala springor. Hon såg ett främmande ansikte och memorerade varje detalj. En blond man med extremt blå ögon och skevt kantigt ansikte någon decimeter från hennes ansikte.
”Hej. Jag heter Anders Jonasson. Jag är läkare. Du befinner dig på sjukhus. Du har blivit skadad och håller på att vakna upp efter en operation. Vet du vad du heter?”
”Pschalandr”, sa Lisbeth Salander.
”Okej. Kan du göra mig en tjänst. Kan du räkna till tio.”
”Ett två fyra … nej … tre fyra fem sex …”
Sedan somnade hon igen.
Doktor Anders Jonasson var dock nöjd med den respons han fått. Hon hade sagt sitt namn och börjat räkna. Det antydde att hon fortfarande hade förståndsgåvorna någorlunda intakta och inte skulle vakna upp som ett kolli. Han antecknade uppvakningstiden till 21.06, drygt sexton timmar efter att han avslutat operationen. Han hade sovit större delen av dagen och åkt tillbaka till Sahlgrenska vid sjutiden på kvällen. Han var egentligen ledig men hade skrivbordsarbete att hinna i kapp med.
Och han hade inte kunnat låta bli att gå förbi på intensiven och titta till den patient vars hjärna han hade rotat i tidigt på morgonen.
”Låt henne sova ett tag till, men håll noga koll på hennes EEG. Jag är rädd för att det kan bli svullnad eller blödningar i hjärnan. Hon tycktes ha skarp smärta i axeln då hon försökte röra armen. Om hon vaknar får ni ge henne två milligram morfin i timmen.”
Han kände sig besynnerligt upprymd då han gick ut genom huvudentrén på Sahlgrenska.
Klockan var strax före två på morgonen då Lisbeth Salander vaknade igen. Hon öppnade långsamt ögonen och såg en ljuskägla i taket. Efter flera minuter vred hon huvudet och blev medveten om att hon hade en stödkrage runt nacken. Hon kände en dov huvudvärk och en skarp smärta i skuldran då hon försökte flytta kroppsvikten. Hon blundade.
Sjukhus, tänkte hon omedelbart. Vad gör jag här?
Hon kände sig extremt utmattad.
Först hade hon svårt att fokusera tankarna. Sedan kom spridda minnesbilder tillbaka.
Under några sekunder greps hon av panik då minnesfragment av hur hon hade grävt sig upp ur en grav strömmade över henne. Sedan bet hon ihop tänderna hårt och koncentrerade sig på att andas.
Hon konstaterade att hon levde. Hon var inte riktigt säker på om det var bra eller dåligt.
Lisbeth Salander mindes inte riktigt vad som hade hänt, men hon kom ihåg en dimmig mosaik av bilder från vedboden och hur hon ursinnigt svingat en yxa och träffat sin pappa i ansiktet. Zalachenko. Hon visste inte om han levde eller var död.
Hon kunde inte riktigt komma ihåg vad som hade hänt med Niedermann. Hon hade en vag känsla av att hon var häpen över att han hade sprungit för sitt liv och hon begrep inte varför.
Plötsligt mindes hon att hon hade sett Kalle Jävla Blomkvist. Hon var inte säker på om hon hade drömt det hela, men hon mindes ett kök – det måste ha varit köket i Gosseberga – och att hon tyckte sig ha sett honom komma fram till henne. Jag måste ha hallucinerat.
Händelserna i Gosseberga kändes redan mycket avlägsna eller möjligen som en befängd dröm. Hon koncentrerade sig på nuet.
Hon var skadad. Det behövde ingen berätta för henne. Hon lyfte den högra handen och trevade över sitt huvud. Hon var kraftigt bandagerad. Sedan mindes hon plötsligt. Niedermann. Zalachenko. Gubbjäveln hade också haft en pistol. En Browning, kaliber 22. Vilket i jämförelse med nästan alla andra handeldvapen var att betrakta som tämligen harmlöst. Det var därför hon levde.
