”Varför just nu?” undrade plötsligt Susanne Linder.
”Hur menar du?” frågade Armanskij.
”De har haft tre månader på sig att smutskasta Blomkvist. Varför agerar de just nu? Vad de än gör så kommer de inte att hindra publiceringen.”
De satt tysta runt bordet en stund.
”Det kan bero på att de inte förstått vad du kommer att publicera, Mikael”, sa Armanskij långsamt. ”De vet att du har något på gång … men de kanske tror att du bara har Björcks utredning från 1991.”
Mikael nickade tveksamt.
”De har inte begripit att du tänker rulla upp hela Sektionen. Om det bara handlar om Björcks utredning så räcker det med att skapa misstro mot dig. Dina eventuella avslöjanden kommer att drunkna i att du grips och häktas. Stor skandal. Den kände reportern Mikael Blomkvist gripen för grovt narkotikabrott. Sex till åtta års fängelse.”
”Kan jag få två kopior på övervakningsfilmen?” bad Mikael.
”Vad ska du göra?”
”En kopia till Edklinth. Och sedan ska jag träffa TV4 om tre timmar. Jag tror att det är bra om vi har förberett oss på att köra det här på TV då allting brakar loss.”
Monica Figuerola stängde av dvd-spelaren och lade fjärrkontrollen på bordet. De träffades i det tillfälliga kontoret vid Fridhemsplan.
”Kokain”, sa Edklinth. ”De spelar med tuffa metoder.”
Monica Figuerola såg betänksam ut. Hon sneglade på Mikael.
”Jag tyckte att det var bäst att ni var informerade”, sa han med en axelryckning.
”Jag gillar inte det här”, sa hon. ”Det här antyder en desperation som inte är riktigt genomtänkt. De måste väl inse att du inte bara kommer att låta dig buras in på Kumlabunkern i godan ro om du grips för narkotikabrott.”
”Jo”, sa Mikael.
”Även om du skulle bli dömd så finns en överhängande risk att folk faktiskt tror på vad du säger. Och dina kollegor på Millennium kommer inte att hålla tyst.”
”Dessutom kostar det här en hel del”, sa Edklinth. ”De har alltså en budget som innebär att de utan att blinka kan lägga ut 120 000 kronor plus vad kokainet är värt.”
”Jag vet”, sa Mikael. ”Men planen är faktiskt riktigt bra. De räknar med att Lisbeth Salander ska hamna på psyket och att jag ska försvinna i ett moln av misstänkliggöranden. Dessutom tror de att all eventuell uppmärksamhet kommer att fastna på Säpo – inte på Sektionen. De har ett rätt bra utgångsläge.”
”Men hur ska de övertala narkotikaroteln att göra husrannsakan hemma hos dig? Jag menar, det räcker väl inte med ett anonymt tips för att någon ska sparka in dörren hos en kändisjournalist. Och om det här ska fungera så måste du misstänkliggöras under de närmaste dygnen.”
”Tja, vi vet ju inte något om deras tidsplaner”, sa Mikael.
Han kände sig trött och önskade att allting skulle vara över. Han reste sig.
”Vart ska du nu?” undrade Monica Figuerola. ”Jag vill gärna veta var du kommer att befinna dig den närmaste tiden.”
”Ska träffa TV4 vid lunchtid. Och därefter Erika Berger över en lammgryta på Samirs klockan sex. Vi ska finslipa pressmeddelandet vi ska gå ut med. Resten av kvällen finns jag på redaktionen, antar jag.”
Monica Figuerolas ögon smalnade en aning då han nämnde Erika Berger.
”Jag vill att du håller kontakten under dagen. Helst vill jag att du håller nära kontakt till dess att rättegången kommit igång.”
”Okej. Jag kanske kan flytta hem till dig ett par dagar”, sa Mikael och log som om han skämtade.
Monica Figuerola mörknade. Hon sneglade hastigt på Edklinth.
”Monica har rätt”, sa Edklinth. ”Jag tror att det skulle vara bäst om du håller dig relativt osynlig till dess att det här är över. Om du grips av narkotikapolisen så måste du hålla tyst till dess att rättegången kommit igång.”
”Lugn”, sa Mikael. ”Jag tänker inte gripas av panik och spräcka något i det här läget. Sköt er bit så sköter jag min.”
