Därmed hade utredningen om Sektionen fått en konstitutionellt giltig form. Det var nu att betrakta som vilken polisutredning som helst, även om det rådde totalt yppandeförbud.
Under de gångna två veckorna hade åklagare Gustavsson kallat ett stort antal personer till formella men mycket diskreta förhör. Förhören omfattade förutom Edklinth och Figuerola även kriminalinspektörerna Bublanski, Sonja Modig, Curt Svensson och Jerker Holmberg. Därefter hade hon kallat Mikael Blomkvist, Malin Eriksson, Henry Cortez, Christer Malm, Annika Giannini, Dragan Armanskij, Susanne Linder och Holger Palmgren. Bortsett från representanterna för Millennium, som av princip inte svarade på frågor som kunde identifiera källor, hade samtliga beredvilligt lämnat utförliga redogörelser och dokumentation.
Ragnhild Gustavsson hade inte varit det minsta road av det faktum att hon presenterades en tidtabell som beslutats av Millennium och som innebar att hon skulle vara tvungen att häkta ett antal personer på ett givet datum. Hon ansåg att hon skulle ha behövt flera månaders förberedelser innan utredningen kom till det läget, men i det här fallet hade hon inte haft något val. Mikael Blomkvist på tidningen Millennium hade varit omedgörlig. Han lydde inte under några statliga förordningar eller reglementen och han ämnade publicera storyn på dag tre av rättegången mot Lisbeth Salander. Därmed var Ragnhild Gustavsson tvungen att anpassa sig och slå till samtidigt för att inte misstänkta personer och eventuellt bevismaterial skulle hinna försvinna. Blomkvist fick dock ett besynnerligt stöd från Edklinth och Figuerola, och efterhand hade åklagaren börjat inse att den Blomkvistska modellen hade vissa givna fördelar. Som åklagare skulle hon få precis den välregisserade mediala uppbackning som hon behövde för att driva åtalet. Dessutom skulle processen gå så snabbt att den vanskliga utredningen inte skulle ha tid att läcka ut i byråkratins korridorer och därmed riskera att hamna hos Sektionen.
”För Blomkvist handlar det i första hand om att ge Lisbeth Salander upprättelse. Att nita Sektionen är bara en konsekvens av det”, konstaterade Monica Figuerola.
Rättegången mot Lisbeth Salander skulle inledas på onsdagen, två dagar senare, och mötet denna måndag hade handlat om att göra en stor genomgång av tillgängligt material och fördela arbetsuppgifter.
Tretton personer hade deltagit i konferensen. Från RÅ hade Ragnhild Gustavsson tagit med sig sina två närmaste medarbetare. Från författningsskyddet hade spaningsledaren Monica Figuerola deltagit tillsammans med medarbetarna Stefan Bladh och Anders Berglund. Författningsskyddets chef Torsten Edklinth hade suttit med som observatör.
Ragnhild Gustavsson hade dock beslutat att ett ärende av denna dignitet inte med trovärdighet kunde begränsas till RPS/Säk. Hon hade därför kallat kriminalinspektör Jan Bublanski och hans grupp bestående av Sonja Modig, Jerker Holmberg och Curt Svensson från den öppna polisen. Dessa hade ju arbetat med Salanderärendet sedan påskhelgen och var väl införstådda med historien. Dessutom hade hon kallat åklagare Agneta Jervas och kriminalinspektör Marcus Erlander från Göteborg. Utredningen om Sektionen hade en direkt anknytning till utredningen om mordet på Alexander Zalachenko.
När Monica Figuerola nämnde att förre statsministern Thorbjörn Fälldin eventuellt måste höras som vittne skruvade poliserna Jerker Holmberg och Sonja Modig oroligt på sig.
Under fem timmar hade namn efter namn på personer som hade identifierats som aktivister i Sektionen nagelfarits, varefter brott konstaterats och beslut om gripanden fattats. Sammanlagt hade sju personer identifierats och kopplats till lägenheten på Artillerigatan. Därutöver hade hela nio personer identifierats som ansågs ha anknytning till Sektionen, men som aldrig besökte Artillerigatan. De arbetade huvudsakligen på RPS/Säk på Kungsholmen men hade träffat någon av aktivisterna i Sektionen.