Jag blev skjuten i huvudet. Jag kunde sticka in fingret i ingångshålet och röra vid min hjärna.
Hon var förvånad över att hon levde. Hon konstaterade att hon kände sig märkligt oengagerad och egentligen inte brydde sig. Om döden var den svarta tomhet hon just vaknat från så var döden inget att oroa sig för. Hon skulle aldrig märka skillnaden.
Med denna esoteriska fundering slöt hon ögonen och somnade om igen.
Hon hade bara slumrat i några minuter då hon hörde rörelse och slog upp ögonlocken i en smal strimma. Hon såg en sköterska i vit uniform böja sig över henne. Hon slöt ögonen och låtsades sova.
”Jag tror att du är vaken”, sa sköterskan.
”Mmm”, sa Lisbeth Salander.
”Hej, jag heter Marianne. Förstår du vad jag säger?”
Lisbeth försökte nicka men insåg att hennes huvud var fixerat i stödkragen.
”Nej, försök inte röra dig. Du behöver inte vara rädd. Du har blivit skadad och har opererats.”
”Kan jag få vatten.”
Marianne gav henne vatten att dricka ur ett sugrör. Medan hon drack registrerade hon att ytterligare en person dök upp på hennes vänstra sida.
”Hej Lisbeth. Hör du mig?”
”Mmm”, svarade Lisbeth.
”Jag är doktor Helena Endrin. Vet du var du befinner dig?”
”Sjukhus.”
”Du befinner dig på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Du har blivit opererad och befinner dig på intensivvårdsavdelningen.”
”Mm.”
”Du behöver inte vara rädd.”
”Jag har blivit skjuten i huvudet.”
Doktor Endrin tvekade en sekund.
”Det stämmer. Kommer du ihåg vad som hände?”
”Gubbjäveln hade en pistol.”
”Eh … ja, just det.”
”Kaliber 22.”
”Jaså. Det visste jag inte.”
”Hur illa skadad är jag?”
”Du har en bra prognos. Du har varit illa däran men vi tror att du har goda chanser att bli helt återställd.”
Lisbeth övervägde informationen. Sedan fixerade hon doktor Endrin med blicken. Hon noterade att hon såg suddigt.
”Vad hände med Zalachenko?”
”Vem?”
”Gubbjäveln. Lever han?”
”Du menar Karl Axel Bodin.”
”Nej. Jag menar Alexander Zalachenko. Det är hans riktiga namn.”
”Det vet jag inget om. Men den äldre man som kom in samtidigt som du är illa tilltygad men utom fara.”
Lisbeths hjärta sjönk en aning. Hon övervägde läkarens ord.
”Var finns han?”
”Han finns i rummet intill. Men nu ska du inte bry dig om honom. Du ska bara koncentrera dig på att själv bli frisk.”
Lisbeth slöt ögonen. Hon funderade ett ögonblick på om hon skulle orka resa sig ur sängen, hitta ett användbart vapen och avsluta det hon påbörjat. Sedan sköt hon bort tankarna. Hon orkade knappt hålla ögonlocken öppna. Hon hade med andra ord misslyckats i sin föresats att döda Zalachenko. Han kommer att komma undan igen.
”Jag vill undersöka dig en kort stund. Sedan ska du få sova”, sa doktor Endrin.
Mikael Blomkvist vaknade plötsligt och utan förklaring. Under några sekunder visste han inte var han befann sig, innan han kom ihåg att han hade bokat in sig på City Hotel. Det var kolmörkt i rummet. Han tände sänglampan och tittade på klockan. Halv tre på morgonen. Han hade sovit i femton timmar utan avbrott.
Han klev upp och gick till toaletten och urinerade. Sedan funderade han en kort stund. Han visste att han inte skulle kunna somna om och gick och ställde sig under duschen. Sedan satte han på sig jeans och en vinröd collegetröja som skulle behöva gå ett varv genom en tvättmaskin. Han var våldsamt hungrig och ringde ned till receptionen och frågade om han kunde beställa kaffe och en smörgås vid denna tidiga morgonstund. Det gick bra.