Hon på tv4 kunde knappt dölja sin upphetsning över det nya bildmaterial som Mikael Blomkvist levererade. Mikael log åt hennes hunger. I en vecka hade de slitit som djur för att sätta ihop ett begripligt material om Sektionen för TV-bruk. Både hennes producent och nyhetschefen på TV4 hade insett vilket scoop storyn skulle bli. Storyn producerades i största hemlighet med bara några få inblandade. De hade accepterat Mikaels krav att storyn skulle gå först på kvällen på rättegångens tredje dag. De hade beslutat att göra ett timslångt extrainsatt Nyheterna.
Mikael hade gett henne ett stort antal stillbilder att leka med, men inget går upp mot rörliga bilder i TV. En video med knivskarp skärpa som visar hur en namngiven polis planterar kokain i Mikael Blomkvists lägenhet fick henne att nästan gå ned i brygga.
”Det här är lysande TV”, sa hon. ”Vinjettbild – Här planterar Säpo kokain i reporterns lägenhet.”
”Inte Säpo … Sektionen”, rättade Mikael. ”Gör inte misstaget att blanda ihop de två.”
”Sandberg jobbar för fan på Säpo”, protesterade hon.
”Jo, men han är i praktiken att betrakta som infiltratör. Håll gränsdragningen knivskarp.”
”Okej. Det är Sektionen som är storyn här. Inte Säpo. Mikael, kan du förklara för mig hur det kommer sig att du alltid blir inblandad i sådana här kioskvältare? Du har rätt. Det här kommer att bli större än Wennerströmaffären.”
”Ren talang, antar jag. Ironiskt nog börjar den här storyn också med en Wennerströmaffär. Spionaffären på 1960-talet, alltså.”
Klockan fyra på eftermiddagen ringde Erika Berger. Hon befann sig på ett möte med Tidningsutgivarna för att redovisa sin syn på de planerade nedskärningarna på SMP, något som hade lett till en skarp facklig konflikt sedan hon sagt upp sig. Hon förklarade att hon var försenad till deras överenskomna middagsträff på Samirs gryta klockan sex och inte skulle ha tid att dyka upp förrän halv sju.
Jonas Sandberg assisterade Fredrik Clinton då han flyttade sig från rullstolen till britsen i det vilorum som utgjorde Clintons kommandocentral i Sektionens högkvarter på Artillerigatan. Clinton hade just återkommit efter att ha befunnit sig på dialysen under hela förmiddagen. Han kände sig uråldrig och oändligt trött. Han hade knappt sovit någonting under de senaste dygnen och önskade att allting äntligen skulle vara över. Han hade bara hunnit sätta sig till rätta i sängen då Georg Nyström anslöt.
Clinton fokuserade sina krafter.
”Är det klart?” undrade han.
Georg Nyström nickade.
”Jag har just träffat bröderna Nikolic”, sa han. ”Det kommer att kosta femtio tusen.”
”Vi har råd”, sa Clinton.
Fan om man vore ung igen.
Han vred huvudet och studerade i tur och ordning Georg Nyström och Jonas Sandberg.
”Inga samvetsbetänkligheter?” undrade han.
Bägge skakade på huvudet.
”När?” frågade Clinton.
”Inom tjugofyra timmar”, sa Nyström. ”Det är svårt som fan att få korn på var Blomkvist håller hus, men i värsta fall gör de det utanför redaktionen.”
Clinton nickade.
”Vi har en möjlig öppning redan i kväll, om två timmar”, sa Jonas Sandberg.
”Jaså?”
”Erika Berger ringde honom för en stund sedan. De ska äta middag på Samirs gryta i kväll. Det är en krog i närheten av Bellmansgatan.”
”Berger …”, sa Clinton dröjande.
”Jag hoppas för guds skull att hon inte …”, sa Georg Nyström.
”Det vore inte helt fel”, avbröt Jonas Sandberg.
Både Clinton och Nyström tittade på honom.
”Vi är överens om att Blomkvist är den person som utgör största hotet mot oss och att det är sannolikt att han kommer att publicera något i nästa nummer av Millennium. Vi kan inte hindra publiceringen. Alltså måste vi förinta hans trovärdighet. Om han mördas i vad som tycks vara en uppgörelse i den undre världen och polisen därefter hittar narkotika och pengar i hans lägenhet så kommer utredningen att dra vissa slutsatser. I vilket fall kommer de inte i första hand att söka konspirationer med anknytning till Säkerhetspolisen.”