”Det är fortfarande omöjligt att säga hur omfattande konspirationen är. Vi vet inte under vilka omständigheter dessa personer träffar Wadensjöö eller någon annan. De kan vara informatörer eller ha fått intrycket att de arbetar för internutredningar eller liknande. Det finns alltså en osäkerhet om deras inblandning som bara kan lösas då vi får möjlighet att höra personerna i fråga. Detta är dessutom endast de personer vi noterat under de veckor som spaning pågått; det kan alltså finnas fler personer som vi inte känner till ännu.”
”Men kanslichefen och budgetchefen …”
”Dessa kan vi med säkerhet påstå arbetar för Sektionen.”
Klockan var sex på måndagskvällen då Ragnhild Gustavsson beslutade om en timslång middagspaus varefter föredragningarna skulle återupptas.
Det var i det ögonblick som alla reste sig och började röra på sig som Monica Figuerolas medarbetare Jesper Thoms på författningsskyddets operativa enhet sökte hennes uppmärksamhet för att avrapportera vad som framkommit under de senaste timmarnas spaning.
”Clinton har befunnit sig på dialys en stor del av dagen och återvände till Artillerigatan vid femtontiden. Den ende som gjort något av intresse är Georg Nyström, fast vi är inte riktigt säkra på vad han gjorde.”
”Jaha”, sa Monica Figuerola.
”Klockan 13.30 i dag åkte Nyström ned till Centralen och mötte två personer. De promenerade till hotell Sheraton och drack kaffe i baren. Mötet varade i drygt tjugo minuter, varefter Nyström återvände till Artillerigatan.”
”Jaha. Vilka träffade han?”
”Det vet vi inte. Det är nya ansikten. Två män i 35-årsåldern som utseendemässigt tycks vara av östeuropeiskt ursprung. Men vår spanare tappade dessvärre bort dem då de gick till tunnelbanan.”
”Jaha”, sa Monica Figuerola trött.
”Här är porträtten”, sa Jesper Thoms och gav henne en serie spaningsbilder.
Hon tittade på förstoringar av ansikten som hon aldrig tidigare sett.
”Okej, tack”, sa hon och lade bilderna på konferensbordet och reste sig för att gå och hitta något att äta.
Curt Svensson stod alldeles intill och betraktade bilderna.
”Åh fan”, sa han. ”Har bröderna Nikolic med det här att göra?”
Monica Figuerola stannade.
”Vem?”
”Det där är två riktigt fula fiskar”, sa Curt Svensson. ”Tomi och Miro Nikolic.”
”Du vet vilka de är?”
”Jo. Två bröder från Huddinge. Serber. Vi hade span på dem vid åtskilliga tillfällen då de var i 20-årsåldern och jag var på gängenheten. Miro Nikolic är den farlige av bröderna. Han är förresten lyst sedan något år för en grov misshandel. Men jag trodde att bägge hade försvunnit till Serbien och blivit politiker eller nåt.”
”Politiker?”
”Jo. De åkte ned till Jugoslavien under första halvan av 1990-talet och hjälpte till att bedriva etnisk rensning. De jobbade för maffialedaren Arkan som drev någon sorts privat fascistmilis. De fick rykte om sig att vara shooters.”
”Shooters?”
”Ja, alltså lejda mördare. De har fladdrat lite fram och tillbaka mellan Belgrad och Stockholm. Deras farbror har en krog på Norrmalm som de officiellt jobbat för lite då och då. Vi har haft flera uppgifter om att de varit delaktiga i åtminstone två mord i samband med interna uppgörelser i det så kallade cigarettkriget bland juggarna, men vi har aldrig kunnat sätta dit dem för något.”
Monica Figuerola betraktade stumt spaningsbilderna. Sedan blev hon plötsligt likblek. Hon stirrade på Torsten Edklinth.
”Blomkvist”, skrek hon med panik i rösten. ”De tänker inte nöja sig med att skandalisera honom. De tänker döda honom och låta polisen hitta kokainet under utredningens gång och dra sina egna slutsatser.”